Det tar lite tid att komma igång. 

Känner mig alltjämt som kulturredaktionens egen Tomas Johansson, bland alla dessa Holms, Brolins och Sjöbergs, (om ni hänger med i ”Mästarnas mästare”-analogin). Tar lång tid på mig, fumlar med orden, flackar med blicken. Men det är intressant att bara registrera allt som händer här i huset. Ibland hör man ledarredaktionens skrattsalvor (någon skämtade om Mats Odell vid kaffeautomaten). Ibland småpratar de om hur de mår så här dagen efter Expressens kulturfest. Om vem som var full och vem som var charmig.

Det är nästan precis som på folkhögskolan med andra ord. 

Olov Antonsson, praktikant

En vinnare som däremot dök upp igår var Aftonbladets söndagskrönikör Mats Strandberg vars tredje roman Halva liv blev ”Årets Bok” på Gaygalan 2010.

Prisutdelare var Maria Montazami från Svenska Hollywoodfruar.

I dag bloggar Mats lite om hur det känns att vara en vinnare dagen efter dagen innan.

Kanske kan det vara en förklaring till varför så många pristagare undviker prisutdelningar?

Hur som helst: grattis Mats!

I går gick Expressen årliga kulturfest av stapeln. Vilket som vanligt var trevligt.

De enda som var lite otrevliga var The Knife som inte dök upp för att hämta sitt traditionstyngda musikpris Spelmannen.

Det är ju en klassisk arty farty varumärkesbyggande pose att inte ta emot priser, men har inte 2010 börjat ovanligt dåligt för prisutdelarna? Jag tänker då inte främst på  Noomi Rapaces anti-tacktal på Guldbaggegalan eller på Obamas krigsretorik vid fredsprisutdelningen.

Nej, stjärnorna har helt enkelt vägrat dyka upp. Zlatan och Helena Jonsson nobbade idrottsgalan, Thåström kom aldrig till Grammisgalan, Beyonce kunde inte komma upp på scenen under helgens Grammy-awards och nu The Knife.

Man kan säkert i god Ulf Lundell-anda argumentera ”att inte ta emot ett pris också att ta emot ett pris” men personligen saknar jag de tider då Bear Quartet skrev ett manifest över varför de vägrade gå på Grammisgalan eller då Popsicle hotade andra band med döden på samma tillställning och när Lukas Moodysson och Alexandra Dahlström bad både filmsverige och Loa Falkman att dra åt helvete på Guldbaggeutdelningen.

Ska man sura över sitt pris kan man åtminstone göra det med bägge långfingrarna.

Idag är min första dag som praktikant här på Aftonbladet kultur. Det är en något större arbetsplats än de lokal- och skoltidningsredaktioner som jag är van vid hemma i Umeå. 

Men det ska nog gå bra. Jag ser fram emot att studera dem, stockholmarna. Dessa utkantsmänniskor, som P O Enquist kallar dem som är bosatta söder om Jörn i sin bok Ett annat liv. 

Och nog verkar de vara rätt snälla ändå, kulturjournalisterna. En är från Gävle, en annan från Lycksele. 

Snart har jag till och med ett passerkort och en dator att skriva på. Praktiken kan börja. 

Olov Antonsson

Idag skrev Bo Madestrand en artikel i Dagens Nyheter.

Jag orkar inte redogöra för innehållet i detalj, läs själv här istället. Men i korthet handlar den om två stockholmska journalister som träter om huruvida den ene har rätt att citera den andres facebookuppdatering eller inte.

För oss teoretiska journalister är upptäckten av Bo Madestrands artikel att jämföra med upptäckten av Higgs-partikeln.

Den är en sensation.

En nyckel till journalistuniversums gåta.

Bo Madestrands text befinner sig nämligen exakt på journalistikens händelsehorisont. Det är en artikel där massan av internt journalistbjäbb är så kompakt att den hotar att fullständigt kollapsa av sin egen tyngd. En medial singularitet.

Jag kommer nu att genomföra ett epokgörande journalistiskt experiment:

Genom att skriva OM Bo Madestrands artikel kan jag nämligen skapa en text där massan av internt journalistbjäbb ökar ännu en grad. 

En typ av text som världens teoretiska journalister länge har drömt om, men ingen ännu har läst i verkligheten – det mytomspunna journalistiska svarta hålet.

En text som slutgiltigt kollapsar av internt journalistbjäbb så att ingen betydelse, ingen som helst innebörd eller mening kan slippa ut till någon utomstående läsare.

Den oändligt krökta ankdammen.

Knappt hade vi hämtat oss från nyheten att sångaren Hank von Helvete spelar huvudrollen i Jesus Christ Superstar innan vi drabbas av nästa norska rock-chock. På den ständigt uppdaterade bloggen Shadows of the North läser vi att världens första black metal-musikal snart ser dagens ljus.

Musikalen Svartediket, uppkallad efter en sjö i Hordaland, sätts upp av Bergens anrika teaterinstitution Den Nationale Scene. Enligt upphovsmännen är det ”en utmanande blanding av black metal, klassisk musik och visor”. 

Norsk black metals svarta får Gaahl (också känd som Kristian Espedal) ska spela rollen som den fornnordiske guden Heimdal och har redan orsakat skandal genom att avslöja att han fortfarande tycker det är bra att bränna ner kyrkor.

”Den förste förespråkaren av kyrkbränning med statlig lön”, skriver en förfärad journalist i Bergens Tidene.

Äntligen har vi fått ett svar på exakt hur lång inkubationstiden är innan en extrem subkultur kan bli finkultur. Den är 20 år. Varken mer eller mindre.  Black metal var i början av 90-talet en så avvikande kulturform att den bara omskrevs av kriminaljournalister. Nu har den slutligen tagit steget in i operans värld. 

Och vad passar då bättre än att göra en Malena Ernman?

8 januari vann extremrockarna Keep of Kalessin (de säger själva att deras musik är ”nära besläktad” med black metal) semifinalen i norska Eurovision Song Contest!

Alla black metal-fans som i 20 år kämpat för att deras konstform ska vara så ”äkta” som möjligt sliter förmodligen sitt långa, rakpermanentade hår i stora tuvor just nu.

Det kan vara dödsrockens död de bevittnar.

Fotnot: Svartediket har premiär under Bergens Festspel 27 maj och spelas till och med  september 2010.

Final i Norges Melodi Grand Prix är den 6 februari i Oslo.

Säg att du är en diktator uppbackad av en före detta supermakt som håller din krigshärjade bergsprovins i schack med lönnmord och tortyr samtidigt som du försöker bekämpa islamistisk terrorism som stöds av Al Qaida.

Hur gör du för att bevisa för dina landsmän och omvärlden att du är en ledare som står för stabilitet och framsteg?

Lätt  – du anställer en modebloggare.

Traditionellt brukar diktatorer i centralasien resa 50 meter höga guldstatyer över sig själva som roterar efter solens gång (exemplet Turkmenistan) för att bevisa samma sak, men den Moskvatrogne presidenten i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov är en modern man.

Sen ett tag tillbaka sänder den kanadensiska modellen Chrystal Callahan programmet Highlights of the week with Chrystal Callahan på det regimtrogna Grozny tv. Inslag om designerkläder och skönhet varvas med folkmusik och hyllningar av Kadyrov. Callahan provar huvuddukar från Pierre Cardin och bildbloggar på ”Grozny gossip”.

I en intervju på chechnyatoday.com berättar hon att tjetjeniens press- och informationsminister gav henne jobbet och att omvärlden inte har en aning om att det finns restauranger och underhållning i Tjetjenien. Det är hennes uppgift att visa det. 

Att Ramzan Kadyrov profilerar Tjetjenien med mode är väl inte konstigare än att svenska institutet torgför ”det svenska modeundret” utomlands. Men att mode blivit ett så effektivt propagandavapen att det till och med används i världens farligaste konfliktzon är läskigt, med tanke på den extrema modebloggtätheten i Sverige.

Nedrusta nu!

Årets omgång av Paradise Hotel är en rejält surrealistisk upplevelse. Intrigerna, den Twin Peaks-inspirerade musiken och de obegripliga reglerna gör programmet snudd på otillgängligt för den oinvigde tittaren.

Paradise hotel är dokusåpornas språkmaterialistiska poesi. Nivån är så hög, förutsättningarna så skruvade och kravet på förförståelse så uttalat att många tittare nog zappar vidare i ren förskräckelse.

Vad skulle passa bättre i denna surrealistiska och hårt regelstyrda värld av kändisar, kända för ingenting särskilt, än en kunglighet? Programmet innehåller ju redan en ”ond kejsare” och mängder med andra konstiga ceremonier. Dessutom är allt inbäddat i en hejdlös stekar-attityd.

I går kom nyheten att prins Carl Philip med stor säkerhet dejtar före detta Paradise Hotel-stjärnan Sofia Hellqvist. Troligen höjs några ögonbryn bland de som inte gillar att Victoria ska äkta en gymägare. Men sällan har man sett ett så perfekt par: Bägge har vanan inne att äta, kurtisera och leva offentligt. Bägge vet vad det är att vara ett publikt spektakel. 

Vi önskar dem så klart lycka till och förväntar oss ännu bättre tv-tider för vår sant surrealistiska monarki, som vi forsättningsvis kunde ha kallat Stjärnorna på slottet, om det inte vore upptaget. Lyxfällan då? Nähä, inte det heller… 

För några år sedan brukade jag skämta om att staten borde subventionera mina taxiresor från krogen. Låter det som ett tråkigt skämt? Stämmer bra det.

Skämtet som inte var roligt, byggde på att det var så otroligt ORIMLIGT att staten skulle subventionera att jag var för full att ta bussen hem. 

Inte rimligt. Inte kul. 

I förrgår skämtade moderaternas pressekreterare Edvard Unsgaard om en rysk städerska på Facebook:

”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade inatt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.”

Dagen efter förtydligade Unsgaard vad han menade:

”Jag tycker det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen”.

”Arbetslinjen” är en politik som tvingar folk att ta arbeten de tvekar inför. De tvingas bland annat flytta under hot om att förlora sin a-kassa. Unsgaards skämt bygger alltså på den ryska kvinnan TVINGAS åka hem till Edvard och torka upp när hans Vasastan-grannar inte orkar bajsa på toaletten.

Snabb service under hot!

Arbetslinjen!

Roligt!

Städerskans bajstorkande är numera dessutom avdragsgillt. Edvard får BIDRAG för att hon tvingas torka upp när Edvards grannar skitit i tamburen. 

Jag kan inte ens komma på ett dåligt skämt nu. Blir däremot ganska sugen på att ta en taxi hem till Edvard och lämna ett eget bidrag till hans arbetslinje. 

Martin Aagård

Förutom alla hetsiga utfall mot Guldbaggejuryn så är väl  dagens filmsnackis att George Clooney är påtänkt i rollen som Mikael Blomkvist i Hollywoodfilmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”.

Det ska bli intressant att se hur Clooney översätter Stieg Larssons huvudperson till amerikanska förhållanden.

Mikael Blomkvist är på något sätt en ur-södermalmsk mediefantasi.

• Han är den ende bra journalisten i en stad fylld av usla kvällstidningsreportrar. Så bra att han löser mord långt innan polisen.
• Han är egentligen den ende gode mannen i ett land fyllt av nazister och våldtäktsmän.
• Han har ett gigantiskt kontor på Götgatan där han driver en pytteliten men oerhört lönsam tidskrift som finansierar redaktionens liv i enorma praktvåningar på Södermalm.
• Till råga på allt vill alla kvinnor ha honom, oavsett sexuell läggning.

Mikael Blomkvist är som en våt dröm på Tidningen VI.

Det kommer att bli svårt för Clooney. Vad blir det i USA?  Noam Chomsky med superkrafter jobbar på The New Yorker? 

Självklart borde han spelas av Stellan Skarsgård istället.