”Tyst diplomati”.

Vi är många som börjat svänga oss med det uttrycket på sistone.

Och det låter ju väldigt bra.

Man kan se det framför sig: Slipade diplomater på inofficiella besök med inflytelserika men anonyma tjänstemän. Diskreta telefonsamtal. Ett hantverk så delikat och sofistikerat för oss lekmän att vi gör bäst att inte ha några åsikter om det. Vi tiger av respekt för det obegripliga spel som pågår ovanför våra huvuden.

I media, senast i Dagens Nyheter, används allt oftare formuleringen att regeringen använder tyst diplomati. Som om det vore en sorts specialmetod. En avancerad diplomatisk bypass-operation som bara kan utföras av högutbildade experter.

Det är uppenbart att vi har glömt bort vad tyst diplomati egentligen betyder – diplomati utan medial granskning. Helt enkelt förhandlingar som inte omskrivs i media. Det är vi journalister som är tysta. Inte diplomaterna.

Nyheten om att Jonas Sjöstedt gett sig in i förhandlingarna om frigivningen av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ska nog tas med en nypa salt. Han verkar inte ha tagit några större initiativ. Men Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski kallar det för ”privatdiplomati” och menar att det kan förhindra frigivningen.

Han kan ta det lugnt.

Det är snarare ett tecken på att det blir allt svårare att hålla tyst om Carl Bildts totala fiasko i Etiopien. Att det är en politiker och inte vi journalister som börjar prata högt är däremot ett dåligt betyg. Bara för att Wolodarski vill hålla tyst, måste inte vi andra göra det.

Martin Aagård

Egentligen är jag inte vara förvånad över Lars Vilks  uttalanden i gårdagens Sydsvenskan.

Där erkänner han att han uppburit ekonomiskt stöd från den danska organisationen Tryckfrihetssällskapet – en förening som är oerhört fientlig mot muslimer. Förgrundsfiguren Lars Hedegaard har bland annat dömts för hets mot folkgrupp eftersom han hävdat att muslimer massvåldtar svenska flickor. 

Jag har själv suttit i soffan i hans lilla hus i Höganästrakten och hört honom förklara hur han ser på muslimer. Intervjun finns att läsa här (Visst klickande behövs. Börja med bilden på Vilks med ett hundben i munnnen)

Då lärde jag mig  bland annat två saker.

1) Lars Vilks är i behov av allt stöd han kan få. Såväl ekonomiskt som yttrandefrihetsmässigt.

2) Han har en grundmurat negativ inställning till islam.

På många sätt älskar jag Lars Vilks.

Hans tjurskalligt envisa underdogposition är visserligen helt självpåtagen, men inte desto mindre verklig. Han är en outsider i kulturvärlden.

Det intressanta är att han verkligen utnyttjar sitt utanförskap. I sina analyser av konstsverige lyckas han gång på gång avslöja de sociologiska mekanismer som skapar konst, konstnärer och kuratorer, som gör konst känd och värdefull. Han är en av sveriges vassaste konstkritiker. På sitt sätt. Läs hans blogg så förstår ni vad jag menar.

Och förutsättningen för denna ständiga granskning är ju att han varit ingens. Att han varit obrottsligt illojal mot allt och alla. Själv kallar han sig zen-buddhist.  Och zen-buddhismen är den enda religion man inte kan kränka, eftersom den ständigt gör narr av sig själv, förklarade han för mig den där eftermiddagen i Skåne.

Men Lars Vilks är inte längre den ensamme underdoggen som skäller åt allt och alla.

Även om han inte går i deras ledband så börjar han allt oftare hörsamma extremhögerns visslingar.

Inte bara har han blivit Sverigedemokraternas favoritkonstnär. Partiet har krävt att hans teckningar ska visas  i riksdagen och missar aldrig att göra en politisk poäng på hans utsatthet. När han ställer upp på Tryckfrihetssällskapets evenemang är det en revirmarkering jag inte sett honom göra tidigare.

Frågan är om det är den toleranta delen av samhällets brist på engagemang som drivit honom i famnen på fascisterna? 

Jag tror inte det.

Samhället har gjort sin plikt. VIlks har Säpo-bevakning. Han är skyddad. Uppbackad. Och det är viktigt att påpeka att det inte bara är Sverigedemokraterna och Tryckfrihetssällskapet som värnar om hans yttrandefrihet. Tvärtom. Även de som kritiserat de antimuslimska undertonerna i hans konstverk har alltid stått upp för hans rätt att yttra dem.

Expressen påstod nyligen att det förhöll sig tvärtom. Men det är bara dumheter, yttrat av någon som saknar intresse för och kunskaper om konst och konstnärlig yttrandefrihet.

Men det börjar nästan bli dags att markera stödet på ett sätt som märks.

Lars Vilks behöver pengar. 

På sin blogg förklarar han de senaste turerna kring hans andra evighetskonstverk – träskulpturen Nimis. Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen har polisanmält honom för att olovligen ha fällt ett träd. Hans företag ska bötfällas med 50 000 trots att han saknar företag och har obetydliga inkomster.

Det är dags för någon demokratisk organisation att ge Lars Vilks ett stipendium snart.

För jag kan inte tänka mig ett sorgligare öde än att hans lojalitet till slut köps av danska fascister.

Martin Aagård

Fotnot: Läs Lars Vilks svar på detta blogginlägg här

Det finns en grej som är ganska deprimerande med att bli ivägskickad av redaktörn till prisutdelningar som gästas av Roberto Saviano och Lydia Cacho.

Man inser att det finns ungefär en miljard viktigare saker att skriva om här i världen än just prisutdelningar med Roberto Saviano och Lydia Cacho.

Själva ägnar de sig åt att kartlägga hur den världsomspännande människohandeln organiseras och hur Camorra-maffian infiltrerar den italienska ekonomin. Och när man hör dem redogöra för sina erfarenheter känns varje journalistisk minut som ägnas åt något annat än livsfarliga maffiagranskningar som en bortslösad minut.

Igår hade bägge kommit till Stockholm för att motta Olof Palme-priset för sina helt enastående rapporter från den undre världen i Italien och Mexico. Säkerheten var hög. Camorran och de mexikanska trafficking-syndikaten har satt pris på deras huvuden.

Men trots sin helgonstatus i reporterbranschen var det en helt annan person som stod i centrum för journalistkårens uppmärksamhet denna eftermiddag – Stefan Löfven.

Om det var någonstans han faktiskt kröntes till partiorförande så var det  just där, i riksdagens andrakammarsal, strax innan prisceremonin. Inför kamerornas blixtar omfamnades den nye s-ledaren av Lisbet Palme, med Ingvar Carlsson som adjutant strax bakom ryggen.

Under det gigantiska Palmeporträttet upptogs han i det socialdemokratiska finrummet.

Applåderna räckte länge.

Saviano gav å sin sida ett blygsamt tal där han framhöll att alla kan vara journalister. Det handlar bara om att förmedla och välja ur den gigantiska informationsflod som omger oss. Att försöka ge en analys. När informationen faller på plats blir den farlig. Och det spelar ingen roll om det är Saviano eller en vanlig bloggare som gör det.

I Mexico mördas bloggare, fyllde Lydia Cacho i.

Jag håller inte med.

All bra journalistik bygger trots allt på ett envetet och oglamouröst arbete med att få fram nyheter. 

Och jag kan inte tänka mig en bättre  hyllning till dessa reportergiganter än alla murvlar som stod i kö utanför dörren för att försöka pressa fram ännu ett par pratminus ur Stefan Löfven.

Det finns trots allt viktigare saker här i världen än prisceremonier.

Martin Aagård

Leonardo Di Caprio som J Edgar Hoover i Clintans film.

J Edgar Hoover byggde ett livslångt imperium på skvaller.

Tack vare sitt hemliga arkiv med komprometterande uppgifter om makthavare – blivande såväl som sittande – lyckades han och hans hårt kritiserade polisbyrå FBI överleva åtta presidenter och bli en av de största maktfaktorerna i USA.

Men när Clint Eastwood nu gör en film om ”den mäktigaste mannen i USA, då landet var mäktigast i världen”, så väver han inte intrigen kring hur byråns kommunistparanoia växte eller hur FBI:s polisarbete förfinades och professionaliserades. 

Allt finns visserligen där, prydligt redovisat under 2 timmar och 17 minuter, men det är en helt annan sak som är Clintans stora ärende.

Han outar Hoover.

En gång för alla.

Den brutale och fruktade J Edgar Hoover levde i en livslång relation med FBI:s vice chef Clyde Tolson. Och de älskade varandra.

Ryktena kring Hoovers homosexualitet har alltid varit starka, överväldigande starka. Det har skrivits hela biografier kring dem, men när Clintan låter Leonardo di Caprios Hoover bedyra sin kärlek till Clyde så går han en svajig balansgång mellan rent skvaller och historieskrivning.

Kanske stärks han i sitt outnings-nit av att Hoover notoriskt förföljde homosexuella under 30-talet. Eller att han utpressade  presidentkandidaten Adlai Stevensson och Eleanore Roosevelt på grund av deras val av älskare.

Men tillsammans med manusförfattaren Dustin Lance Black som skrev filmen om gayaktivisten Harvey Milk lyckas den gamla western-hjälten ändå skapa en rörande berättelse. Clintan har inte bara blivit expert på snyftare på gamla dar, han har dessutom mjuknat i sina politiska åsikter.

En gång stödde han den Nixon han nu framställer som en värre skurk än den korrupte Hoover. Idag är han en varm anhängare av homosexuellas rättigheter och kallar sig stundtals demokrat.

Men J Edgar har inte särskilt mycket att göra med vare sig politik eller den amerikanska, nostalgiska fixeringen vid rekordåren under 50- och 60-talen. Nej, den är ännu ett bevis på hur det åldrande filmmediet ägnar allt större tid åt att tillverka biografier. I år har Hollywood förvandlats till rena rama History channel och spottar ur sig biopics om Thatcher, Marilyn Monroe, Freud och George VI.

Alla från en tid då människor i offentligheten alltid hade något de tvingades dölja.

Brett Easton Ellis konstaterade nyligen att vi lever i en sorts post-Hollywood-era, där offentligheten inte längre kan dölja något, inte vill dölja något. En tid där det nästan är omöjligt att göra skandal, även om Charlie Sheen gör sitt bästa.

J Edgar är ytterligare ett nostalgiskt vykort från den tid då skvaller faktiskt innebar makt.

Martin Aagård

 Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter skriver idag att svensk kultur är alldeles för vänster.

”När såg du senast en pjäs som rasade mot skattetrycket? Har du hört talas om en konstinstallation som sågar genusteorin?”.

Kulturen lider av intellektuell inavel, tycker han.

Installationskonst som angriper genusteori kommer Helmerson knappast att få se, av det enkla skälet att installationskonsten uppstod i samband med det modernistiska genombrottet. Modernismen var en konstströmning som föddes ur 1900-talets frihetliga vänsterideologier. Frihet åt kvinnan, arbetarklassen och åt de konstnärliga uttrycken. 

Helmersons ideologiska föregångare bekämpade den modernistiska konsten. 1900-talets radikaler skapade den.

På tidskriften Axess och i andra kulturkonservativa bunkrar fortsätter man än idag att bekämpa modernismen trots att det slaget avgjordes runt 1910. Resten av högern har motvilligt, bit för bit, omfamnat den. Men förnekar uppenbarligen fortfarande dess rötter.

På så sätt har kulturkonservatismen alltid varit mer renhårig och intellektuellt stringent än kulturliberalismen.

Kulturliberalerna gillar den konst som vänstern skapat, men skruvar på sig när dess ursprung diskuteras.

Den lyssnar på Billy Bragg, men låtsas att hans vrede mot Thatcher var oviktig för hans musik. De gillar Amelins blomstermålningar, men klarar inte av hans första maj-tavlor. De läser Stieg Larsson men skämtar bort att han var kommunist.

Men liberalismen som idéströmning har varit synnerligen oviktig för konstens utveckling de senaste 120 åren.

Helmerson har troligen aldrig sett en teaterföreställning som propagerar för höjt skattetryck heller. Av det enkla skälet att skattepolitik sällan blir bra teater. Teatern är fortfarande en konstform i stort behov av psykologiserande stoff för att fungera.

Vad Helmerson troligen syftar på är att många fria teatrar är vänster. Att de fria teatergrupperna skapades på 70-talet berodde på att Sverige saknade lokala teatrar, institutionsteatern var konservativ, tråkig och behövde förnyelse.

Deras uppkomst var en funktion av samtidens radikala strömningar och genomfördes i sant entreprenöriell anda. I alla fall tills många av dem anställdes av diverse landsting runt om i landet.

Helmerson kan väl inte klaga på att de slog sig fram på marknaden med en ny, radikal, teaterprodukt som publiken ville ha? 

Helmerson verkar ha svårt att förstå att vissa former av konst uppstått i en politisk kontext. Att den är oskiljaktig från den. Till exempel videokonsten ville utmana bildproduktionen i tv och på film och skapa möjligheter för alternativa upphovsmän än de stora filmstudiosarna – vilket gör det omöjligt att göra videokonst i Hollywood. 

Helmerson kan ju fantisera om att det vore annorlunda. Men det är lite som att önska att det funnes en borgerlig marxism, eller att miljörörelsen vore mer tillväxtorienterad.

Men när det gäller just svensk bildkonst kan jag trösta Helmersson. Den genomgår en stark liberaliseringsvåg för tillfället. På torsdag inviger till exempel Tensta konsthall sitt samarbete med Bukowskis. Ett företag som leds av moderaternas främste marknadsförare Michael Storåkers.

Svensk samtida konst är idag till stora delar i händerna på privata finansiärer. Även institutioner som finansieras med allmänna medel sätter sig frivilligt i knät på konstsäljarna.

Så pusta ut, Helmerson.

Det finns konst för dig. 

Om du bara lär dig att upptäcka vilka drivkrafter som ligger bakom skapandet.

Martin Aagård

Barnkulturhuset Palatset i Stockholm begärdes i konkurs igår.

Det var inte oväntat.

Till och med  de 12-åringa besökarna kunde se att huset var lite väl påkostat.

I gamla Riksarkivet på Riddarholmen – en av Stockholms mest fascinerande järnkonstruktioner – byggdes ett lekland fullspäckat med underhållning för 2000-talets mediabarn. Filmkameror, green-screens, musikstudios, scener… På Palatset hade man workshops, inte fruktstund och bollhav.

Personalmässigt var det en önskedröm.  När jag besökte stället var de anställda nästan fler än barnen. Inte sedan indieklubben Metropolis huserade på Riddarholmen har den lilla ön mitt i Stockholm varit så skojig att besöka.

Men självklart var det alldeles för dyrt. Det fanns inte en chans att få ekonomin att gå ihop. 

Facebook-kampanjerna har inte låtit vänta på sig. Ett tusental namnunderskrifter lämnades nyligen in till kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och krävde att stan skulle skjuta till det som saknades.

Men det är exakt det här som är konsekvenserna av Sjöstedts kulturpolitik. Hon förlitar sig på att privata aktörer ska ta över ansvaret för huvudstadens kulturliv. Den som skaffar fram många sponsorer får också mycket pengar från kommunen. Eftersom Palatset fick 14,5 miljoner från Postkodlotteriet gick staden in med sex miljoner. Samtidigt får samlingslokaler för barn som saknar sponsorer noll kronor.

Men förlitar man sig på glada entreprenörer och den fria marknaden måste man också räkna med att vissa misslyckas. 

Dåligt skötta företag går i konkurs.

Palatset var inte too big to fail, även om man nog trodde det.

Det är dags för Madeleine Sjöstedt att inse att långsiktiga satsningar på kultur kräver stabila operatörer. Om det nu inte är Pop up-institutioner av Palatsets typ hon vill ha.

Sex miljoner som skulle kunna ha drivit flera småpalats i flera år har nu spolats ner i Stockholms ström.

Martin Aagård

Den kristna tidningen Amos har nappat på Aftonbladet Kulturs nystartade kampanj för gerillabroderi, även om de förhåller sig lite tveksamma till gerillabroderimanifestets udd mot religiöst broderi.

Vi blir naturligtvis oerhört glada över att gerillabrodörernas skara blir större och att idédebatten inom gerillabroderiet växer och fördjupas.

Även Amos säljer sina gerillabroderier och skänker pengarna till fonden för Martin Schibbyes och Johan Perssons advokatkostnader.

Sagt och gjort – Kulturchef Åsa Linderborg har redan bjudit tusen riksdaler för ovanstående broderi. Häng på nu.

På grund av ett beslut hos DO från i höstas förklarade Skolverket igår att svenska skolor får förbjuda elever och lärare att bära slöja om ”samarbetet”  försvåras av att man inte kan se någons ansikte.

Det är oklart hur.

Oklart varför.

Och det är fortfarande oklart hur blinda elever och lärare påverkas av beslutet.

Men mest oklara är de lagliga grunderna.

I senaste numret av den feministiska tidskriften Bang avslöjar nämligen DO-juristen Naiti del Sante spelet bakom beslutet.En kvinna på Västerorts vuxengymnasium i Stockholm ansåg sig 2009 diskriminerad då hon inte tilläts täcka sitt ansikte och anmälde därför Stockholm stad till DO. Men istället för att pröva målet i domstol fegade myndigheten ur redan från början, av rädsla för en eventuell debatt. Kvinnan skulle inte få sitt ärende prövat i rätten. Ärendet lades helt enkelt ner. 

Skolverkets riktlinjer bygger alltså på ett fall som aldrig utretts eller prövats ordentligt och en feg och ryggradslös rädsla för att stöta sig med anti-muslimska debattörer. 

Avpixlat – religionsfriheten: 1-0

Martin Aagård

”Jag gråter hellre i en BMW”.

Kommentaren, som yttrades av deltagaren Ma Nuo i dejtingprogrammet Om du är den rätte, blev något av en ögonöppnare för kinas censurmyndighet SARFT i höstas. Den unga kvinnan hade nobbat en dejt som bara hade en cykel.

Ansvariga på kanalen Jiangsu kallades upp på ministeriet. Nu hade det gått för långt. Trots att regimen aktivt stött tv-industrins framväxt (1,2 miljarder kineser tittar numera varje dag) drog den i ytlighetsbromsen. Från den 1 januari kapar Kina all underhållnings-tv med två tredjedelar. Allt för ytliga program stoppas helt. Sexprat ska bort och språket vårdas.

Det låter som Lena Adelsohn Liljeroths planer för SVT, tänker ni nu. Och ja… jo… men Kina går längre i sin jakt på dokusåpor, dejtingprogram och talangjakter. Landets 34 satellitkanaler får framöver bara sända max 90 minuter underhållning varje dag. Tomrummen ersätts med statskontrollerade nyheter. 

Kinas nya Axess-tv-doktrin är ett fint bevis på hur kulturkonservatismen låter sig lånas till alla politiska ideologier. Svenska tv-skeptiker från höger till vänster kan nu förenas i sitt förakt för fördumnings-tv med Kinas hyperkapitalistiska hybriddiktatur.

Men i Kina finns något annat än moral bakom den växande Paradise hotel-ångesten. Underhållningsprogrammen har ogenerat visat upp en generation som anammat det nya kinas materialistiska ambitioner och bestämt sig för att klättra på klasstegen. Och det vill inte myndigheterna skylta med.

Det blev lite för mycket reality, helt enkelt.

Martin Aagård

2011 blev året då Carl Bildts historia som oljeprofitör började hinna ifatt honom. Förundersökning pågår mot Lundin Oil, böcker skrivs, filmer görs. Men kanske blir oljedroppen som får Arvfurstens palats att svämma över hans kommentar till gripandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson  i Etiopien: ”Det är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta ifrån”.

Ni ville granska mina affärer, skyll er själva.

De orden kommer att hänga som mörka moln över Bildt – och regeringen – så länge journalisterna är fängslade.

Att han ändå får ett litet oljefat i betyg beror på hans enastående handlag med journalister, som ständigt underskattar vikten av extrem precision i frågorna för att nagla fast undanmanövrernas mästare vid ett enda rakt svar.

Frågan är hur länge det räcker. När han 2006 utsågs till utrikesminister var det ju mindre för att man förväntade sig diplomatiska stordåd och mer för att Fredrik Reinfeldt ville blidka de gamla moderaterna.

Och ju säkrare Reinfeldt nu sitter, desto lösare sitter belastningen Bildt.

 Petter Larsson