Egentligen vill jag inte ge mig in i den här debatten. Av den enkla anledningen att om jag blåser på den det allra minsta så kommer Bengt Ohlssons roman om Johnny Ramone hädanefter alltid kallas ”kontroversiell”.
Och det är den faktiskt inte.
Vi tar det från början.
Jag gästrecenserade Bengt Ohlssons roman Rekviem för John Cummings i Dagens Nyheter. Skrev surt och strängt att en författare må förhålla sig hur han vill till verkligheten, men att maskera superkända individer samtidigt som man fantiserar fritt om mindre kända känns mest av allt som ett juridiskt hänsynstagande. Och det är fegt.
Samtidigt är det svårt att undvika sådan feghet. För den diktare som slingrar sig allt för nära verklighetens människor beter sig nästan alltid omoraliskt i deras närhet.
Ungefär samma kritik gav Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet, vilket lett till en lång debatt i tidningen.
Jag fick också en del kloka invändningar.
I Gävletidningen Arbetarbladet skrev Kristian Ekenberg att mitt utbrott påminde om Eyafjaöllajökull och radade upp andra kritiker som klagat på ”faktionsromaner” som han kallar dem. Men han läste mig fel.
Carina Rydberg, som för 14 år sedan nästan blev polisanmäld för sin hämndroman Den högsta kasten försvarade Ohlsson på sin blogg.
Johan Hilton i Expressen instämde i Ekenbergs kritik.
Forskaren Emma Strindmar Nordström skrev i SvD att jag var frustrerad över att romanen inte gick att inordna i ett fack.
Samtliga ställde sig upp för författarens rätt att ljuga om levande och döda.
Och vet ni vad – det gör jag med.
Jag är fullt medveten om att en romanförfattares lögner om verkliga människor i grund och botten är lika problematiska som påvens relation till den roliga mössan eller björnens toalettbesök i skogen. Jag tillhör den generation som lystet insöp postmoderna teorier i början på 90-talet och sedan dess svurit och lovat att aldrig mer intressera sig för en författares biografi, än mindre biografin till föremålet för författarens text. Jag är i sanning textuellt frigjord.
Jag har inte missförstått att det är en roman jag läst.
Men inom romankritiken måste vi väl vinnlägga oss om att vaska fram de böcker som har en idé som går utöver det vanliga? Romaner som lyckas förföra oss, bedra oss ordentligt eller åtminstone lyckas underhålla oss?
Inget av det gör Ohlssons roman.
Och även om jag tycker att den faktoida genren sällan gör det så har jag aldrig fördömt genren, bara ett specifikt fall, där jag tyckte konstruktionen var så uppenbart präglad av märkliga hänsynstaganden att det blev generande.
Det som upprör mest i faktionsromanen är ju sällan det uppdiktade (förutom kanske när det handlar om sex och snusk), utan det som är sant.
Det som irriterar med genren är författare som enbart hämtar sin research ur tjocka amerikanska biografier, som åker gratisskjuts på fördomar om sina romanföremål. Författare som diktar om gruvliga brott, utan att lyckas förklara annat än att det var sannerligen…. ett gruvligt brott. Författare som inte når bortom tidningsrubrikerna.
Det är en genre full av fallgropar och förutsägbarheter.
Varför ville till exempel Ohlsson så nogsamt beskriva Johnny Ramones försök att köpa tillbaka sin gamla Mosrite-gitarr? Jag kan inte komma på något annat skäl än att det är en händelse som dokumenterats ganska väl.
Faktionsromanen, den som använder riktiga namn, vill ju inte vara dikt, den vill befinna sig så nära det kända, det verkliga att det uppstår en konflikt.
Oftast för att få tillfälle att skapa en liten pr-mässig skandal, för att få bli kallad ”kontroversiell”.
Och jag missunnar verkligen inte romanförfattarna att vara varken amoraliska eller ”kontroversiella”.
Men ingen kan tvinga mig, en präktig moralist, att tycka det är spännande.
