Inlägg av Martin Aagård

Augustprisnomineringarna klara

av Martin Aagård

Årets Augustprisnomineringar presenterades nyss av Svenska Förläggareföreningen. Och de nominerade är: 

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Vita streck och Öjvind av Sara Lundgren 

Konstiga djur av Lotta Olsson 

Pojkarna av Jessica Schiefauer 

 I den tysta minuten mellan av Viveca Sjögren 

Cirkeln av Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren  

Petras prick av Maria Nilsson Thore  

 

Årets svenska skönlitterära bok

Korparna av Thomas Bannerhed 

En kubikmeter jord av Sören Bondeson 

Flod av Carolina Fredriksson Lacrimosa av Eva-Marie Liffner 

Rekviem för John Cummings av Bengt Ohlsson

Välkommen till den här världen av Amanda Svensson  

 

Årets svenska fackbok

Spektrum av Johan Svedjedal

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Ni har klockorna – vi har tiden av Lennart Pehrson

 Skymningssång i Kalahari. Hur människan bytte tillvaro av Lasse Berg

Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea – ett reportage av Magnus Bärtås, Fredrik Ekman

Trädets tid av Christel Kvant

Senkomna funderingar kring faktionsromanen

av Martin Aagård

Egentligen vill jag inte ge mig in i den här debatten. Av den enkla anledningen att om jag blåser på den det allra minsta så kommer Bengt Ohlssons roman om Johnny Ramone hädanefter alltid kallas ”kontroversiell”. 

Och det är den faktiskt inte.

Vi tar det från början. 

Jag gästrecenserade Bengt Ohlssons roman Rekviem för John Cummings i Dagens Nyheter. Skrev surt och strängt att en författare må förhålla sig hur han vill till verkligheten, men att maskera superkända individer samtidigt som man fantiserar fritt om mindre kända känns mest av allt som ett juridiskt hänsynstagande. Och det är fegt. 

Samtidigt är det svårt att undvika sådan feghet. För den diktare som slingrar sig allt för nära verklighetens människor beter sig nästan alltid omoraliskt i deras närhet.

Ungefär samma kritik gav Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet, vilket lett till en lång debatt i tidningen.

Jag fick också en del kloka invändningar.

I Gävletidningen Arbetarbladet skrev Kristian Ekenberg att mitt utbrott påminde om Eyafjaöllajökull och radade upp andra kritiker som klagat på ”faktionsromaner” som han kallar dem. Men han läste mig fel.

Carina Rydberg, som för 14 år sedan nästan blev polisanmäld för sin hämndroman Den högsta kasten försvarade Ohlsson på sin blogg.

Johan Hilton i Expressen instämde i Ekenbergs kritik.

Forskaren Emma Strindmar Nordström skrev i SvD att jag var frustrerad över att romanen inte gick att inordna i ett fack. 

Samtliga ställde sig upp för författarens rätt att ljuga om levande och döda.

Och vet ni vad – det gör jag med.

Jag är fullt medveten om att en romanförfattares lögner om verkliga människor i grund och botten är lika problematiska som påvens relation till den roliga mössan eller björnens toalettbesök i skogen. Jag tillhör den generation som lystet insöp postmoderna teorier i början på 90-talet och sedan dess svurit och lovat att aldrig mer intressera sig för en författares biografi, än mindre biografin till föremålet för författarens text. Jag är i sanning textuellt frigjord.

Jag har inte missförstått att det är en roman jag läst.

Men inom romankritiken måste vi väl vinnlägga oss om att vaska fram de böcker som har en idé som går utöver det vanliga? Romaner som lyckas förföra oss, bedra oss ordentligt eller åtminstone lyckas underhålla oss?

Inget av det gör Ohlssons roman.

Och även om jag tycker att den faktoida genren sällan gör det så har jag aldrig fördömt genren, bara ett specifikt fall, där jag tyckte konstruktionen var så uppenbart präglad av märkliga hänsynstaganden att det blev generande.

Det som upprör mest i faktionsromanen är ju sällan det uppdiktade (förutom kanske när det handlar om sex och snusk), utan det som är sant. 

Det som irriterar med genren är författare som enbart hämtar sin research ur tjocka amerikanska biografier, som åker gratisskjuts på fördomar om sina romanföremål. Författare som diktar om gruvliga brott, utan att lyckas förklara annat än att det  var sannerligen…. ett gruvligt brott. Författare som inte når bortom tidningsrubrikerna.

Det är en genre full av fallgropar och förutsägbarheter. 

Varför ville till exempel Ohlsson så nogsamt beskriva Johnny Ramones försök att köpa tillbaka sin gamla Mosrite-gitarr? Jag kan inte komma på något annat skäl än att det är en händelse som dokumenterats ganska väl.

Faktionsromanen, den som använder riktiga namn, vill ju inte vara dikt, den vill befinna sig så nära det kända, det verkliga att det uppstår en konflikt.

Oftast för att få tillfälle att skapa en liten pr-mässig skandal, för att få bli kallad ”kontroversiell”.

Och jag missunnar verkligen inte romanförfattarna att vara varken amoraliska eller ”kontroversiella”.

Men ingen kan tvinga mig, en präktig moralist, att tycka det är spännande.

Tjurfäktning – sport eller kultur?

av Martin Aagård
Tomas.jpg
José Tomas

I går hölls den allra sista tjurfäktningen någonsin i Katalonien.

Strax efter klockan 22 avlivade matadoren José Tomas sin sista tjur, belönades med ett öra och bars ut ur arenan La Monumental i Barcelona. Katalonien är visserligen inte tjurfäktningens kärnland, men det var ändå en historisk dag. 624 år av katalansk tjurfäktning var över.

Men vad är det egentligen förpassats till historiens skräphög? En idrott eller en kulturupplevelse? Kulturbloggen har konsulterat Aftonbladets sport-, kultur- och Spanienexperter för att få svar på den eviga frågan.

 

 Åsa Linderborg, kulturchef

– Kultur! Ingen scen bjuder på mer dramatik än tjurfäktningsarenan. Den har två huvudroller, varav en – den kostymerade – spelas av regissören själv.

 

Robert Laul, sportprofil:

– Sport är ju kultur, kultur betyder väl att man stimulerar sin själ genom ett nöje eller en upplevelse, och där ryms också all sport. Däremot kan man fråga sig om tjurfäktning är något att ha överhuvudtaget, det känns ungefär lika sympatiskt som ett hundslagsmål, hur mycket kultur det än må vara.

 

Johanna Fränden, Spanien- och fotbollsexpert:

– Kultur. Tjurfäktarna behandlas ju mer som Hollywoodstjärnor eller kungligheter än idrottsstjärnor här i alla fall (långa hemma hos-reportage i skvallertidningarna med matadorerna i lyxiga sidensoffor gärna iklädda sin yrkesuniform). Tjurfäktningsarenan är mer en teater än en fotbollsplan, helt klart. Jag har för övrigt en liten känsla av att tjurfäktningslobbyn i övriga Spanien kommer växa nu när de där katalanerna ska vara så progressiva igen. Men det är bara en känsla.

 

Magnus William-Olsson, poet, litteraturkritiker, översättare och expert på spansk litteratur:

– Jag har ingen djupare erfarenhet av tjurfäktning än de jag fått genom spansk TV. Om man betänker att ordet sport har sin rot i ett gammal franskt ord för ”nöje” pekar dessa TV-glimtar mot att det snarare borde röra sig om kultur. Bara kultur kan väl vara så sövande långtråkigt. Kultur alltså precis som Formel 1, allsvensk fotboll, maratonlopp, Tour de France, golf och motocross.

 

Cecilia Mille, ansvarig för internationella frågor på Djurens Rätt:

– Kultur. Sport borde kräva att alla deltagare är med på de gemensamma reglerna, vilket inte gäller tjuren i detta fallet. Tjurfäktning är en kulturföreteelse som har passerat sitt bäst-före-datum och som bör förpassas till historiens skräphög. Beslutet i Katalonien är ett steg på vägen.

 

Martin Aagård

På tal om kö -…

av Martin Aagård

På tal om kö – Maria Montazami, denna högresta, blonda Hollywood-amazon – lockar horder av människor till sin boksignering. De längst bak i kön har väntat i över en timme. /Pernilla

IMG_6797.jpg

Sara Bergmark…

av Martin Aagård

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg berättade om arbetet med succéboken ”Cirkeln”, som även ska bli film. 

IMG_6061.jpg

Folkligt

av Martin Aagård

Folkligt, festligt, fullsatt. Kön ringlade sig redan tidigt på morgonen runt hela kvarteret. Besökarrekord i år? 

IMG_5159.jpg

Lars Vilks kom till mässan: ”Man vänjer sig”

av Martin Aagård
bild.JPG
Lars Vilks på Bokmässan i Göteborg

 

Trots att han tidigare stoppades av säkerhetsskäl kom idag ändå Lars Vilks till Bokmässan i Göteborg omgiven av tre säkerhetsvakter.

– Det ser inte bättre ut.

Varför har du ändrat dig?

– Det var inte så att jag skulle stanna hemma, men det fanns en önskan om att jag inte skulle deklarera min ankomst. Jag vill inte ljuga, men det beror att man kände sig besvärad av eventuella hot.

Efter det som hände på Röda Sten?

– Det som hände på Röda sten skulle ju kunna följas upp här. Det får man ju räkna med. Det kan ju komma in alla möjliga hot och utrymningar och elände.

Vet du vad som hände på Röda Sten?

– Nej jag får inte veta någonting. Hemligt material är hemligt.

Ser du fortfarande allt som hänt efter rondellhundarna som ett konstverk?

– Ja, oh ja. Jag ska till Röda sten och ”valla mig själv på brottsplatsen” som en del av mitt projekt. När mordförsök ändar på det sättet får man vara belåten. Det var ju ingen blodspillan.

Börjar det inte kännas obehagligt?

– Man vänjer sig. Så länge man inte är utsatt för något fysiskt hot, så. Det psykiska klarar jag utmärkt. Jag har levt med det i flera år.

Några ord om nya boken?

– Det är något jag sett fram emot att koncentrera mig på. Det handlar om hur man bestämmer vad som är bra konst och inte. Vad som egentligen utgör det man kallar för ”samtidskonst”.

 

Martin Aagård

Elsa Billgren -…

av Martin Aagård
IMG_3336.jpg

Elsa Billgren – denna sockerbit i karamellfärg, denna vintagefyndens drottning, slog sig ner en stund. /Pernilla 

Sida 6 av 20
  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Alex Rodriguez och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB