Det är inte så farligt det där med rasism. Och visst är det lika illa att lyssna på en gammal Ebba Grönlåt som att knivskära människor. Förresten, liberaler är de enda som kan manövrera mellan Skylla och Charybdis.
Nej. Svaret är nej. Det finns ingen säker väg mellan Skylla och Charybdis. Det är det som är mytens poäng. Det går bra att försöka, men något måste alltid offras. Och när Jasenko Selimovic skriver på Dagens Nyheters kultursidor (2 september) är det respekten och hederligheten som kastas ut till draken att kalasa på.
Det finns ett allt vanligare debattknep som kallas halmgubbe. Det är en bild som debattören bygger upp av sin motståndare. När halmgubben, skapad av mer eller mindre avsiktliga missförstånd, är färdig sätter man eld på den, det vill säga argumenterar mot de åsikter man tillskriver sin motståndare.
Det är en tarvlig teknik. I Selimovics intellektuella universum får människor inte gå samman och diskutera sina upplevelser av rasism, de får inte bli subjekt i sina egna liv – för då tar de ifrån andra möjligheten att förstå. Hur jag än vrider och vänder på resonemanget får jag inte ihop det.
Att denna tidnings kulturchef blivit felciterad på att Knausgård ska granskas betyder ingenting när ett budskap ska hamras in. Om de egna åsikterna inte passar med verkligheten, då måste verkligheten ändras.
Ja, vad påminner det om, egentligen?

När israeliska marktrupper gått in i Gaza och den uppblossande konflikten blivit fullskaligt krig nås vi av en essä av den palestinske poeten och författaren Kahled Juma. Han kommer från Gaza men bor sedan ett år i Ramallah. Texten är skriven nu i veckan, strax innan upptrappningen, och handlar om krig. Vad krig gör med människor. Här kommer länken en gång till. Arabiska överst, längre ner engelska.

Sebastiao Salgado sägs vara en av världens bästa dokumentärfotografer. Utställningen på Fotografiska är också ett stycke professionalitet: svåråtkomliga miljöer som Sibirien, Amazonas, Nya Guinea, Galapagos, Antarktis skildras i hela gråskalan men ett uttryck som röjer en stark känsla för mönster och kompositioner.

Det är damm som rörs upp av en elefantflock, det är en ödlas fot, det är storslagna bergslandskap i skiftande dis. Ofta storslaget även när det är nära.

Utställningen på Fotografiska (t o m den 14 september) heter Genesis och är både en samling fotografier och en apell för vår hotade jord. Genesis, uppkomsten och det allra första steget i en utveckling, står som rubrik på de fotografiska studierna i de orörda platserna.

Som om fotografierna vill en omstart. Salgado är vid sidan av sitt fotograferande också engagerad i att återplantera regnskog, genom Instituto Terra har han och hans hustru Lélia Deluiz Wanick Salgado planterat två miljoner träd. Det är ett enormt projekt, en enorm ambition och det finns kanske inte så mycket att ifrågasätta med det.

Men ändå är det något som stör när olika naturfolk skildras som vore det fortfarande tidigt 1900-tal, och Salgado en fryntlig antropolog. Sida vid sida med djuren syns människor i regnskog, aktiva, eller vilande. Ofta skildrade i en tradition som rent konsthistoriskt är att likna vid porträtt: tydliga ansikten, blickarna in i kameran. Har dessa människor namn? Nej. De representerar ”naturen” och det ”ursprungliga”.

Det är en smula förvirrande, för Salgado har uppenbart ett ärende, och det är bevarande, vårdande, empatiskt. Och de av nästan oförstörda världar han besöker, bebos av människor som han av någon anledning bedömer vara mer natur än kultur. Och natur känner, tydligen, inga individer, natur är en annan sorts storhet. Det här motsägs ju naturligtvis av den närgångna skildringen av olika seder och traditioner som utställningen är full av. Kultur alltså. Men fortfarande inte mänsklig kultur, utan någon sorts mellanting.

Salgados sammanblandning, där människor skildras som representanter för ”arter”, snarare än som individer, är legio i naturfotobranschen. Jag vet inte hur många naturfilmer jag sett som obekymrat rör sig från lejonflockar till människor med samma sorts lins: så här beter sig det naturliga.

Det som var befriande med Linda Västriks film De dansande andarnas skog var att den tog betraktaren och aktörerna förbi denna märkliga klyvnad och hon skruvade bort den sekelgamla antropologlinsen. Jag hade önskat att Salgado förmått detsamma.

Det blir mycket sandlådesand i ögonen när Omkonsts Leif Mattsson kritiserar DN:s Bo Madestrands recension av Konstfacks vårutställning och det hela tas upp i Dagens Media som en nyhet. Det är med fallande haka jag läser ett inlägg om saken på Konstfacks hemsida där rektor Maria Lantz talar om exakt hur bra utställningen är (”en grym utställning”). Som om det fanns ett facit och det i så fall skulle finnas hos de utställnings- och utbildningsansvariga.

Konstigast är trots allt att det blir en nyhet att två kritiker tycker olika, att den ene kritiserar den andre. Möjligen är det bristen på andra spännande nyheter, möjligen att utfallet är så aggressivt och inriktat på yrkeskunnande, och etik. Bo Madestrand sägs inte bara ha fel, han anklagas för att vara ”oetisk” och för att inte kunna sitt jobb.

Konflikten är inte särskilt ny utan traditionell: mellan kritiker och konstnär och mellan etablerad media och mindre etablerad. Omkonst är offentligt understödd konstkritiksajt där konstnärer skriver, lite i skymundan. Dagens Nyheters kultursidor är Kultursidorna.

Konflikten kan möjligen också handla om var man lägger tyngdpunkten, på konstens form och utförande eller på dess innehåll och (politiska) tendens. Åtminstone är det Bo Madestrands tolkning av saken. Men ändå: att kritiker tycker och tänker olika, har olika utgångspunkter och kommer fram till olika saker – borde inte det vara normen?

Tvärtom är normen en ängslig likriktning, en kanske pr-störd rädsla att sticka ut, tycka fel, vara utanför. Så har det blivit för att kritikens förutsättningar hela tiden försämras, alla blir mer rädda om sitt eget skinn. Att den utställning som kommer i fokus är en examensutställning på Konstfack är talande: här kan de flesta, liksom studenterna, ta ut svängarna. Allvaret börjar senare.

Så har Stockholms kommersiella konstmässa Market flyttat från Konstakademin till Liljevalchs. Vilket förstås bara kan vara en fördel. Ingen konkurrens med stora busigare Supermarket, större lokaler som förvandlar marknadsminglet till något som mer liknar en riktig utställning.

Att Liljevalchs lyckas klämma in Market, en långhelg mellan sina ordinarie utställningar, är säkert bra för dem. Tyvärr innebär det också att den anrika konsthallen tar ännu ett steg mot en förlorad identitet. Nej, det är inte månglarna i templet som tankarna går till, det är snarare att hela Marketkarusellen får Liljevalchs att framstå som vilken eventplats som helst. En ”konsthall i världsklass” som Stockholms stad påstår att Liljevalchs är, curerar sina egna genomtänkta utställningar och deltar i ett samtal. Om konsten, livet, samtiden.

Men om man vill går det förstås att se Market som en replik i ett sådant samtal. Och i så fall är påståendet att inget och allt finns att säga. Monter efter monter av enstaka verk, spretigt till tusen. Säljbart, i stort sett. Vilket innebär en övervikt för måleri och fotografi, mer glest mellan videoverken. Bland det finaste på Market är Tova Mozards till synes enkla svartvita film där en medelålders man gräver en grop (en grav?) samtidigt som han gräver ner sig i sitt psyke och liv som strulputte med ett gigantiskt tungt socialt arv. Filmen är en viloplats i mässlabyrinten och dess lätta känsla av overklighet – talar han inte lite väl medvetet, utan att tveka? – kan man med fördel ta med sig till den djärvt curerade utställningen Biotop, av Alida Ivanov med Galleri Niklas Belenius, som tar Biologiska museet i besittning.

Här har det drygt sekelgamla dioramat, med sin idé om en ”svensk natur”, begåvats med samtida tillägg. Bigert & Bergströms ballonglika komplex med sina fotografier av miljöer där naturen är lika konstgjord fast på ett samtida, miljömedvetet sätt (den stora zeppelinarhallen utanför Berlin som blivit ett minithailand) möter Johanna Gustafsson Fürsts grönmålade stora barkflak alldeles intill uppstoppade djur av skilda arter.

Själv blir jag så tagen av hela miljön inne i Biologiska museet att jag knappt kan ta in de samtida tilläggen. Det är en så intagande berättelse om museihistoria, om försöken att skapa nationell sammanhållning genom att fånga verkligheten som man vill att den ska vara. Idealnaturen som verkar sann men aldrig har funnits. Biotop är ett intrång i en miljö som är delvis bortglömd och den lyfter både sig själv och den instängda fejknaturen med sina uppstoppade djur och skakar om. Samtidskonsten blir det verkliga mot dioramats fiktion och den dynamik som uppstår skulle Market också behövt.

Både Market och Biotop pågår hela helgen, tillsammans med en vernissager och förlängda öppettider på gallerierna i morgon. ”Gallerinatt” är kanske mycket sagt för något som stänger klockan 20, men ändå: det är konstens helg som börjat.

Hasselbladspriset är ett av de större prisen i konst- och kulturvärlden, förenat med både prestige och en gedigen summa pengar, närmare bestämt en miljon kronor. Fotografernas nobelpris, om det inte vore för att juryn inte solar sig i en kunglig akademiglans. Tvärtom består juryn av en grupp personer utspridda i världen.

Priset andas med andra ord mindre av en sammanhållen geografiskt bunden intelligentia och mer av det kosmopolitiska, rörliga. Juryns arbete har ofta resulterat i priser till manliga fotografer med reportageambitioner, enstaka gånger har också mer experimentellt fotografi prisats. Ännu mer sällan har kvinnliga fotografer prisats – som om fotokonsten fortfarande skulle vara mansdominerad – men i år är ett sådant undantagsår.

För nu är det japanska Miyako Ishiuchis tur. Född 1947 i Gunma och uppvuxen i Yokosuka, intill en av de viktigaste amerikanska militärbaserna i området. Både denna erfarenhet av amerikansk närvaro och av närheten till Hiroshima har format hennes konstnärskap och gett upphov till fantastiska poetiska fotoserier. Minnet, sårbarheten, tingens betydelse och obevekliga förstörelse har format lika konceptuella som sensuella verkserier.

Motiveringen från Hasselblad lyder i sin helhet:

”Under en 35-årsperiod har Miyako Ishiuchi etablerat en internationell karriär som är både imponerande och mycket betydelsefull. Hennes starka karaktär och kompromisslösa vision har resulterat i några av de mest kraftfulla och personliga skildringarna av efterkrigstidens Japan.
Ishiuchis fotokonst är extremt sammanhållen och utvecklande på ett beslutsamt och distinkt sätt; med hjälp av kameran och hela dess estetiska potential att undersöka skärningspunkten mellan minnets politiska och personliga aspekter har Ishiuchi varit både en föregångare och en förebild för yngre konstnärer, inte minst som kvinna verksam i
det mansdominerade japanska fotografiska fältet. Hon har fortsatt att vara förnyande, utforskande och omskakande under hela sin karriär, både idémässigt och genom sin stil och sitt förhållningssätt.”

För en gång skull ser jag fram emot utställningen i höst. För detta är ett fotografi som är allvarsamt och har ett ärende, samtidigt som det är formmässigt intressant. Det är ju som bekant så att idéinnehåll inte utesluter estetiskt finlir.

Nyheten att Babybjörns grundare Björn Jakobson, vd på den egna skapelsen konsthallen Artipelag, hotar med löneavdrag för smutsiga skor är inte så helt oväntad. Artipelag är en kombination av monument över Jakobson själv och en ”gåva” till de stockholmare som har råd med resa och inträde. Ett personligt projekt med en hel del prestige inbakat.

När personal är timanställd är den också sårbar, och de vittnesmål om en hård företagskultur som i dag publiceras i Dagens Nyheter talar naturligtvis emot Jakobsons uppgift att mejlet om skorna bara var ett skämt. En vd skämtar inte med maktlös personal, eller rättare sagt en vd som gör det använder humor som härskarteknik.

Babybjörn byggdes upp i en helt annan tid, då fasta anställningar var normen och innan någon hade hört ordet bemanningshelvete. Kanske har Björn Jakobson kunnat skämta och skoja genom åren men inte förstått att de han skojar med nu befinner sig längre bort från hans egen värld.

Artipelag bygger på idén om konsten som ett vackert smycke, som kan upplevas och avnjutas på ungefär samma sätt som mat och natur. Att arbeta med denna förströelse måste då också vara njutbart, en ynnest. Kanske är konstvärldens prekariat, de timanställda, den nya motsvarigheten till sjukvårdens Florence Nightingale-logik: du får jobba med det mest fantastiska som finns, så bråka inte om dina villkor och putsa skorna, för fan.

I söndags gick konstnären Maximo Caminero in på en Ai Wei Wei-utställning på Perez Art Museum Miami, tog upp en vas från golvet, blev tillsagd av vakten och släppte sedan vasen, som gick i tusen stycken.

Protesten, eller om man kan kalla den aktionen, riktade sig mot att museet inte visar konst av de lokala konstnärerna, utan satsar allt på internationellt kända konstnärer av den globetrottertyp som syns på de flesta biennaler, konsthallar och museer världen över.

Caminero riskerar ett tämligen strängt straff (vasens värde sägs vara 1 miljon dollar) och har bara kommenterat att han ska göra ett uttalande senare under dagen (tisdag). Men om det som hittills kommit fram stämmer, är han bara en i raden av förgäves protesterande konstnärer verksamma utanför den väl definierade globala samtidskonstens ram. Han målar i en sorts andlig, surrealistisk tradition och sägs knyta an till en äldre kultur i Dominikanska republiken, där han är född.

Alldeles intill Ai Wei Weis Colored Vases visas på utställningen fototriptyken Dropping a Han Dynasty Urn (1995), ett välkänt verk där konstnären just tappar en värdefull vas (vars skärvor också hör till verket).

Att Maximo Caminero samtidigt både förstör och parafraserar Ai Wei Weis konst är nästan för bra. I stället för att, som Ai, rikta en städad men aggressiv handling mot en nationell symbol och värdefull artefakt, går Caminero rakt in i ett uppburet konstnärskap och använder dess egna metoder. Inte främst för att skada konstnärens verk, utan för att skada museet.

Eftersom Camineros protest har detta citerande drag, skulle det kunna ses som en performance, ett konstverk i sig. Till skillnad från de attacker som utförts och utförs mot konst som av någon anledning provocerar (exemplen är otaliga), är detta vasdroppande mer i fas med när Vladimir Umanets i oktober 2012 saboterade en Mark Rothko-målning på Tate Modern. Umanets har grundat sin egen rörelse, yellowismen, enligt vilken konsten bör överges och i stället levas – och omskapas i sann duchampsk anda.

Yellowismen krockar också den med helt vanlig rättsskipning. Umanets dömdes till två års fängelse. Rothko-målningen tog ett och ett halvt år att renovera. Och Caminero lär inte komma undan han heller. När konstens värde har blivit så svindlande högt även i pengar räknat finns inte riktigt utrymme att appropriera och bygga vidare på andras idéer och konstverk.

När de konstnärsdrivna gallerierna startade en egen mässa som svar på den flashigare och tydligare kommersiella Market, var det i ett par rum på Konstnärshuset, Mini-market. Det var roligt och uppkäftigt. Nybyggarandan följde med till Kulturhuset och de senaste årens stora Supermarket.

Supermarket slutade vara underdog och motmässa för flera år sedan, och i år finns tvillingmässan Market inte längre på plats. Den kommer att öppna på Liljevalchs efter Vårsalongen, i början av april.

Supermarket som ensam herre på täppan, hur fungerar då det?

Ja, under gårdagkvällens öppning fungerade det utmärkt förstås. Ingen splittring, inga jämförelser, en känsla av att vara på rätt plats. Och en känsla av att, jaha, jag är på en konstmässa. För Supermarket har blivit en institution, och som sådan får den finna sig i att inte längre betraktas som busig och uppstickande, utan som en händelse som föregåtts av andra liknande händelser och kommer att följas av flera.

Innehållsmässigt är det mesta sig likt. Det som syns och sticker ut prioriteras av de flesta. I Candylands monter pågår en sorts new age-mässa, Nationalgalleriet satsar på att starta missnöjesparti mot allt. Tegen 2 gestaltar det kommande bokprojektet om Snövit och sanningens vansinne. Konstverket, som landade mitt i terrorismskräckens mörkaste tid, fyller tio år i år och tillbakablicken ger, oväntat, en känsla av att debatten trots allt blivit mer sansad. Kanske är det ett önsketänkande.

Mässa är marknad, och i sina stunder känns Supermarket som en kreativ blandning av Kivik (inte nedsättande menat), gallerirunda och pågående workshop i okänt ämne. Det handlar inte i första hand om försäljning av artefakter, förstås, utan om idéskapande, lobbande, varumärkes- och nätverksbyggande. I sista sekunden ringer utställare och vill puffa för sina montrar.

Det är psykologiskt banalt men ofrånkomligt. Det enda verk som riktigt griper tag gömmer sig längst in i ett stillsamt hörn. AllArtNow, ett oberoende galleri i Damaskus, visar två konstnärers verk. På golvet ett skrin med brev från exilen till staden Damaskus, en bit bort på väggen märkliga tecknade människoskepnader. Så stilla, så sorgset och ändå det bästa med hela Supermarket: här möts vi, ändå.

I dag höll Fredrik Reinfeldt sitt jultal på Skansen, ett tal som handlade om två saker: brott, och straff.

I likhet med talet för två år sedan släpper Reinfeldt i jultid fram sin inre feminist. Då var det kvinnojourerna som skulle få mer resurser, denna gång är det traffickingoffren som är i fokus. Föga förvånande var det skärpning av sexköpslagen samt strängare straff som presenterades som lösningen.

Att moderaterna var emot sexköpslagen då men verkar tycka att den är bra nu, var inget som fick statsministern att med ödmjukhet säga något i stil med ”vi hade fel”. Nåja, varför haka upp sig på detta? Det riktigt roliga med talet var ju annars den passionerade närläsningen som utförts av deckare skrivna av Roslund & Hellström.

Deckare kan, precis som andra kulturprodukter som film och poesi, säga något om verkligheten. De kan vidga vyer, berätta om samhället på ett sätt som andra texter inte kan. Den som läser deckare riskerar troligen att fastna i misantropi och kronisk misstänksamhet, och någon gång i framtiden får någon nu ännu ej född litteratursociolog reda ut vad deckarvurmen runt sekelskiftet 2000 egentligen betydde. Varför den uppstod, och vad den ledde till.

För konstnärliga verk är inte bara speglar, utan formar också indirekt samhället. Ett formande som genom konst- och litteraturhistoria förstås sett olika ut men alltid, törs jag ändå påstå, funnits där.

När Reinfeldt viftar med en serie deckare och därifrån tar sig vidare till människohandelns fasor samt gängbrottslighetens verklighet, är det samtidigt både ganska upplyftande och lite fånigt.

Han läser böcker. Bra.

Han tycks tro att allt som står i dem stämmer exakt med hur verkligheten ser ut. Mindre bra.

Dessa böcker förmedlar en fiktionaliserad version av extrem brottslig verksamhet, de betonar våld (blir mer spännande) och framför allt bygger de upp en längtan efter katharsis, efter det renande som i deckarform bara kan betyda en sak: straff. Alla deckarläsare fås att längta efter rättvisan, straffet. Ordningen.

Det är också det Reinfeldt längtar efter, för hårdare straff är det som ska lösa trafficking-problemet.

”Vi måste få flickorna att erkänna” råkar han säga i en freudian slip som man kanske inte ska övertolka, men som ändå säger något om en syn på människohandel i total avsaknad av maktperspektiv. Om bara flickorna kunde skärpa sig och vittna så skulle allt lösas. De sexköpande männen blir aldrig lika tydliga.

Jag kommer inte just nu på någon deckare som skildrar dessa män från insidan. Men den som gör det kan väl tipsa statsministern.