Av en slump hittade jag nyligen ett årsmötesprotokoll från en bostadsrättsförening i Stockholms innerstad på nätet.

Jag har ingen aning om vilken historia som döljs bakom den lakoniska formuleringen. Det kan vara en uppsjö tragedier och kanske har en stor rättvisa skipats, men en sak kan man i alla fall veta – bostadsrättsföreningen tjänade skitmycket pengar på att slänga ut sin hyresgäst. 

Som skaldestycke över nygirigheten i Stockholms innerstad är den lilla formuleringen ändå rätt oslagbar. Historierna om hur hyresgäster som en gång bott  tryggt i allmännyttan trakasserats och slängts ut på gatan av sina nybildade bostadsrättsvärdar är otaliga.

I dag släpps journalisten Kent Wernes fantastiska bok om utförsäljningen av allmännyttan: ”Du sköna nya hem”.

En oerhört välskriven berättelse om den hårresande bostadspolitik som rensat storstäderna från fattiga människor och dessutom orsakat den största och medvetna förlustaffär staten någonsin gjort. En inte bara skrämmande, utan även komisk berättelse. Skildringarna av hur konkurrerande bostadsrättsföreningar slåss om att köpa upp bostadsområden och hur grannar hetsar mot grannar är många.

Kanske har Werne skrivit den ultimata skildringen av 90-talet och moderaternas sociala ingenjörskonst som syftade till att förvandla svenskarna till ränteslavar. 

Petter Larsson har redan recenserat Wernes bok på Aftonbladets kultursida. Läs hans strålande text här. Och läs Wernes bok.

Dagens Nyheters konstkritiker Jessica Kempe sätter idag fingret på en odiskutabel trend i 2000-talets svenska konst – barnmotivet.

Katja Bohm, Karin Broos, Hanna Beling, Jenny Larsson, Hanna Mago och Vera Nilsson är några av  de konstnärer hon räknar upp som de senaste decenniet använt sig av barn i sin konst. Ett motiv som länge ansetts banalt, problematiskt och förbrukat. Men nu tar barnet plats som subjekt i bildkonsten, skriver Kempe.

Hennes förklaring är att konstvärlden omprövar sin syn på barnet i en tid då vårt förhållande till barnen blivit allt mer instrumentellt.

Det låter rimligt.

En förklaring som i alla fall inte stämmer är att det skulle vara frågan om något sorts genetiskt navelskåderi. Att konstnärerna börjat intressera sig för de egna avkomman just för att det är deras ungar. För samtidigt som det råder babyboom på målardukarna så föder svenska konstnärer allt färre barn.

Det handlar inte om någon liten skillnad om man jämför med befolkningen i stort. Trots att födelsetalet ökar generellt så minskar det bland bildkonstnärer enligt en undersökning gjord av statistiska centalbyrån och Konstnärsnämnden.

Just bildkonstnärer har även färre barn jämfört med andra grupper av kulturarbetare. Och längst ner i statstisken kommer kvinnliga bildkonstnärer.

Förklaringen är synnerligen prosaisk. Det är en fråga om ekonomisk trygghet. Bildkonstnärer är kulturvärldens låginkomsttagare som måste vänta länge på att få, om de någonsin får, en rimlig inkomst.

Margareta Pålsson, Moderaternas utbildningspolitiska talesman, gick i dag ut med att hon vill förbjuda blinda lärare att undervisa i svenska skolor.

– För mig är det självklart att små barn inte ska undervisas eller tas hand om av en person som de inte kan få ögonkontakt med, säger hon till Svenska Dagbladet.

Nej, förresten, det var visst niqab hon ville förbjuda lärarna att ha. Men niqaben har ju hål för ögonen? Vad är det du vill förbjuda egentligen, Margareta Pålsson?

Den svenska popmusikens gudfader, Karl Erik Hagström är död.
Vem, undrar ni?
Men fabrikör Karl Erik Hagström från Älvdalen, som blev 78 år innan han somnade in på Mora lasarett den 7 juli i år, har gjort mer för det svenska popundret än någon annan.
Efter ha övertagit sin fars dragspelsfabrik på 50-talet reste han till USA för att försöka bättra på försäljningen. Det gick trögt. Amerikanerna var bara var intresserade av en sak. Rock. Elgitarrer.
Sagt och gjort. Karl Erik reste tillbaka till fabriken i Älvdalen och började resolut och rent bokstavligt bygga om dragspelen till elgitarrer. De första som tillverkades utanför USA. Den som någonsin besökt Älvdalen, en ort så långt bortom allfarvägarna att invånarna menar att de talar ett eget språk, vet att det var en bedrift utöver det vanliga.
Efter lite experimenterande såg modellen Hagström De Luxe dagens ljus. Den glittrigaste elgitarr som någonsin tillverkats. Vilket skulle uppskattas av både David Bowie och Roxy Music.
Att Hagström gjorde instrument som tilltalade musikeliten från Elvis till ABBA och Kurt Cobain är egentligen mindre viktigt. Karl Erik Hagströms stora bedrift var att han försåg svenska folket med billiga elektriska instrument och att företaget undervisade i popmusik på ett sätt som sedan skulle kopieras av studieförbunden. Hans butiker spred popen över Sverige och förvandlade den till en folkrörelse.
Att Hagström under många år förknippades med den svenskaste musiken av alla  – dansbanden – var bara ett kvitto på hur brett hans instrument slog igenom.
Hagströms musikimperium gick i konkurs i början  på 80-talet. Det kunde inte konkurrera med instrumenten tillverkade i asien.
Nu är historien om mannen som elektrifierade svensk musik över. Frågan är vad den handlade om. Skickligt entreprenörskap? Jag tror det var något så enkelt som känsla. Tajming. En sant musikalisk egenskap.

För tre veckor sedan avslutade den hårt arbetande David Lynch och hans son Austin The interview project, som består av 121 stycken, treminutersintervjuer publicerade på nätet.
Intervjuoffren har hittats under en 300 mil lång road trip genom USA.
I 70 dagar har teamet gått in på barer och hängt på parkeringar. Resultatet är 121 välregisserade, tonsatta kortfilmer som kan fånga dig i timmar.
Alla som sett Lynchs filmer vet att han har ett djupt problematiskt förhållande till arbetarklassen, särskilt den amerikanska (den brittiska får sitt i Elefantmannen). Men här får han utrymme att visa sitt uppriktiga, helt oironiska intresse för människor i samhällets marginal.
Vi får träffa Louis på Rumours bar i Canon City som gärna ger bort sina pengar och Swede, från Gilette, Wyoming som inte är svensk men tycker det är viktigt att gå i kyrkan.
Och trots den brokiga samlingen av indianer som vill vara cowboys, paganister, hippies, vietnamveteraner och 70-åriga hotrodåkare som nyss lärt sig läsa, så är Lynchs exotisereande blick på USA långt borta. Här finns bara människor som talar djupt ur hjärtat.

I måndags morse frihetsberövades 11 svenskar av Israels armé. Fyra av dem är skribenter på Aftonbladets kultursidor.

Sex var i går kväll fortfarande kvar i israeliska fängelset i Be’ersheba, däribland forskarna och Aftonbladet-skribenterna Edda Manga och Mattias Gardell som bägge var passagerare på Mavi Marvara.

Vad de fängslats för är oklart.

Eftersom de befann sig på internationellt vatten när de frihetsberövades kan man inte betrakta det som något annat än en kidnappning – ett terrorredskap som vanligtvis används av desperata och brutala terrorgrupper i Irak, Afghanistan och Kaukasus.

De kidnappade svenskarna måste släppas.

Troligen har Gardell, Manga och resten av Mavi Marvaras passagerare rövats bort för att deras berättelser är farliga för Israel. Propagandakriget är inne i en intensiv fas just nu och Israel vill ha full kontroll.

Trots att man inte kunnat ge några som helst besked om de sammanlagt 480 bortrövade passagerarna eller namnen på de som dödats lyckades Israels armé redan i går eftermiddag läcka ut en noggrant redigerad film av bordningen av Mavi Marmara, där man kan se hur soldater som hissas ner på fartyget får stryk med rör eller käppar.

Man får inte se hur soldaterna slår tillbaka.

Man får inte se hur soldaterna dödar passagerarna.

En effektiv och välredigerad propagandaläcka som riskerar att bli de enda bilderna från massakern. Samtliga journalister ombord fick sin inspelningsutrustning beslagtagen, rapporterade Jerusalem Post idag. Nyhetskanalen Al Jazeera uppger att alla deras åtta journalister sitter fångna. Två australiska, två pakistanska och två bulgariska reportrar är också fängslade.

Det är ett frontalangrepp på yttrandefriheten. Reportrar utan gränser kallar det en ”blackout”.

Någon läcka till Wikileaks med oredigerade filmer kommer knappast att komma från det land som i fjol hamnade på 150:e plats i pressfrihetsindex, (på plats 149 ligger Afghanistan, 151 Vitryssland). Därför är alla berättelser om vad som hände på Mavi Marmara som nu sitter inlåsta i Be’ershebafängelset så oerhört viktiga.

Vi hade behövt höra dem innan propagandakriget kommer till Sverige, vilket det troligen gör redan i morgon.

Martin Aagård

Sedan i går morse har Aftonbladet Kulturs medarbetare Mattias Gardell och Edda Manga varit försvunna.

Efter att israels armé stormade den båt de befann sig på och dödade mellan 9 och 19 personer har det inte gått att nå dem.

För några minuter sedan bekräftade UD att de överlevt massakern på Mavi Marmara och befinner sig i israeliskt fängelse. Vilket brott de fängslats för är däremot oklart eftersom båten, när den stormades, befann sig på internationellt vatten.

Deras bortrövande går inte att betrakta som något annat än en kidnappning.

Förutom chocken över den groteska massaker den israeliska armén gjorde sig skyldig till när de bordade Ship to Gazas båtar i morse är kulturredaktionen bestört över beskedet att ombord på den båt där israels armé dödade mellan 10-20 passagerare, Mavi Marmara, fanns kultursidans bägge medarbetare Mattias Gardell och Edda Manga.

Vi har inga uppgifter om deras tillstånd.

Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg kommer att tala kl 18:00 på Sergels Torg i Stockholm under en manifestation för Ship to Gaza.

Läs Mattias Gardells artikel om varför han vågade trotsa israels hot.

Knappt två timmar efter att Lars Vilks misshandlats på Uppsala universitet kliver reporterlegenden Günter Wallraff upp på scenen i Kulturhuset i Stockholm.

Han ser pigg ut i sin fina läderjacka. Full av energi och frisk från sin gamla ryggskada delger han den gråhåriga publiken sin världsbild. Numera handlar den mer om ekologi än klasskamp. Han tvivlar på demokratin i det Tyskland där arbetsförhållandena blir allt sämre.

Han har en ny reportagesamling och en ny film där han utklädd till afrikan undersöker den tyska rasismen. Det är en riktig comeback från en tidigare stukad man. Nyligen vann Wallraff nämligen de segdragna rättsprocesserna mot mediekoncernen Springer som påstått att han varit Stasiagent. Wallraff inte bara vann utan vann stort. Springerkoncernen är numera med hot om vite förbjudna att ens antyda att han jobbat för den östtyska säkerhetstjänsten.

– Det har varit ett hämndförsök, säger han och syftar på sitt reportage från 1977 då han infiltrerade Springers Bild-Zeitung.

Men Springerkoncernen är inte de enda som velat tysta Wallraff. Han har hotats av muslimer, nazister och PKK och har sällan haft någon som backar upp honom. Vilket får honom att leverera kvällens enda oneliner:

– De säger att har man inget ryggstöd så är det bra för ryggen.

 Martin Aagård 

Daniel Birnbaum blir ny chef för moderna museet, meddelade kulturministern alldeles nyss. Ett val som får hela konstsverige att utbrista i ett gemensamt: ”vad var det jag sa?”

Få tillsättningar har nämligen varit så lätta att förutse som den här.

Ända sedan Birnbaum lämnade Sverige för att bli rektor på konstskolan i Frankfurt och dessutom chef för världens mest prestigefulla konstutställning Venedigbiennalen har det spekulerats – inte om, utan bara när – han ska komma hem för att ta över efter Lars Nittve.

Birnbaum är ytterligare en i grabbgänget kring 80-talstidningen Kris som tagit sig till den svenska kulturelitens absoluta topp.

Horace Engdahl och Anders Olsson sitter i svenska akademien. Aris Fioretos blev kulturråd i Berlin. Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein är inflytelserika akademiker. Författaren Stig Larsson är en kulturinstitution i sig själv.

Inte illa pinkat av en pytteliten och dessutom svårläst kulturtidskrift.

De representerar alla ett teoretiskt, superintellektuellt och akademiskt förhållningssätt till konst och kultur och såg till att begreppet ”postmodernism” introducerades i Sverige. 

Men hur postmodern Birnbaum än nu må vara så är han utan tvivel smart, enligt säkra källor en trevlig prick, och dessutom en person som kan göra Moderna Museet MODERNT igen.

Museet lever ju ständigt med risken att bli något sorts 60-talsmuseum. Ett mausoleum över forne chefen Pontus Hulténs samlingar, vars gravitation är så stark att man med jämna mellanrum alltid grottar ner sig i vad som hände New York, 1969. Senast i utställningen med den återupptäckta Lee Lozano.

Det är dags att gå vidare. 

Och Birnbaum kan helt klart göra det.

Allt borde med andra ord vara frid och fröjd i konstsverige?

Jag vet inte riktigt.

Man saknar ändå forna tiders museichefer. De där som var uttalat politiskt radikala, de som ville störta om och ställa till med skandal och inte bangade för att snickra ihop en egen Andy Warhol-låda om så krävdes. Det är ju dem man bygger mausoleum över.

Inte över de som bara är duktiga.