Helgens intervju med israels f d chefspatolog Yehuda Hiss i Israeliska Kanal 2, där han erkänner att organ systematiskt stals från kroppar som inkom på det rättsmedicinska centret Abu Kabir under 80- och 90-talet har gett eko i världspressen.

Intervjun gjordes av den amerikanska antropologen Nancy Scheper-Hughes så tidigt som år 2000. Efter kontroversen kring Donald Boströms artikel i Aftonbladet tidigare i höst beslöt hon att visa sitt material.

Här är några länkar.

Först ut att skriva var AFP:s korrespondent Mark Lavie, vars
rapport publicerats i ett stort antal nyhetsoutlets över hela världen, bland annat New York Times, FOX News och den amerikanska politiksajten Huffington Post.

Brittiska Guardian har skrivit om erkännandet och amerikanska CNN har en utförlig rapport med flera detaljer om rapporten.

Al Jazeera har även en intervju med Nancy Scheper-Hughes.

Fler som skrivit är Jewish Telegraphic Agency, ABC:s mellanösternkorrespondent Anne Barker samt holländska NRC Handelsblad

Jag fick ett klokt mail av journalisten Johanna Koljonen apropå min artikel om geeks i gårdagens tidning.

”kul att ni skriver om geeks på bladet, men kanske inte helt klockrent att inte prata alls om kön och att din enda kvinnliga geek är Salander? Jag menar – Comic Book Guy – men inte Lisa Simpson???

Kolla in Geek Women Unite! (Sweden) och I Support Geek Women! (Sweden) på Facebook – och varför inte tex googla Geek Girl Meetup?”

Johanna har så klart helt rätt.

Det var ett rent tjänstefel att inte någonstans nämna ordet kön när man skriver 7000 tecken om en subkultur som länge varit fruktansvärt manligt dominerad, men på senare år bytt ansikte.

I stand corrected.

Men ibland räcker bara inte de där 7000 tecknen, eller den begåvning man har, till.

Har även fått några andra mail som ifrågasätter att jag tog med Jonas ”Basshunter” Altberg på listan. Det står jag däremot för fullt ut.

Även om hans eget bidrag till geek-kulturen är litet så markerar han höjdpunkten på fildelningen. Efter honom var guldåldern över.

Dessutom är det alltid kul med busksis-trance.

Efter klockan 17 i dag (tisdag den 1 december) debatterar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg vägkrogsbibliotekens framtid med riksdagsledamoten Mats Johansson (M) i Studio Ett. (Lyssna i efterhand här)

Idag handlar inte mindre än tre program i P1 om den allt hetare frågan om vägkrogsbiblioteken. Kulturnytt har tagit upp frågan och Nya Vågen sände kl 14 en debatt direkt från Luleå mellan författaren och lastbilschauffören David Ericsson, Transportarbetarförbundets Lotta Durgé och Henrik Toremark från kulturdepartementet.

Efter att Aftonbladets kultursida (5 oktober) uppmanade till protest mot kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths beslut att lägga ner de omåttligt populära bibliotek där lastbilschaufförer idag kan låna ljudböcker har motståndet mot vuxit sig allt starkare.

Hittills har fyra tidningar och ett förlag hörsammat Aftonbladets upprop att adoptera ett eget bibliotek.

• Svenska Dagbladet har skänkt 12 kilo ljudböcker till Hummelsta utanför Enköping.

• Arbetarbladet skänker böcker till Tönnebro värdshus.

• Helsingborgs Dagblad har adopterat Björkäng. 

• Östgöta Correspondenten Östgötarasta.

• Förlaget Bonnier Audio har skänkt 200 ljudböcker till Smålandsrasta, Nyköpingsbro och Östgötarasta.

• Aftonbladet skänker sina ljudböcker till Töre i Kalix.  

 

Gatukonstnären Dan Park har åtalats för hets mot folkgrupp, enligt Svenska Dagbladet. Han fångades av en övervakningskamera när han ställde ut burkar med texten ”Zyklon B” utanför judiska församlingen i Stockholm. Namnet på den gas som användes i utrotningslägren i Auschwitz.

Det var väl dags nu.

Dan Park har bett om att dömas för hets ganska länge. Hets mot hela världen.

Han har i snart 20 år tapetserat  – först Umeå, sedan Malmö – med bisarra affischer där han hånar och kränker det mesta som brukar anses heligt: mordoffer, våldtäktsoffer, barn och invandrare. Samtidigt häcklar han religon, politiker, polis och diverse reklambudskap. Oftast genom att rita hakkors.

I år gavs en samlingsvolym med Dan Parks affischer vid namn Sieg! ut av den ambitiösa konstudenten Magdalena Nordin på Konstfack. En samling som visar två saker: Park är en del av en 30 år gammal anarkistisk punktradition som gör sitt bästa för att provocera allt som är det minsta politiskt korrekt.

Samt: Dan Park har ingen som helst politisk agenda. Ingen alls. Förutom möjligen åsikten att en ond värld kräver ond konst.

 

Fotnot: Dan Park har en gammal övergiven blogg på Expressen.se, en färsk blogg där han visar sina dekorerade elskåp och ytterligare en blogg där han redovisar allt han köper.

Om man går in på sajten Newsmill idag får man intrycket av att Ali Esbati skrivit ett inlägg med rubriken ”Newsmill är årets fördummare”.  Texten toppar sajten och har i skrivande stund 32 kommentarer. De flesta är väldigt negativa. Någon tycker att artikeln var väldigt kort. Bara ett stycke. Någon anklagar honom för att ha stavat fel i en faktaruta. 

Men det har han inte.

Ali Esbati har inte skrivit på Newsmill över huvud taget. Han har skrivit en debattartikel på Aftonbladets kultursida, som vår redigerare gett rubriken ”Newsmill årets fördummare”.

Newsmill citerar ett stort stycke ur texten och länkar sedan vidare till Aftonbladet. På så sätt klarar de sig visserligen från att begå en flagrant textstöld.

Men problemet är att Ali Esbati inte har valt att publicera sig på Newsmill. Han har faktiskt stora invändningar mot hela Newsmills verksamhet, vilket framgår av hans text.

För ett par veckor sedan publicerade Newsmill en text av en människa som inte finns. Idag publicerar de en text mot en skribents vilja. Om det här är den journalistiska förnyelse som juryn för Stora Journalistpriset väljer att premiera ikväll så kommer det att bli riktigt pinsamt.

”Jag har redan sett honom tre gånger. En gång i Kalifornien och två gånger i Berlin. Men man får ju passa på när han är i stan”, viskade en av landets mer kända piratpartister utanför riksdagens förstakammare i onsdags.

En kö med ryggsäckar och svårdefinierbara frisyrer ringlade ut på Riksplan. Dagens föreläsare hade samlat betydligt fler internetrebeller än riksdagsledamöter.

Men Lawrence Lessig är inte vilken Harvardprofessor som helst. Han är nätpiraternas Kapten Krok. Den akademiker som hårdast tagit kampen mot  upphovsrätten bland annat genom att uppfunna ”Creative Commons” – en sorts ”mjuk” upphovsrätt för digitalt material. Till råga på allt bjuder han på den bästa Power Point-showen på den här sidan Atlanten. Varje mening illustreras med hoppande bokstäver i en multimediashow som The Knife skulle varit stolta över. Om de gjort Power Point-föreläsningar, vill säga.

Och Lessigs beskrivning av den nya rättighetsföraktande amatörkultur som vuxit fram på nätet är faktiskt briljant. Hans resonemang om ”kopior” är dessutom en nyckel till debatten om upphovsrätten. I en digital miljö innebär varje användande av en fil att en kopia görs. Och att själva läsandet av en text skulle vara olaglig är som Lessig påpekar inget annat än vansinne.

Men det är inte lika lätt att hålla med om att dagens upphovsrätt utgör ett sånt fruktansvärt hot. Är det verkligen nödvändigt att ändra ”upphovsrättens arkitektur” bara för att skydda skojfriska remix-filmer på Youtube? Eller för att Lawrence Lessigs barn inte ska ”stämplas som kriminella”, när de kopierar musik?

Hans lösning är inte heller direkt övertygande – en uppmjukning av upphovsrätten, där proffs garanteras inkomster och amatörer kan använda material gratis.

”Är inte en juridisk indelning mellan proffs och amatörer ett problem”, frågar någon i publiken utan att få ett bra svar.

”Ska inte en musiker ha möjlighet att hindra att hans musik används av högerextrema grupper”, frågar en annan.

Det är dags för såna artister att börja ”suck it up”, svarar Lessig.

Jag ska inte låtsas som att jag var i mitt esse när jag var på P1 alldeles nyss för att debattera med Per Gudmundson från Svenska Dagbladets ledarsida. Han har i ett antal artiklar försökt tolka svensk pophistoria ur ett högerperspektiv och nu var det dags för honom att få lite mothugg. 

Men jag gjorde mitt bästa denna regngråa novemberdag. Resultatet kan ni höra här.

Jag skulle dessutom spela lite popvänster-pop.

Det blev Neon Lights av Kraftwerk. 

För att de kom från ett musikkonservatorium och ändå lyckades förändra rockhistorien. Kanske kan statlig kulturpolitik trots allt leda till avantgardistisk konst? 

Dessutom gjorde de totalt av-individualiserad musik, lånade estetiken från Bauhaus och sovjetfuturisten El Lissitzky (han tackas på skivomslaget) och albumtiteln Man machine togs från ett av upplysningstidens materialistiska manifest. (På franska här. På engelska här)

Hade jag haft tid skulle jag ha spelat Riot Squad. På omslaget till singeln Fuck the tories tackar de GBH för att de fått låna deras instrument. Lyssnar man riktigt, riktigt noga kan man höra att de kanske inte hunnit repa så mycket som de borde.

Pop och rock är medelklassens musik hävdar Gudmundsson. Stämmer bra. Det kostar att spela pop. Och i ett samhälle som var lite mer rättvist än Thatcher-England skulle Riot Squad troligen haft något att spela på.

På mitt lokala Stockholms-Konsum får man passa sig så man inte av misstag handlar något som producerats av antroposofer. I mjölkhyllan hörs svaga muanden från dolda högtalare. På den ekologiska avdelningen är allt förpackat i brunt och man får istället lyssna på fågelkvitter när man vandrar runt i någon sorts bondgårds-inredning.

Att handla där ska inte bara vara ekologiskt. Det är viktigt att det känns ekologiskt. Och i sanningens namn skiter nog de flesta kunderna om produkterna är bra för miljön, bara det ser ut så.

Att konsumera är en estetisk handling på 2000-talet.

Man ska inte bara handla rätt grejer, man ska handla dem på ett snyggt sätt.

I modebranschen samarbetar man med konstnärer för att åstadkomma känslan av att befinna sig i ett galleri, snarare än en butik. ”The art of shopping” står det på en stor skylt på Västermalmsgallerian i Stockholm.

Dumt. 

Men vissa kunder som överkonsumerat Sex and the City och diverse modebloggar tror säkert på att det är en konst att köpa saker.

Det är med andra ord inte så konstigt att den underbara dokuserien Ullared blivit en chock för den snyggköpande medelkassen. Ullared visar konsumtionen som den är: monoton, tråkig, ful, dyr och något som måste göras alledeles för ofta. Själva antitesen till ett sexigt eko-varuhus där varje inköp är en moralisk handling.

Ullared drar helt enkelt ner Filippa K-brallorna på alla som lurats att tro att det är vackert att köpa saker. Det är därför Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter yrar om att Ullared är ”civilisationens bortre gräns” och Hanna Fahl i Svenska Dagbladet kan påstå att ”ingen känner igen sig i Ullared”.

Fotnot: Tredje avsnittet av Ullared visas på måndag kl 20:00 på Kanal 5.

Knappt har gårdagens sjunkbomb i den mediala ankdammen briserat – att Anna Anka tar upp konkurrensen med Kalle Anka på julafton – innan Aftonbladet Kultur släpper nästa.

Vi är oerhört stolta att kunna presentera årets julvärd – den självklara kombinationen av Arne Weise och diverse tecknade fågeldjur –  Charlie Christensens Arne Anka!

På julafton publicerar vi ett specialskrivet avsnitt av ”Arne Anka och hans vänner” så att pappa har något att läsa när han gått ut och köpt kvällstidningen.

Puh, vad gammal jag kände mig när jag skrev det där sista.

Open source-journalistik och läsarmedverkan är hetare än en radioaktiv bakpotatis i medievärlden just nu. Att redovisa sina källor och att låta läsarna bidra med research och tolkningar av materialet.

Svenska Dagbladet har just inlett ett grävprojekt inför öppna dörrar. Journalisterna Alexandra Hernadi och Tobias Olsson gräver i hur kommunerna Vara och Staffanstorp använder biståndspengar.

Det är en mycket begåvad idé som lett till svidande kritik. Dessutom är det ett nytt sätt att skriva. Inte lika överskådligt som en traditionell nyhetsartikel, men helt klart intressant…

Men det är inte bara i Sverige som ämnet står högst på den journalistiska dagordningen.

Brittiska the Guardian ska från och med nästa år låta sin lokaljournalistik skrivas av lokalt förankrade bloggare och till och med i det mediekonservativa  Frankrike  har Le Monde startat Lepost.fr där läsarna bidrar med 90 procent av innehållet.

Nu kommer tiopoängsfrågan: Hur ska läsarna bidra till att göra kulturjournalistiken bättre?

Vad säger du?