Nu går Aftonbladet Kulturs antirojalistiska t-tröjor, designade av Nina Hemmingsson att köpa!

Klicka här så kommer du till Aftonbladets webshop.

Bo Hansson (till vänster) med Janne Carlsson 1968.

För några år sedan fick jag chansen att spela förband till  Hansson och Karlsson på Nalen. Äntligen skulle vi få träffa mannen som tillsammans med Janne ”Loffe” Carlsson uppfunnit svensk psykedelia och tonsatt hela J R R Tolkiens Sagan om Ringen (fast då med Rune Carlsson på trummor).

Loffe, på strålande humör, invigde oss ungdomar i 60-talets rockslang (alla arrangörer kallas alltid ”Aplund”). På scenen förklarade han att bandkollegan Bo Hansson numera enbart talade ryska och att Loffe därför fick sköta snacket. Vilket han gjorde med den äran. Med lite anekdoter om LSD och Jimi Hendrix är det svårt att inte underhålla en publik på Nalen.

Bo Hansson, som vanligt i strumplästen, kommunicerade bara genom sin hammondorgel. Som alltid lät den mjukt och svävande.

I lördags hittades Bo Hansson död i sitt hem på hotellboendet Monumentet i Stockholm. Han blev 67 år.

Men hans orgel lever kvar. Högst konkret. Den har ärvts av Eric Malmberg, alias ”Sagor och Swing”, som mer än någon annan förvaltat Hanssons musikaliska arv. Det finns fler: Duon Trummor och Orgel har framgångsrikt tagit Hansson och Karlssons sound in i 2000-talet.

För drygt ett år sedan gjorde Bo Hansson sin sista spelning på Dieselverkstaden i Nacka, tillsammans med just Eric Malmberg. Ödmjukt undanbad han sig att presenteras för publiken, ville knappt ha sitt namn på affischen. Som förberedde han sitt avsked.

Han kanske visste att man kommer att minnas Bo Hansson just som en omisskännlig orgelton, ständigt närvarande i svensk pop, lika hemlighetsfull och dunkel som sin upphovsman.

Martin Aagård

Lyssna på Bo Hansson och hans efterföljare

Bo Hansson Leaving Shire

Bo Hansson Utflykt med förvecklingar

Hansson och Karlsson Tax Free

Eric Malmberg  Nemos avskedsmelodi

Sagor och Swing  In i skogen

Trummor och Orgel ft Ebbot  Rest in Peace

I dag kom den till redaktionen: Nina Hemmingssons specialdesignade bröllops-tshirt. Snart kommer du att kunna beställa den från Aftonbladet Kultur, den enda leverantör av kulturkritik och t-tröjor du behöver.

Konstnärslönerna är ”stötande” skrev Sakine Madon på Expressens ledarsida igår. Hon var upprörd. De som får konstnärslöner är inte unga, konstaterade hon och menade att det är ett problem. Madon har inte förstått att konstnärslönerna ges till människor som ibland saknar pensionsgrundande inkomster.

De 157 konstnärslönerna kostar 17 miljoner om året. Lika mycket som forskningen om vattenmiljön i Ljusnan eller Folktandvården i Värmlands nya IT-system eller en handfull professorer. De kostar exakt hälften så mycket som Expressen-krönikören Liza Marklunds hus i Lärkstaden, vilket motsvarar en halv årslön för Expressens ägare Pontus Bonnier.

Medianinkomsten för en svensk bildkonstnär är 183 000 kr. Cirka 150 000 mindre än vad Madon och hennes ledarkolleger drar in på att hata konstnärer på arbetstid.

Om Madon orkat sätta sig in i livsvillkoren för de personer som uppbär konstnärslön hade hon vetat att merparten aldrig ”minglar med Leif Pagrotsky”. De är människor som aldrig skulle få komma på champangebjudning med Expressens ledarskribenter. Att Madon påstår att de ”säkert skulle klara sig på egen försörjning” visar vilken fruktansvärt dålig koll hon har på kulturlivets ekonomiska förutsättningar.

Sakine Madon är rädd att kallas ”kulturhatare” på grund av sina åsikter. Jag tror inte hon hatar konstnärer mer än hon hatar låginkomsttagare och människor som får bidrag i största allmänhet. Det är snarare Expressen som demonstrerar sitt kulturförakt varje gång man låter okunniga liberala politruker göra enkla poänger på komplicerade kulturfrågor.

Martin Aagård

Malcolm McLaren är död.

Äntligen.

Ja, det är hårt, men det går inte att fega ur så här på slutet. Antingen väljer man att tro på Malcolm McLarens självbild och hans historieskrivning över punken eller så väljer man att fördöma allt han stod för.

McLarens enda bedrift var att ha varit manager åt Sex Pistols, världens enskilt viktigaste rockband, förutom Kraftwerk. Och hans största ögonblick är onekligen filmen The Great Rock’n’roll Swindle (1980), den första mockumentären, där han framställde Sex Pistols som ett fenomen skapat helt och hållet av honom själv genom skicklig mediemanipulation.

En inflytelserik bild. Många har försökt göra om samma trick sedan dess. Det  har aldrig lyckats.

Slutet av sitt liv tillbringade McLaren med att åka runt på olika konstevenemang och berätta om hur det kommer att bli i FRAMTIDEN. Hans idéer om mediernas makt och det artificiella var alltid roande. Det var egentligen lätt att gilla honom.

Men det finns en bild som är svår att glömma.

Det skulle dröja 20 år innan Sex Pistols fick berätta sin egen historia i dokumentären The Filth and the Fury (2000) Och när den ständigt ironiske John Lydon plötsligt faller i gråt över hur McLaren drev Sid Vicious in i döden går det inte längre att förlåta McLarens oupphörliga poserande.

Malcolm McLaren klädde punken, det kan man inte ta i från honom. Men all popmusik som skapats efter 1976 gör att han går till historien som en förlorare.

På fredag möts de för första gången på samma scen.

Arbetarklasshjältarna Jerry Williams och Åsa Linderborg. 

I ett samtal under ledning av journalistnestor Stig Hansén som anordnas av Länsbibliotek Sörmland. Enligt pressmeddelandet kommer det att handla om pappor, rocken, livet och politiken.

Läs mer här.

I går avslöjade Liljevalchs chef Mårten Castenfors att en ”kompis” till honom är beredd att skänka 50 miljoner kronor för att bygga ut den gamla kommunala konsthallen. Motkravet är att Stockholm stad skjuter till lika mycket. Förslaget utreds just nu.

Det måste räknas som bingo för Castenfors som redan som nybliven chef för Liljevalchs sa att han skulle prioritera att utvidga samarbetet med näringslivet och hitta privata sponsorer.

Att privata pengar i offentlig verksamhet dessutom ligger helt i linje med regeringens nyliberala kulturpolitik lär inte försvåra för Castenfors om han skulle vilja ha jobbet som chef för Moderna museet, som nyss blivit ledigt.

Men, men, det där är en senare fråga. Vi har något mycket viktigare att utreda idag: Vem är den hemlige miljardären?

Vi behöver din hjälp!

Det finns redan ett antal privata konsthallar i Stockholm. De blommade upp under det nyrika 00-talet och har nästan blivit löjligt många.

• Äldst i branschen är It-klipparen Robert Weil som har sin konsthall i frihamnen – Magasin 3.
• Carl Hirsch och bröderna Per och Olle Wästberg äger ingen konsthall, men väl en fastighet på Hudiksvallsgatan i Stockholm där de viktigaste gallerierna i stan har samlats.
• Ett stenkast därifrån har Jeanette och Pontus Bonnier upprest den ståtliga Bonniers konsthall.
• Ytterligare några meter österut, i Vasaparken, håller byggmästaren Sven-Harry Karlsson som bäst på att bygga ett konstmuseum som enligt honom själv ska bli ett ”minnesmärke” över hans pengar.
• Mannen som blev miljardär på att shoppa loss i det sönderfallande Sovjetimperiet – Gerard De Geer – öppnade för några år sen sin egen privata och påkostade konsthall Jarla Partilager på Östermalm.
• Familjen Lundin äger numera Bukowskis, ingen konsthall direkt, men säkert en bra tillgång för en konstsamlare.
• Dessutom kämpar Babybjörns grundare Björn Jakobson för att få till stånd en konsthall på Värmdö som ska bli lika stort som Moderna museet.

Är det någon av dessa konstsamlande miljardärer som inte kan motstå frestelsen att sätta sitt namn på en byggnad på Djurgården, eller är det någon annan? 

Borås tidnings debutantpris gick den här gången till Johan Klings nostalgiska sekelskiftesroman Människor utan betydelse.

Så här skrev Viktoria Jäderling när den kom ut i höstas: ”Här luktar 90-tal, postmodernism och formfixering. Man får röka på kaféer, mobilerna bör vara löjligt jättesmå och det är fortfarande hippt att vara hipp”.

Klings huvudperson Magnus, olyckligt kär, med spruckna mediedrömmar och alltför stor mobil, ”skarp, genomärlig och hjärteknipande patetisk” kommer hon dock inte att sakna, inte heller det kvävande Stockholm han vandrar runt i.

Men visst är det nu, säkert förskansade i 2000-talet som betydelserna, offren och hjältarna, formerna och storlekarna ska ifrågasättas. Grattis Johan Kling!

Pia Bergström

Buttericks-burkan

Skämtaffären Buttericks hyr numera ut ”burkor” (som visserligen ser ut som en niqab).

Ska de också förbjudas? Och vad händer i så fall med kräftdräkten?

Eller innebär Buttericks-burkan slutet på slöjdebatten?

För ett par år sedan, strax innan finanskraschen, började de dyka upp.

Youtubeklipp smygfilmade med mobilkameror från de stora auktionshusens mest groteska konstförsäljningar.

Klippet då Andy Warhols Green car crash säljs för för en halv miljard på Christies verkar numera ha tagits bort, men man kan fortfarande se försäljningen av Rockefellers Mark Rothko-tavla och Warhols självporträtt.

En sorts konstsamlarvärldens amatörporr som småsamlare och kapitalistofiler kunde dregla över.

Filmerna bröt lite med den hemlighetsfulla omertá som omger den högsta kastens konstsamlande, men det dröjde inte länge innan de stora auktionshusen insåg marknadsföringsvärdet av att exponera den upphetsade stämning som råder när osannolika summor pengar läggs på konst. Det var väl ytterligare ett sätt att pressa upp priserna.

Och det är onekligen djupt perversa små filmer.

Nu visar Christies själva hur det gick till när Pablo Picassos Tëte de femme (Jaqueline) i tisdags såldes till en anonym köpare, som via telefon lägger upp 94 miljoner kronor.

Samtidigt sattes (ett visserligen omdiskuterat) försäljningsrekord när Giacomettis Walking man I gick under klubban för osannolika 762 miljoner kronor på Sotheby’s. Oavsett om den eller Picassos Carçon à la Pipe är det dyraste konstverket någonsin så är det en tydlig fingervisning om att finanskrisen aldrig drabbade där den borde ha drabbat.

Marknaden krympte visserligen under början av 2009, men redan i december i fjol vågade miljardärerna börja spendera rent pornografiska belopp på konst igen.