I den ypperliga konsttidskriften Kunstkritikk skriver Joel Tunström idag om den senaste utvecklingen – eller ska vi säga bristen på utveckling? – i Konstnärsklubben, som sedan 1856 hyser vad man själv ser som gräddan av den svenska konstnärseliten. Den manliga delen av den. Konstnärsklubben är mer Frimurarna än KRO, om man säger så.

Inför årsmötet i förra veckan hade det motionerats om att tillåta kvinnliga medlemmar. Ordföranden, Ingvar Jörpeland, var skeptisk. Han, och tydligen många med honom, vill inte förändra sin exklusiva herrklubb. Motionerna röstades ner, allt är som vanligt igen.

Ibland är det lite roligt och pittoreskt med tidsfickor: en gammal bil, en tvåsitsig plåtvespa med tidstypisk förare, en trikåbutik med manuell betjäning.

Men en herrklubb för konstnärer? Nej, där gick nostalgigränsen. Veteranbilen kraschar, delarna finns inte kvar.

För den som vill lära sig något om denna skamfläck, är Fia-Stina Sandlunds tio år gamla ljudverk Konstnärsklubben – som en enda stor familj fortfarande en hit. Vem har sagt att det skulle gå fort?

Det dundrar kring Maria Sveland.

Hennes böcker har väckt uppmärksamhet, från Bitterfittan, via Happy happy (där hon var redaktör tillsammans med Katarina Wennstam) till Hatet. Egentligen inte så kontroversiella böcker, reaktionen på dem har antagligen berott på att de lanserats hårt och att de inbjudit till ett för- och emottänkande. Konfrontativa är kanske ett bättre ord än kontroversiella. För visst är det ett problem att Sveland klumpar samman alla sina kritiker i en svartvit berättelse. Eller att hon, som Ann Charlott Altstadt konstaterar i en utmärkt recension i Flamman, pekar ut den enda vägens feminism.

De senaste dagarnas turbulens kring Maria Sveland tar ändå priset i skruvad medielogik. Så här: Sveland syns ”överallt”, intervjuas, skriver, recenseras. Det grumsas, tydligen, i stugorna. När hon bjuds in att sitta i en panel på Mediedagarna i Göteborg, på självaste Internationella kvinnodagen, blir hon utskälld av en ilsken Jan Josefsson. Vittnesmålen om vad som hände den där fredagskvällen är flera, bland annat på Svelands egen blogg. Slutsatserna man kan dra är:

1) Sätt dig inte i en underhållande panel tillsammans med journalister som uppenbart vill ha monopol på uppmärksamhet och problemformuleringsprivilegium.

2) Sätt dig inte i en panel just 8 mars och tro att den på något sätt ska vara vänligt inställd till feminism, särskilt inte om du skrivit en bok om kvinnohat.

3) Sätt dig överhuvudtaget inte i en panel. Ta inte plats från dem vars självklara plats varit ifrågasatt de senaste tjugo åren och just därför är starkare än någonsin. Allt enligt logiken ”om man ifrågasätter oss gör man det för att man hatar män/inte har förstått något/är bitter”.

Vill man vara snäll, och det vill man, kan man jämföra debatten i Göteborg med den beramade debatten 1971 där Norman Mailer sitter och gafflar med bland andra Germaine Greer, skildrat i dokumentären Town Bloody Hall (1979). Men så snäll kan jag inte riktigt vara. Det som skedde i Göteborg är bara vulgärt, platt, pinsamt för alla som följer mediedebatter och feministisk debatt. Vi sitter på ett backande tåg.

Nivån är sällsynt låg i det offentliga samtalet och ytterligare ett bevis på detta kan man få sig till livs i Johan Hakelius krönika i Aftonbladet. Ett skolexempel på den debatteknik som fått fäste under senare år: man målar upp en trend, ett åsiktspaket, eller tillskriver helt enkelt sin antagonist en del åsikter som denna inte har. Sedan börjar man strimla sönder. Oj, vad lätt det går. Det är som att skära i rumsvarmt smör. Det går liksom av sig själv eftersom det är man själv som bestämmer premisserna för samtalet.

Hakelius påstår i sin krönika att Sveland hyllas överallt. Inte sant. Kritiken mot hennes senaste bok har varit tämligen hård. Sedan protesterar han mot de likriktade åsikter bara han ser. Om detta har avgående kulturchefen på Svenska Dagbladet bloggat mycket vaket.

Det är en ohederlig krönika. Dessutom blir Altstadt och Flamman gisslan i en låtsasdebatt om feminismen. Men jag gratulerar Hakelius till att ha upptäckt vänsterpressen. Han får gärna fortsätta läsa.

I dag publicerar Svenska Dagbladet en stor intervju med den nyligen sparkade styrelseordföranden på Thielska Galleriet, Claës Wachtmeister. Den är intressant: här bekräftas de rykten som rullat omkring om den höga graden av inblandning från Kulturdepartementets sida, och Kulturministerns.

Vad som skaver är att Wachtmeister får tala helt oemotsagd. Svar från departementet utlovas visserligen under dagen, men god journalistisk sed är inte att publicera den ena sidans version så stort utan motröst. Min kollega mittemot är mer upprörd än jag över artikelns undermålighet. Den borde användas som avskräckande exempel på journalistutbildningarna, så ensidig som den är.

Men bortsett från detta är det ändå intressant, och skandalöst, att ministern lagt sig i valet av chef, att styrelsen är helt splittrad i sin syn på verksamheten (till exempel var man inte enig om att genomföra den stora Munch-utställningen).

Kulturdepartementets långa arm måste dras tillbaka från Thielska. Och samtidigt kan man få önska sig mindre nepotism när de stora besluten fattas. Wachtmeister anställde Elisabeth Alsheimer Evenstedt, som nyligen arbetat hos släkten på Wanås. Andreas Brändström satt själv i styrelsen innan han tillträdde som chef. Styrelsens kompetens är i princip lika med noll när det gäller konsthistoria.

Man kan fortsätta att rada upp oegentligheter. Den största är och förblir ministerns klåfingrighet. Är Thielska den moderata kulturpolitikens experimentverkstad? Då förstår man att det blir konflikter, eftersom en sådan politik bara består i att bejaka konsten som ett instrument för goda samarbeten, som ett smörjmedel för näringslivet och underhållning för en blaserad övre medelklass som vill dricka sponsorvin på vernissagen.

När Svt:s Kulturnyheterna nu granskar Fotografiska museet har en del smuts börjat flyta upp till ytan. Avtalsbrott, avsaknad av arvoden, dåliga arbetsvillkor för personalen. Det är väl inte så jätteförvånande: Fotografiska är inget museum, det är en stor utställningshall som drivs med främst kommersiella mål. Att man då väljer bort rekommendationer som mer seriösa institutioner håller fast vid, som till exempel utställningsersättning, är ju helt i linje med verksamheten.

Fotografiska får strängt taget jobba precis hur man vill – inom lagens gränser förstås. De brutna avtalen vet jag inte hur det står till med, rent juridiskt. Problem blir det bara i relation till resten av kulturvärlden, andra museer och konsthallar. När dessa följer avtal, avlönar personalen och gnetar med ansökningar, statliga och kommunala krav på effektivitet – då kan Fotografiska ståta med sin framgång. Byggd på fulknep och stora affischnamn, syndikerade utställningar med världsstjärnor.

De högerpolitiker som älskar ”privata initiativ” och ”entreprenörer” älskar förstås också Fotografiska. Det kommer de att fortsätta göra. Anställningsvillkor är liksom inte riktigt deras bebis. Men vi som vill ha ett bredare kulturliv borde vara vaksamma på konsekvenserna av den snedvridna konkurrens som ju är resultatet av hur Fotografiska agerar.

Johan Lundberg har ofta åsikter i ämnen på stort avstånd från sin formella kompetens. Kravaller i London, prostitution, mångkultur och terrorism kan förvisso vara hemmaplan för en litteraturvetare, men trovärdighet är inte per automatik inbyggd i en akademisk titel. Nu uttrycker han i dagens Expressen sitt missnöje med en utveckling som går allt mer mot det ”lösa tyckandet”.

Bortsett från den stora, rent av förnämliga, humorn i att just Lundberg tycker att det kan räcka, finns det korn av intresse här. Augustprisets fackboksklass har inte på många år sammanfallit vad man i dagligt tal kallar fackbok. Och akademikerna lyser med sin frånvaro (även om det måste påpekas att Monica Lauritzen faktiskt har en docentur). Däremot är det inte just tyckandet som tagit över utan något tämligen slätstruket: det biografiska (tre av sex nominerade verk är biografier).
Större problem är dock att akademin urholkas från två håll. Dels på grund av en i internationell jämförelse tämligen snål tjänstestruktur, där undervisning äter forskningstid och där tjänsterna och forskningsmedlen åtminstone i humaniora och samhällsvetenskap är ständigt krympande. Akademiker ägnar sig mest åt examination, inte forskning.
Det andra problemet är rimliga möjligheter att publicera sig och få ut sina texter. Här är universiteten tämligen dåliga på sin så kallade tredje uppgift. Man samarbetar alltför sällan med förlag, bryr sig föga om att nå möjliga läsare.
Fler tjänster, större krav på popularisering och en samlad bokutgivning – det är vad jag önskar mig i julklapp.

För ett par veckor sedan såg Botkyrka kommun söder om Stockholm ut att bli först i Sverige med böneutrop från en minaret. Det är moskén i Fittja som i så fall möjligen kan få denna rättighet, en gång i veckan.

Protesterna har haglat, stödet är inte fullt så synligt, även om undantag finns. Det finns namnlistor och (i vanlig ordning) facebookgrupp. Jag ser bland mina vänner på facebook någon enstaka som skriver på, andra som är tveksamma. Någon som pratar om den långsamma tillvänjningen (”en gång i veckan verkar ju okej, men snart har vi minareter överallt med utrop dygnet runt”).

En konstnärsgrupp, eller åtminstone några som säger sig vara det, har i helgen klättrat upp i Lars Vilks evighetskonstverk Nimis på Kullaberg och satt upp en solcellsdriven liten högtalare som nu kommer distribuera böneutrop sex gånger dagligen.

Det ekar ut över havet, poetiskt och vackert.

Tillägget, eller uppgraderingen (”Nimis 2.0”) är enligt den ende synlige upphovsmannen, gjort för att ge det fiktiva landet Ladonien ett mer samtida, mångkulturellt uttryck. Noteras gör också betraktarens roll i verket, samt yttrandefriheten.

Det är ett poetiskt tillägg, som även Lars Vilks tycks gilla. Och varför skulle han inte? De två mest kända verken i hela hans konstnärliga karriär, Nimis och Muhammed som rondellhund, förenas i ett slag. Ett plockepinnliknande svartbygge blir en helt sekulariserad minaret.

Och det är väl där problemet ligger. Böneutropet förvandlas till något raktigenom symboliskt, en sorts dekoration och ett humoristiskt debattinlägg. Jag som inte är det minsta troende på något sätt tänker att tilltaget ändå är positivt. Inte minst i relation till debatten om böneutropen i Fittja. Världen är liksom tillräckligt stor.

Stockholms stad delar ut reflexvästar till förstaklassare. SL installerar spärrar som klämmer människor och djur. Vad har dessa två händelser med varandra att göra?

Flera saker: det handlar om trafik, biltrafik respektive kollektivtrafik. Det handlar om synen på medborgare: i det första fallet är hen någon som till varje pris ska betala för sig (och röra sig på rätt sätt), i det andra flyttas ansvaret från trafikanter med motorer till trafikanter utan.

Klart är att i båda fallen försöker man lösa olika sorters trafikproblem på ett likartat sätt: med design.

Klämspärrar designade att stoppa oönskade trafikanter, och reflexvästar designade för att synliggöra sina bärare ersätter alltså mer grundläggande arbete för genomgripande förbättring.

Människor plankar av väldigt olika skäl: ekonomiska, politiska – man ser det som ett sätt att kräva nolltaxa, eller så tycker man att kollektivtrafiken är för dålig för att kosta något – eller helt slumpmässiga och spontana. Bilister har säkert också många anledningar att strunta i trafikregler – framför allt den grundläggande regeln, att visa hänsyn i trafiken – men bilisters regelbrott är något alla andra tvingas leva med.

Så i stället för att alltså förbättra kollektivtrafiken köper man dyra spärrar. I stället för att sätta upp trafikljus och farthinder utrustar man barn med västar. Att det är de oskyddade, de levande kropparna, som ska disciplineras och uppfostras är tydligt. Stockholms stad och SL städar upp, med formlösningar.

Eller nej, förresten. Inte enbart. I trafikkontorets gedigna arbete för en säkrare trafiksituation för barn, ingår också att dessa ska tävla om vilken skola som i högst utsträckning går, cyklar eller åker kollektivt. Plötsligt råder här också nämligen folkhälsa. Det är bara att välja: överviktiga barn som skjutsas i bil, alternativt kläms i spärrar, eller smärtare barn som blir överkörda där regleringar saknas.

Göteborgs-Postens litteraturpris går i år till den författare som skrev en av förra årets mest intressanta romaner. Eva-Marie Liffners Lacrimosa var också nominerad till Augustpriset, utan att få det.

I brist på tillgång till motiveringen saxar jag ur Jenny Tunedals recension:

”Eva-Marie Liffner har tänkt på Tintomara. Hennes fjärde roman Lacrimosa är ett sagolikt försök att ge röst och kropp åt den rådjurslika androgynen, göra henne till berättare. Rentav till hämnare – för att hennes liv har stulits, blivit fiktion och fotnot i en kändisförfattares biografi.”

Bokmässan är igång för branschfolk från och med denna morgon (eller ”främst för branschen” som det något tvetydigt uttrycks på mässans hemsida) och bokhavet sveper med sig läsande och bläddrande människor i den där dansen som kallas kaos, cirkus, inspiration.

Utan besökare, författare och böcker ingen mässa. Och utan kulturtidskrifter ingen fördjupning, skulle jag vilja hävda. Tidskrifterna har i stort sett tagit över presentationen av spännande smal litteratur och fördjupande debatter. Alltså från kultursidor som trängs ihop och bantas ner. Nu är nedbantning inget som kan drabba en genomsnittlig kulturtidskrift, den är redan slimmad in till skelettet.

Desto större mirakel är det att alla dessa tidskrifter kan komma ut år efter år. Imorgon utses en av dem till Årets kulturtidskrift, för sjuttonde gången. Den ambulerande juryn är stockholmsbaserad och i den har Johan Söderbäck, Marianne Lindberg De Geer, Shang Imam, Helena Boberg och Rasmus Fleischer ingått.

De nominerade tidskrifterna spänner över ett så brett fält man kan önska: akademiska och essäistiska Tidskrift för genusvetenskap, våghalsiga och anrika Paletten, sobra Aiolos, punkiga Det grymma svärdet, poetiskpolitiska Dissidentbloggen och ljudavantgardets Nutida musik.

Jag vågar inte sätta en femma på någon av dem. Men hoppas lite stilla på Konsten. Eller på genusvetenskapen. Eller nej, förresten: allihop.

Pär Ströms nya bok Mansförbjudet (utgiven som en book on demand) handlar om diskriminering av män och pojkar, och är en katalog av olika insatser avsedda att stödja flickor och kvinnor. Eftersom det finns till exempel stöd för misshandlade kvinnor men inte för misshandlade män drar Ström slutsatsen att män här är utsatta för diskriminering. Det är debatt på en mycket irriterande, närsynt, detaljnivå.

Ett bra exempel ur Ströms intellektuella universum är hans analys av det faktum att ”pojkflicka” ses positivt medan ”flickpojke” knappt ens finns som ord och femininitet hos pojkar ses negativt. Detta skulle jag som feminist tolka som att respekten för manlighet tyvärr är så mycket större – vilket alltså skapar den paradoxala situationen att kvinnor oftast har ett utrymme för överskridande, medan män och pojkar tvingas hårdare in i mallen.

Denna höga status för manliga egenskaper och beteenden är något feminister i de flesta läger försöker bekämpa. Men för Pär Ström är det alltså en diskrimineringsfråga. Ett annat exempel ur hans bok är simtider och simskolor för flickor och kvinnor. Diskriminering, ropar Ström. Men det faktum att många flickor från muslimska familjer inte får bada tillsammans med pojkar, vad gör man åt det? Struntar i dem? Tvingar föräldrarna att ändra sig? Pär Ström har inga svar på detta och det beror på att han heller inte ställer några frågor till sitt material. Det är bristen på frågor, sammanhang och analys som gör hans bok meningslös, både som seriöst debattinlägg och som kunskapsbank.

Pär Ströms syn på diskriminering skulle med ett aktuellt ord kunna kallas bokstavstroende. Han bryr sig nämligen inte alls om strukturer, utan bara om det han kan läsa sig till. Och då är det bokstavligen läsa, inte fundera.

Jag har nu ägnat denna bok ett par timmar av mitt liv. Det vore fint att få dem tillbaka. Eller är jag diskriminerad av tiden?