José Tomas

I går hölls den allra sista tjurfäktningen någonsin i Katalonien.

Strax efter klockan 22 avlivade matadoren José Tomas sin sista tjur, belönades med ett öra och bars ut ur arenan La Monumental i Barcelona. Katalonien är visserligen inte tjurfäktningens kärnland, men det var ändå en historisk dag. 624 år av katalansk tjurfäktning var över.

Men vad är det egentligen förpassats till historiens skräphög? En idrott eller en kulturupplevelse? Kulturbloggen har konsulterat Aftonbladets sport-, kultur- och Spanienexperter för att få svar på den eviga frågan.

 Åsa Linderborg, kulturchef

– Kultur! Ingen scen bjuder på mer dramatik än tjurfäktningsarenan. Den har två huvudroller, varav en – den kostymerade – spelas av regissören själv.

Robert Laul, sportprofil:

– Sport är ju kultur, kultur betyder väl att man stimulerar sin själ genom ett nöje eller en upplevelse, och där ryms också all sport. Däremot kan man fråga sig om tjurfäktning är något att ha överhuvudtaget, det känns ungefär lika sympatiskt som ett hundslagsmål, hur mycket kultur det än må vara.

Johanna Fränden, Spanien- och fotbollsexpert:

– Kultur. Tjurfäktarna behandlas ju mer som Hollywoodstjärnor eller kungligheter än idrottsstjärnor här i alla fall (långa hemma hos-reportage i skvallertidningarna med matadorerna i lyxiga sidensoffor gärna iklädda sin yrkesuniform). Tjurfäktningsarenan är mer en teater än en fotbollsplan, helt klart. Jag har för övrigt en liten känsla av att tjurfäktningslobbyn i övriga Spanien kommer växa nu när de där katalanerna ska vara så progressiva igen. Men det är bara en känsla.

Magnus William-Olsson, poet, litteraturkritiker, översättare och expert på spansk litteratur:

– Jag har ingen djupare erfarenhet av tjurfäktning än de jag fått genom spansk TV. Om man betänker att ordet sport har sin rot i ett gammal franskt ord för ”nöje” pekar dessa TV-glimtar mot att det snarare borde röra sig om kultur. Bara kultur kan väl vara så sövande långtråkigt. Kultur alltså precis som Formel 1, allsvensk fotboll, maratonlopp, Tour de France, golf och motocross.

Cecilia Mille, ansvarig för internationella frågor på Djurens Rätt:

– Kultur. Sport borde kräva att alla deltagare är med på de gemensamma reglerna, vilket inte gäller tjuren i detta fallet. Tjurfäktning är en kulturföreteelse som har passerat sitt bäst-före-datum och som bör förpassas till historiens skräphög. Beslutet i Katalonien är ett steg på vägen.

Martin Aagård

Trafikinfarkt på bokmässan

Första dagarna var det drägligt.

Man kunde strosa runt mellan montrarna och ha någon meter av ”personal space” runt sig. Man kunde gå i sin egen takt. Hade man bråttom gick det att köra om i ytterfilen.

– Vänta du till lördag och söndag, sa erfarna kollegor och himlade menande med ögonen.

Nu förstår jag vad dom menade.

Runt de stora förlagens montrar är det trafikinfarkt. Det går inte att varken gå eller tränga sig förbi. Man känner sig som en sill som pressas ner i en konservburk med andra sillar.

Gångarna i mässhallen förvandlas till floder som flyter fram i slow motion. Många sätter sig och lyssnar på något av föredragen bara för att få vila fötterna. Förutom sittplatserna i de olika förlagens och tidningarnas montrar existerar inga sittplatser.

Jag äter min pastasallad stående med ett hörn av ett bord att vila plastskålen på, inklämd mellan en barnvagn och en äldre dam.

Uppenbarligen fungerar bokmässans koncept fortfarande. Läsaren kan komma hit och träffa författare, få sin bok signerad och dessutom köpa den till ett billigt mässpris.

Och handlar gör folk. Det gör ont när man stöter knäna mot deras tunga och hårda kassar.

För en förstagångsbesökare som mig går det inte att beskriva mässan som annat än ett dårhus. Men det är ett trevligt dårhus.

Wolfgang Hansson

Kaotidkt när Nobelpristagare ska signera.

Plötsligt står jag bara några meter från Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa.

Visst är det rätt mycket folk framför podiet som lyssnar men jag är ändå förvånad över att det inte är fler. Det är ju inte var dag man kan få lyssna live på en nobelpristagare i litteratur.

Han ser sval och lite stel ut i sin kostym och det vitgrå hårsvallet där varenda hårstrå ligger perfekt. Engelskan bär starka spår av spansk brytning.

När han pratat klart och det är dags för signering förvandlas den städade publiken till en boskapshjord som alla försöker hamna först i kön.

Personalen i montern tvingas bilda kedja runt Nobelpristagaren, pekar på en obestämd punkt längre bort och ropar förtvivlat.

– Kön börjar där. Kön börjar där.

De kanske hundra som stått och lyssnat verkar plötsligt har blivit dubbelt så många.

Men kanske inte lika många som hos Maria Montazami.

Wolfgang Hansson

På tal om kö – Maria Montazami, denna högresta, blonda Hollywood-amazon – lockar horder av människor till sin boksignering. De längst bak i kön har väntat i över en timme. /Pernilla

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg berättade om arbetet med succéboken ”Cirkeln”, som även ska bli film. 

Folkligt, festligt, fullsatt. Kön ringlade sig redan tidigt på morgonen runt hela kvarteret. Besökarrekord i år? 

Leif G W Persson, Sveriges bäste ståuppare signerar böcker sittande.

Har bara varit på en bråkdel av mässans alla seminarier med olika författare. Ändå är jag stensäker på att jag varit på det absolut bästa.

Ungefär som jag för två somrar sedan var lika säker på att jag hört den bästa sommarprataren trots att jag bara lyssnade på ett enda program, det med skådespelaren Peter Andersson.

Det var så in i helvete bra att det helt enkelt inte gick att prestera bättre.

Precis så kändes det att sitta och lyssna på Leif G W Perssons samtal med Åsa Linderborg om hans nya bok ”Gustavs grabb”.

Standarden sattes redan vid ingång till hörsalen. På en skylt med en pil till vänster stod det Leif GW Persson. På en skylt med pil till höger stod det Mario Vargas Llosa. Mördande konkurrens med andra ord. Ända var GW:s sal fylld till sista plats och lite till.

– Inte så pjåkigt, hade GW förmodligen själv sagt.

Tonen sätts direkt när polisprofessorn läser ett stycke ur sin bok om när han kallas hem från skolan och hittar sin pappas blodiga bylte. Rösten spricker men GW läser vidare.

Han följer upp med att leverera den ena oslagbara onelinern efter den andra.

Som när han ska förklara varför han väntade till hans mamma (”som han var mindre glad i” som han diplomatiskt uttrycker det) avlidit innan han skrev boken som hyllar hans far.

– Jag är inte som Jan Myrdal som sysslade med sånt.

Eller när han berättar att de ringde från Let´ s Dance och ville ha med honom i programmet.

– Jag sa åt dem att ringa Björn Ranelid istället och det såg man ju hur det gick.

GW är både vansinnigt rolig, tänkvärd och rakt igenom genuin. Sverige bästa stå upp-komiker trots att han numera oftast sitter ner och sällan ändrar tonläge på sin släpiga röst.

Han språk är så exakt och bildrikt att inte ett enda ord känns överflödigt.

Jag garanterar att jag inte var ensam om att känna mig både upprymd och uppfylld när jag lämnade sal K1.

Bokmässans höjdpunkt alla kategorier.

Wolfgang Hansson

Aftonbladets monter ligger intill en annan monter som jag glömt namnet på. I alla fall, i Aftonbladets monter höll den fantastiska Åsa Linderborg och jag vårt lilla snack om fotboll & journalistik klockan 12.00, i den andra montern klev Marcus Birro på 12.30.

Eller Broder Birro som jag brukar kalla honom.

Vi har haft våra duster i fotbollsankdammen. Men han kastade inga ägg på mig och jag hade tyvärr bråttom i väg efteråt så jag hann aldrig ta del av hans anförande.

Däremot var jag lite tidig hit i dag och lyssnade på Alex Schulman som pratade om sina nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en bla bla bla bla”.

Alex är kanske inte en god vän men en ytligt bekant och han pratade fint om hur det är att vara kär i någon på jobbet (om jag förstod det rätt). Det har jag aldrig varit men det var ändå träffande eftersom det påminde om skoltiden då man var kär i folk till höger och vänster (nuförtiden blir jag mest kär i folk som pratar i radio, de låter alltid så fantastiska).

Sedan kom Åsa och visade en bild hon tagit på sig själv och Håkan Juholt. Alex och jag var överens om att det såg ut som om de hittat varandra kvart i tre på Valand.

Nu rusar jag vidare, ska följa Mjällby-Elfsborg från TV:n. Ska inte tjata om fotboll i det här forumet men är ni nyfikna så kör Åsa och jag i morgon klockan tolv också.

ROBERT LAUL, FOTBOLLSKRÖNIKÖR SPORTBLADET

PS Man får vakta sin tunga när man pratar på mässan. I dag fick jag på en fråga från Åsa om vi på Sportbladet alltid håller sams på redaktionen. Jag svarade med en liten kuriosa om hur Erik Niva och jag rök ihop en gång. En timme senare hade jag Niva i luren som hade nåtts av ”rapporter”.

Ett av många småförlag på mässan

Boken är i kris sägs det.

Märks inte mycket av det på bokmässan.

Mitt intryck är att det aldrig givits ut så många böcker som nu. Med tanke på utbudet så känns det som att snart måste varannan svensk vara författare.

När jag strosar runt bland montrarna i den gigantiska mässhallen är det slående hur många små förlag som vuxit upp vilket är en paradox när jättarna Norstedts och Bonniers dominerar marknaden alltmer.

Hur kan de små förlagen överleva?

Jag får inga ordentliga svar men jag utgår ifrån att ingen i längden ger ut böcker om han/hon inte tjänar pengar på det. Förmodligen handlar det om att nischa in sig. Och att ny teknik gör att det aldrig tidigare varit så lätt att ge ut böcker. Kombinerat med att 95 procent av författarna tjänar väldigt lite pengar på sina böcker.

Däremot säger mängden böcker och förlag inget om kvaliteten eller mångfalden. Det är väldigt mycket matböcker, deckare och snygga presentböcker på bokmässan och rätt mycket mindre av samhällslitteratur.

Någon trycker senaste numret av tidskriften Axess i handen på mig. Där finns en tankvärd artikel av före detta förläggaren Per I. Gedin som menar att räknenissarna nu har tagit över förlagen.

Man satsar på sånt som säljer för stunden men få har längre tålamodet att försöka bygga upp ett författarskap. Att investera i en ny Pär Lagerkvist eller en ny Sven Delblanc.

Lagerkvist debuterade 1912 men det tog 18 böcker och 20 år innan han slog igenom och blev en kassako.

Wolfgang Hansson

Att lämna den stora vimlande scen som bokmässan på något sätt utgör – man ser och syns och ser och syns hela dagarna och halva nätterna – och för en stund bege sig till en annan teater verkar välgörande.

Göteborgs Stadsteater hade urpremiär för Med Elfriede Jelinek kan man prata om allt, som också kan åhöras i Rum för poesi (bokmässans finaste, svalaste, skönaste plats) imorgon klockan 16.30, alldeles gratis. Verket är ett samarbete mellan Elfriede Jelinek och hennes översättare Aimée Delblanc. Dom har helt enkelt skrivit till varandra, som dom brukar göra, men den här gången med scenen och Göteborgs bokmässa i åtanke. 

”Kära Aimée”,

skriver Elfriede Jelinek till sin översättare: ”Hoppas jag har någonting att komma med”. Sen vindlar det iväg, ett samtal mellan två språkkonstnärer som omfattar allt från dementa föräldrar till Thomas Bernhard-receptionen i Österrike och Sverige, till Ingeborg Bachmann, till barndomen, Rosa Luxemburg, ordet ”dödsrulleroll” , pornografi och Valie Export. 

De här mailen, som utväxlas från den 19 februari till den 25 maj 2011, känns verkligen som ett utsnitt ur ett mycket längre samtal, ett samtal som kanske varken har en början eller ett slut. Det är fint att få titta in i det, nästan vara där vid de där skrivborden långt från varandra och ändå så nära. 

Här blir materialet till en och en halv timmes föreställning där Aimée Delblanc läser sina egna brev, medan Sabine Haupt och Christel Körner läser Jelineks brev på tyska respektive svenska. 

Det är inte teater. Det är bara att lyssna till orden, försöka hinna få med sig så många guldkorn som möjligt. Njuta av två roliga, smarta, allvarliga kvinnor som tänker tillsammans. 

Samtalet intensifieras kring framför allt två områden: språk och kön. 

Jelinek hävdar att en kvinna, eftersom hon är medlem av en underordnad kast, aldrig kan säga ”jag”: hon måste alltid säga ”vi”. Säger hon ”jag” är det ändå ett kollektivt jag. Och om det låter platt, eller banalt, att säga så om kvinnors skrivande, beror det på att den känslan alltid dyker upp när man ska tala om kvinnors konstverk. 

Delblanc känner Jelineks texter nästan lika bra som hon själv, och kan därför på ett alldeles särskilt sätt både påstå och undra saker om förändringar i författarskapet, om motiv, om språket. Hon får så fina svar: 

”Ordlekar är att tvinga språket att tala sanning också mot dess vilja”, skriver Jelinek. Och att det hon kallar sina ”textrhizomer” numera i högre grad än tidigare överskrider alla bredder, hur hon: ”vräker på berättelsekött på de skelett jag tidigare ville visa fram”. 

Jag blir helt lycklig av den här brevväxlingen. 

Alles liebe, som dom skriver.

Alles gut.