Gårdagens entimmes reportage i Uppdrag Granskning om lettiska barn som lämnas kvar när deras föräldrar tvingas ta jobb i Sverige var briljant på många plan.

inte bara var den lilla dokumentären omsorgsfullt regisserad och klippt på ett sätt som få tv-reportrar tar sig tid med. Den undvek dessutom frestelsen att kasta sig huvudstupa in i valdebatten om RUT-avdragets vara eller icke vara utan berättade bara en rak historia om de ensamma barn som numera kallas ”euro-orphans”.

Jag erkänner att det var länge sedan jag grät när jag tittade på Uppdrag Granskning.

Men igår flödade tårarna både i och framför tv:n. 

Filmens kärna är paradoxen att detta svenska RUT-avdrag som gett välmående svenska barnföräldrar kvalitetstid med sina barn, berövar lettiska föräldrar på sina barns uppväxt.

Ett odiskutabelt och orättvist faktum.

Och paradoxen har yttterligare en dimension – den akuta ekonomiska nöden i Lettland som får högskoleutbildade letter att säga upp sig för att städa i Sverige, har orsakats av svenska bankers aggressivitet och brist på ansvar.

Östersjön har blivit RUT-avdragets innanhav. 

Insjö i en gemensam ekonomi där det blivit allt längre mellan kusterna. 

Självklart har kommentarerna kring filmen handlat om att letterna ska vara glada att de har ett jobb.

Alltså minns jag fel eller brukade inte vi svenskar älska Baltikum? Brukade vi inte arrangera Östersjöfestivaler där vi slog oss för bröstet och hävdade att vi hade en gemensam k u l t u r? Brukade vi inte skicka bistånd och sponsra svenskundervisning? Brukade inte våra banker låna ut och låna ut utan säkerheter?

Var inte Finlands sak vår? Brukade inte Carl Bildt blogga varje vecka att vi ska ”fördjupa samarbetet” med balterna och skydda dem från militära hot?

Var finns den svenska omsorgen och lojaliteten idag – en bankkrasch och en lågkonjunktur senare?

Den är helt bortblåst.

Jag brukar sällan prata om koloniala förållningssätt i Sverige, men när till och med lettiska oligarker kallar sveriges agerande i baltikum för nykolonialism är jag benägen att hålla med.

År 2010 är polackerna våra drängar, letterna våra pigor och deras tillgångar något som fogden ska driva in.

I dag lanserade Sverigedemokraterna sin valfilm där burkaklädda kvinnor med barnvagnar springer ikapp med en arisk pensionär på jakt efter statens pengar. Tittaren uppmanas att stoppa burkorna genom att dra i en På Spåret-broms.

Fantasifullt, var ordet.

Filmen stoppades klokt nog av TV4 och spreds istället via upprörda debattörer och branschtidningar på nätet.

Sverigedemokraterna blev nog glada. Inget är en så säker garanti för låg tittning som att visa reklam mitt i en långfilm på TV4. Att figurera i Resumé ger betydligt fler tittare.  

Men debatten gick hög om vad som blir konsekvensen av att fler människor än de som tappat fjärrkontrollen exponeras för SD:s fantasier. Är all reklam bra reklam? Kommer svenska folket luras att horder av nyfödda afghaner ska invadera På spåret-studion?  

Till SD:s reklammakare kan jag passa på att berätta att burkan är en afghansk-pakistansk angelägenhet. Och den afghanska gruppen invandrare i Sverige utgörs med extremt få undantag människor som flytt talibanregimen och inte alls är särskilt intresserade av att ha burka.

Nej, den groteska filmen har bara bevisat att Sverigedemokraterna är dåliga på att välja reklambyrå. Och att deras kunskaper om islam är så ringa att till och med burka-kritiker och inbitna rashatare gör klokt i att rösta på ett annat parti.

Förhoppningsvis är den här filmen Sverigedemokraternas Harriet Colliander-ögonblick. Kommer ni ihåg? Partiledaren som tog över efter Ian och Bert och förpassade Ny Demokrati till historiens garderob.

Martin Aagård   

Webben är död. 

Den dog på sin 18-årsdag. 

Det är ingen mindre än internetprofeternas profet Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wired och författare till The long tail, som kommer med det tragiska beskedet i septembernumret av Wired. 

Det är kanske inga större nyheter. Att internets öppna, anarkistiska guldålder tog slut för några år sedan vet varje piratpartist, men ingen har förklarat det med lika överskådlig grafik och glasklar argumentation som Anderson. 

Och det är inte Ipred-lagens fel. 

Mer än hälften av all trafik över internet består numera av filmer. Surfandet, fildelandet och mailandet har alla minskat på filmernas bekostnad.  Applikationerna i smartphones har gjort att internettrafiken 2010 handlar mer om att få enkla, praktiska tjänster och mindre om att söka, uppfinna och dela med sig.  Användarna låser medvetet in sig i Facebooks, Twitters och Youtubes arkitektur och slutar tänka utanför applikationen. 

Anderssons förklaring är synnerligen enkel: ”Sådan är kapitalismen”. Marknadskrafternas inneboende logik är att låsa in, äga, kontrollera och begränsa. Det har hänt med alla revolutionerande teknologier som järnvägen, telefonen och elektriciteten. Slutresultatet blir alltid, om inte monopol så i alla fall oligopol som behärskar trafiken. 

Det är därför itunes kan sälja låtar som finns gratis på webben, menar Anderson. 

Är det här dåligt? 

Ja. Möjligheten att hitta nya användningsområden för Internet minskar såklart drastiskt. Makten över nätet koncentreras när den uppväxande generationen inte lär sig använda det på annat sätt än att trycka igång Youtube med pekfingret.  Internet blev bara en ny tv. 

Martin Aagård

Minns ni Expressens avslöjande från 2007 att drygt hundra svindyra Andy Warhol-konstverk som cirkulerade på konstmarknaden var förfalskningar?

Historien om Brilloboxarna?

Nu har brittiska The Guardian skrivit om den komplicerade och spännande historien där moderna museets forne chef Pontus Hultén spelar huvudrollen. Mannen som inte bara skapade Warhols berömmelse utan även skapade några Warhol-konstverk på egen hand.

Lite sent påkommet kan tyckas, men det är en historia som tål att berättas igen. För där Expressen inte riktigt kunde konstatera att Pontus Hultén var en förfalskare, så gör Guardian inte halt där utan tar historien ännu längre och diskuterar problemet med den maktfullkomliga och hemlighetsfulla institutionen The Andy Warhol Authentification Board, som bestämmer vad som är äkta Andy Warhols och inte.

En snabblektion i både hur konstmarknaden och mervärdesteorin fungerar.

/Martin Aagård

Kulturbloggens trogna läsare har naturligtvis noterat att Aftonbladets kultursidor inte uppdaterats sedan i onsdags.

Vi ber våra läsare så hemskt mycket om ursäkt, det hela beror på ett synnerligen trivialt men ibland svårhanterbart tekniskt problem, som går under benämningen ”semester och sjukdom”.

Nu är problemet åtgärdat och vi jobbar på som bäst med att lägga ut de texter vi publicerat i papperstidningen de senaste dagarna.

Tidigare under dagen genomgick även Aftonbladets bloggtjänster en liten genomsyn, men nu ska de fungera som vanligt.

/Martin Aagård

Hejdå Göteborg!

Alice Eggers

Jag är på festival. På en arena. Folkhav. 10 år sedan, och nu.

Alice Eggers

Pavement är precis den höjdpunkt jag önskade mig. Here, Silence kit, Gold sounds, nu fattas bara att de som dark horse spelar Jenny and the Ess dog (och tillägnar den Tunedal). Mannen med tamburinen är som deras egen Bez-figur och basisten ser ut som en ung Jeff Tweedy. Publikfriande säger de att de är amerikas philosophical eqvivalent to bob hund. Nu: Call and response-version av Cut your hair. Malkmus förlorar inte. Alice Eggers

Äntligen händer det. Ett band är bra på riktigt på det här stället. Ljudet är illa men det vägs delvis upp av en oöverträffad setlist, som om jag hade fått skriva den själv. Why won’t you talk about it, 1995, Freddie and the trojan horse (”Ni glömmer väl inte bort att det är val i höst”). Mitt under Worst taste in music blir jag störd av fyra tjejer som skriker i falsett, en gråter. De har sett Henrik Berggren på området. Man ba ”det är Göteborg, gå ner och ställ er på andra långgatan så händer det nog förr eller senare att ni får se honom igen”. Om intresset för Broder Daniel-sångaren är talande även för resten av bandet lär väl Håkan Hellström-konserten om några timmar bli totalt kaos. Men det är sen det, nu är jag en kvart ifrån festivalens höjdpunkt Pavement. Tänk om de också format spellistan efter mig, då kommer det bli no less än magiskt.

Alice Eggers