Åsa Linderborg och Håkan Juholt

– Medierna.

Det var Håkan Juholts korta svar på frågan ”Vem har makten i Sverige?” när han förhördes av Åsa Linderborg i Aftonbladets monter.

– Jag upplever att vi har ett väldigt avpolitiserat samhälle. Politiken har backat tillbaka och lämnat till andra att sätta dagordningen.

Åsa Linderborg ville få svar på om s-ledaren var beredd att föreslå en utredning om ägarkoncentrationen i svenska medier.

– Jag utesluter det inte.

Först måste man dock se om konkurrenslagstifningen är tillämplig, menade Juholt.

– Har vi en lagstiftning som säkerställer denna konkurrens eller inte? Jag vill börja med konkurrenslagstiftningen. Men anser vi att en utredning är det mest effektfulla, då får inte politiken vika undan.

Åsa Lindeborg vill även diskutera frågan om Carl Bildts tystnad kring de fängslade journalisterna i Etiopien och hans förflutna som styrelseledamot i Lundin Oil.

– Jag tycker det är djupt omoraliskt. Och när det kompletteras med Bildts tystnad, det är då det blir ohanterligt. 

Juholt utlovade dessutom satsningar på kulturen i den socialdemokratiska skuggbudget som presenteras i oktober. Förutom de tidigare förslagen om kostnadsfri kommunal- och musikskola och fri entre till museerna hade han inga besked om vilka satsningar det handlade om.

Martin Aagård

Årets bokmässemonter är färdigbyggd.

Det firades med en fet middag på Göteborgs bästa polska restaurang – Krakow. Vi kan rekommendera Bigos och Zurek. Bägge serveras nedproppade i en hel limpa. Eller, vi kan rekommendera all polsk mat om vi ska vara ärliga. Polsk mat är bäst.

Enligt alla rimliga beräkningar är Aftonbladets bokmässemonter landets mest besökta konstverk. Som vanligt är den signerad konstnärsparet Peter Johansson och Barbro Westling.

I år har de hämtat inspiration från tysk expressionism anno 1920 och Aftonbladets omvandling till en digital tidning. Vi ses där i morgon. Förste person att grillas är s-ledaren Håkan Juholt. Hur ser hans kulturpolitik egentligen ut? Är det bara fagra ord eller har han några konkreta förslag?

Konstnären Lars Vilks medverkan på årets bokmässa stoppas. Men det är oklart om det är han själv, bokmässan eller säkerhetspolisen som inte vill att han ska komma dit.

Enligt programmet skulle Vilks ha medverkat i ett konstseminarium som arrangeras av tidningen Axess på fredag. Men efter att tre personer gripits misstänkta för förberedelse till mord på Lars Vilks under årets upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal så ändrades planerna.

Läs mer här: Vilks hemlighetsfull om bokmässan 

Mitt emot mig sitter Martin Aagård och lägger ut artiklar på nätet, och bredvid honom sitter Ulrika Stahre. Tillsammans har de kreerat, som det heter på nysvenska, vår alldeles egna app: Aftonbladet Kultur. 

Om ett par timmar går vi ombord på tåget som ska ta oss till Göteborg och Bokmässan, på vägen hämtar vi upp Jenny Tunedal i Katrineholm.

Vår monter är som vanligt gjord av konstnärerna Peter Johansson och Barbro Westling. Mässans alla andra montrar kreeras av PR-byrårer och annat löst skräp – varför de i stort sett ser lika dana ut – men vår är alltså ett konstverk. Sverige mest besökta konstverk, rent utav.

Som vanligt vet vi på kulturredaktionen inte i förväg hur montern ser ut, vi har bara fått en skiss. Av den går att utläsa montern i år är gul med sneda väggar och lutande bänkar; tyskt 20-tal möter Lustiga huset. 

Det är säkert mässans ballaste monter, det brukar det vara, men jag saknar redan nu den där soffan i beigerosa plysch som Johansson och Westling brukar ge oss. I den brukar vi vårda den huvudvärk som oförklarligt alltid drabbar oss när vi är i Göteborg, och i den brukar vi placera våra gäster – Jan Guillou, Nina Hemmingsson, Henrik Schyffert och Fredrik Lindström etcetera – i väntan på att scenen ska bli deras. 

Bredvid mig här på redaktionen sitter Helena Bergstrand och Lars Sjöstedt. De stannar hemma för att se till att kultursidorna inte ska svaja lika mycket som montern.

Åsa Linderborg

Här hittar du Aftonbladets monterprogram

Gunilla Herlitz är chefredaktör för Dagens Nyheter tillika dess VD. Hon är styrelseordförande i Sydsvenskan och Dagens Industri. Bland annat. Hon är med andra ord en av Sveriges största makthavare och självklart en person som det finns anledning att uppmärksamma.

Det var alltså inte idén det var fel på, när Expressens Björn af Kleen gjorde entré som kulturredaktionens nya redaktionssekreterare med en intervju – eller var det menat som ett reportage? – där Gunilla Herlitz, i artikeln kallad ”Härföraren”, ställs i centrum. Det är själva utförandet som inte ger mig nån ro.

En större del av texten ägnar af Kleen åt att dra upp ”Härförarens” stamtavla – det är ju ändå af Kleen som håller i tangentbordet – därefter följer konstaterandet att Herlitz har mycket makt. Han ger dock inga exempel på vilka problem det medför. Kanske vågar han inte artikulera dem, och hoppas att läsaren sak vara införstådd nog att göra det själv.

Efter det får Herlitz uttrycka sin stora beundran för ägarfamiljens Jonas Bonnier.

Det känns, på ren svenska, jävligt klibbigt.

Sen läser jag texten en gång till och finner nånstans mellan raderna en antiintellektuell torped som skiter fullständigt både i journalistikens innehåll och den ”här” hon är satt att föra – vart?

Björn af Kleen ville nog ge läsarna ett sammansatt porträtt, men texten skelar och bekräftar hur svårt Bonnierkoncernen har att förhålla sig till sig själv. Slutsatsen är väl att den borde låta bli att ens försöka.

Åsa Linderborg

Nu drar det ihop sig, med ett adrenalinpåslag som hos valfri bäver pusslar jag ihop de sista förberedelserna inför Bok- och bibliotekmässan i Göteborg som börjar på torsdag.

För er som irrar i förvirringen och ni som vill få en fläkt över internetz är det här något att hålla sig i.

Programmet på nätet

Programmet på Facebook

Aftonbladet Kultur på Twitter

Vårt monternummer är B07:40, kartor hittar du här, vi är på plan 1 nära rulltrappan i B-hallen.

Alla lediga stunder kommer vi med gemensam kraft slänga oss över datan och skriva i bloggen, vad vi skrivit tidigare år kan ni bland annat läsa här och här.

En klassiker är Åsa Linderborgs samtal med Göran Hägglund 2009 som också sändes på Aftonbladets webbtv. I år blir det politikermöte mellan samma Åsa och Håkan Juholt klockan 10.00 på torsdagen (man kan säga att det inviger mässan).

I år åker Aftonbladet ner i form jag själv, Martin Aagård, Åsa Linderborg, Jenny Tunedal, Ulrika Stahre. Sen får vi celebert besök från bland annat David Nyman (känd från förra årets blogg), stjärnornas stjärna Oisín Cantwell, Sportbladets Robert Laul och en prominent trio från Wendela.

Montern görs som vanligt av konstnärerna Barbro Westling och Peter Johansson, som vanligt vet ingen riktigt hur den kommer se ut förrän allt är på plats men vi garanterar att den även i år kommer hålla fanan högt som Sveriges mest välbesökta konstverk.

Vi ses i Göteborg, eller Götet som stockholmare säger, eller gbgftw som man stavar det när det ska få plats på 140 tecken. 

Ibland händer det två gånger på samma dygn.

Första gången var när Jimmie Åkessons pressektreterare Alexandra Brunell i går kväll twittrade att apartheidregimens sydafrika på 1950-talet kunde jämföras med dagens Sverige eftersom hon upptäckt en grill-försäljare som sålde grillar man inte skulle grilla fläskkött på.

Nej, resonemanget går inte att begripa. Inte ens om man hatar muslimer går det att begripa.

Andra gången händer när jag öppnar dagens Expressen och läser hur grundaren av Newsmill anklagar mig för att vara en person som gjort sitt yttersta för att sprida hatiska nätkommentarer i Sverige.

Jag pratar så klart om de där gångerna när man konfronteras med en dumhet som är så kraftfull och kompromisslös att det känns som om någon försökt gnugga in en flintastek i hårbotten på dig.

Leo Lagercrantz kan vara en begåvad debattör, till exempel när han kritiserar Carl Bildt, vars riktningslösa utrikespolitik börjar bli en stor börda för Sverige och hans underlydande på utrikesdepartementet. 

Den här gången är han inte lika skicklig eftersom han hittar på saker för att få till en bättre artikel. Och det brukar ju sällan fungera i dagens debattklimat, eftersom de texter han medvetet vantolkar går att hitta bara en googling bort.

Han påstår att jag ser stoppandet av anonyma läsarkommentarer som ”ett patriarkalt försök att krossa misshandlade kvinnors viktigaste bastion”.

Det har jag aldrig tyckt. Eller skrivit.

Det har Leo Lagercrantz hittat på. För att göra sin artikel bättre. 

Vad jag har skrivit är att de anonyma läsarkommentarerna fyller en viktig funktion på vissa artiklar, även opinionsmaterialet. Jag tycker nämligen att vi ska ha den närheten till, och respekten för våra läsare att de kan yttra sig anonymt, och därmed till exempel berätta öppet och ärligt om sin skilsmässa, vilket jag såg några fina exempel på häromdagen.

Jag tycker också att det är viktigt att vi journalister deltar i debatterna, på samma självklara sätt som vi svarar på ett mail från en läsare.

Problemet är att Lagercrantz lätt förvirrade artikel inte kan skilja på de som sprider hat och de som faktiskt diskuterar angelägna ämnen.

Allt är hat i Leo Lagerkrantz webb-browser.

Jag tror jag vet varför det är så.

För mest av allt känns Lagercrantz inlägg som ett försök att bli tagen på allvar igen efter att sagt upp sig från debattsajten Newsmill. Den sajt som Lagercrantz grundade 2008 och som betytt allra mest för att öka aggressiviteten på nätet i Sverige. Det är svårt att slingra sig runt det faktum att läsarkommentarerna på Newsmill ofta varit osannolikt råa, och att redaktionen inte gjort någonting för att stoppa dem. Ingenting.

Lagercrantz har som sagt slutat som chef för Newsmill. Kanske tröttnade till och med han på kommunistjakten, islamofobin och misogynin i sajtens kommentarssvansar.

Kanske försöker han nu vara efterklok och vänder därför på klacken totalt.

I sin artikel hyllar Lagercrantz de ansvarsfulla chefredaktörer som nu tagit sitt ansvar och visat att de är ”riktiga publicister”.

Jag antar att Leo Lagercrantz önskar att han vore en av dem.

I helgen avbröts vernissagefesten för Göteborgs konstbiennal sedan hot riktats mot, ja mot vad? Mot byggnaden eller mot biennalen?

Om man tänker sig att det är mot byggnaden blir det hela rationellt ur en skruvad terrorsynpunkt. Närheten till Älvsborgsbron, till raffinaderierna på andra sidan älven, till hamnen gör Röda Sten till en utsatt punkt i den göteborgska geografin.

Om man tänker sig hot mot biennalen, ja då vet varken jag eller andra (som till skillnad från mig har hunnit se utställningen) vilket verk eller vilken konstnär som skulle vara måltavla. Att Lars Vilks skriver på sin blogg att han så småningom ska åka dit har tagits upp som ett slags skäl (bland annat av terror/gissningsexpert Magnus Ranstorp, Expressen och vidarefört av Svenska Dagbladet).

Terrorism är skrämmande. Men inte dum och banal. Jag tillåter mig att tvivla på att Vilks eventuella göteborgsbesök skulle leda till att ett gäng terrorister i spe planerar och nästan genomför en attack.

Samma helg som biennalfesten avslutas av polisen hittar en vakt på Bonniers konsthall hotbrev riktat till Bonnierkoncernens styrelse. Obehagligt. Men riktat mot konstvärlden? Nej, troligen inte.

Tolkningar och gissningar kring båda dessa händelser, med konsten som gemensam nämnare, bygger på att terrorister är mer än lovligt irrationella (eller mycket intellektuella, på ett rabiat sätt, så rabiata att de kan vilja protestera mot idéer kring översättning, eller kring kreativiteten som konstens essens).

De konstutställningar och projekt som på senare år hotats och till eller med förstörts har handlat om sexualitet (Andres Serrano) och i vissa fall religion och sexualitet (Världskulturmuseet gånger två), samt religion (Lars Vilks rondellhund). Laddade ämnen som behandlats spektakulärt, tillspetsat och debattlystet och med stor medieexponering. Man kunde önska att fler konstprojekt kunde synas så mycket, inte bara när de hotas.

I förra veckan kom vi samman, ett par tre konstskribenter, och surade över sakernas tillstånd. Inget händer i Stockholm. Det var lite tonårskänsla i uttråkningen, en inget-att-göra-känsla som kan hänga samman med resurser men också intresse. För gammal för sandlådan, för ung för klubben.

Men så händer det ändå. Medan telefonerna på redaktionen går varma av hundra pr-konsulter som med amerikaniserad samtals- och säljstil vill få oss att gå på olika sponsrade livlösa konstevent så går Tensta konsthall och hyfsat nya chefen Maria Lind ut med info om kommande säsong. Ändå en känsla av att något händer. Samtalsserier, pedagogiska projekt, konstprojekt och utställningar. En sorts sammansmältning av konsthallen som en lokal och global varelse, konsthallen som energispridare, kreativt centrum.

Jag blir glad av Tensta. Och detta trots att t-banestationen måste vara Stockholms läskigaste optimistcentrum med alla sina glada och goda budskap om livsglädje. En provokation för vilken skeptiker som helst.

När Dagens Nyheter upphörde att vara en oberoende nyhetstidning, och förvandlades till en regeringsmegafon även på nyhetsplats, dessutom fylld av ängsliga livsstilsinriktade kulturartiklar, gav jag upp och bytte morgontidning.

Nu är livet mycket trevligare.

Det enda jag kan sakna är den där riktiga DN-ilskan, den som måste ha drivit kritikern och redaktören Jenny Högström i när hon i artikeln Kvinnosynen som Gud glömde skriver det som många troligen tänkt inför Maria Schottenius intervju med Linda Boström Knausgård i lördagens DN.

Allt jag kan säga om den artikeln säger Jenny Högström mycket bättre, därför länkar jag en gång till.