Testar utrustningen med en bild från the road.

Det obligatoriska listandet börjar på väg ner till Göteborg och Way out west. Jag ger er: Topp 5 önskelåtar med Jayhawks…

1. I’d run away
2. Bad Time
3. Blue
4. Think about it
5. The man who loved life

Och Pulp…

1. Sorted for E’s and wizz
2. Sylvia
3. Something changed
4. This is hardcore
5. Babies
6. Miles end
7. A little soul
8. F.E.E.L.I.N.G.C.A.L.L.E.D.L.O.V.E

… och 20 till.

Jayhawks spelar 15.30 på Flamingoscenen, Pulp 19.40 på samma, stay tuned.

Jag blev tristast i världen utan att ens märka hur det gick till, men det gör mig ingenting. Tvärtom, så skönt att slippa vara arty farty och i stället tycka om att vare sig Thåström eller Prince krånglade till det i kväll på Way out west. 

Thåström, med ett ansikte som inte verkar kunna åldras och bästa svenska rockrösten, blandade och gav. Bäst fungerade ballader som ”Fan, fan, fan”, ”Långtbort” och ”Kort biografi med litet testamente”. Och trista gamla ”Du ska vara president” var i sitt neddragna tempo plötsligt briljant.

Han ägnade sig åt det han ska ägna sig åt. Stadiumrock. Ofta bra sådan. Den gamle punkikonen har alltid haft betydligt mer gemensamt med en Springsteen än en Rotten. 
Bortsett då från det stundtals gräsliga 90-talet då han bodde i Amsterdam och gjorde gnisslande mangel med slagborrar och gick vilse i svårmod.

Visst, han försöker ännu lite. Han bankade ibland på en dum triangel och de stora videoskärmarna visade interiörer från skitiga fabriker. Delar av den unga, glada publiken från Robyns konsert flydde förskräckt. 
Men han avslutade slugt och publikfriande med en majestätisk, akustisk ”Die Mauer”, Ebba Gröns epos. Bra där, Pimme.

Även i sina mest jobbiga stunder var Thåström dock närmast mainstream jämfört med Prince, snillet som skrev de fantastiska låtarna och hänförde miljoner tills han en dag tröttnade och förvandlade sig till en knäppgök som flydde från allt, till och med sitt namn, och började ge ut instrumentala trippelalbum som inte gladde någon, allraminst direktörerna på skivbolaget.

Men nu är den lille mannen åter i god 80-talsform. Han var kvällens sista akt, uppträdde inför den största publiken och inledde med partymonstret ”1999”.  Hitsen avlöste skamlöst varandra. ”Lets go crazy”, ”Purple” Rain, ”Raspberry beret”, ”Nothing compares to u”, ”When doves cry”. Och så vidare. Det mesta var lysande, några låtar dock för korta och för forcerade i medleys.

Prince är ett unikum. Det sägs att han repat in 300 låtar till den här turnén. Han jobbar stenhårt på scen, dompterar publiken, skriker ”Sweden” var och varannan minut, är en entertainer av ett slag som inte längre finns. Han verkar ha kul. Fansen äter ur hans händer.  Femtioelva extranummer. Det är magiskt.

De har en hel del gemensamt, herrar Prince och Thåström. Lika gamla, så när som på ett år. De har fattat att skivor inte längre säljer, att de måste ut på vägarna för att tjäna pengar. De har till slut fattat att både de själva och resten av världen tjänar på att de ger publiken det publiken vill ha. De har fattat att det är läge att börja samla ihop till ålderdomen.

De har kort sagt begripit att det är lika bra att vara bra.

Det är det här som gör mig trist. Att jag inte längre vill veta av artister som utmanar mig, som kräver för mycket. Underhåll mig. Det räcker. Låt någon annan vara den store konstnären.

 Nu väntar jag på att Dylan, den störste av dem alla, ska förstå hur jag vill ha det. Jag kan ännu drabbas av mardrömmar om en spelning i Globen, då jag insåg att Mr Zimmerman sjöng Blowing in the wind först då han kom till refrängen.
Oisín Cantwell

Okej, jag vet, så många tävlar i att hylla dig, men det kan inte hjälpas, du är det första jag lyssnar på på årets  Way out west och du är ju riktigt fantastisk mest hela tiden.

Energin, den roliga robotdansen. Och framförallt: låtarna. Publiken är stor och du hänför den.

Visst, lite saggigt några gånger. Och Teddybears hemska ”Cobrastyle” behöver jag aldrig mer höra, men ändå.

Sviten ”Be mine”, ”Hang with me” och ”Every heartbeat” förlåter precis allt, inklusive att du och dina långhåriga musikerpolare trängde er före mig i kaffekön på Arlanda tidigare i dag.

Oisín Cantwell 

Igår publicerade vi en debattartikel av litteraturkritikern Hanna Hallgren där hon uttryckte oro för att hatiska inlägg i tidningarnas kommentarsfält smittar ner hela det politiska samtalet med likaledes hatiska åsikter.

Diskussionen om kommentarsfälten är het för tillfället och pågår parallellt även i andra medier, bland annat i Svenska Dagbladet där medieforskarna Ester Pollack och Sigurd Allen och chefredaktören Anette Novak skrivit tänkvärda inlägg.

I kommentarerna till Hanna Hallgrens artikel har många uttryckt oro för att Aftonbladet kommer att stänga kommentarsfälten. 

”Om möjligheten att kommentera skulle försvinna, vore det ett stort steg bakåt i massmedial utveckling” skriver till exempel signaturen Pernilla.

Några sådana planer finns inte. 

Men andra medier, bland annat Värmlands folkblad har valt att helt stänga kommentarsfält tills vidare. Även norska Verdens gang har infört restriktioner på möjligheten att kommentera efter händelserna på Utøya.

Värt att notera är att även Aftonbladet ibland stänger kommentarsfält när de spårar ur. Inte sällan för att kommentarerna handlar om något helt annat än artikeln till vilka de är knutna. Dessutom kan kommentarer plockas bort om de anmäls. De anmäls nästan alltid av andra läsare i kommentarsfälten och inte av Aftonbladets redaktörer. 

Men det var inte bara risken för att kommentarsfunktionen ska stängas av som disktuerades i samband med Hallgrens artikel.

Kommentatorer med sympatier för Sverigedemokraterna ville gärna leda in debatten på just SD:s invandringspolitik.  Många tyckte att just dessa kommentarer bekräftar artikelns tes, att kommentarsfälten används för att sprida politisk propaganda eller diskutera ämnen som inte har med artikeln att göra.

”Kommentarssidorna har blivit en gratis anslagstavla för sverigedemokraterna” skriver signaturen Antiextremist.

”Har man kommentarfält, behöver man också ha anställda som kan rensa upp när det blir för otäckt” tyckte Logografia.

Andra gav uttryck för synen att de ”bekämpar” journalister genom att skriva artikelkommentarer.

”Länge hade journalister möjligheten att oemotsagda sprida sina ideer och åsikter tills man öppnade för kommentarer på deras artiklar” skrev signaturen Morbent.

Förslag till hur kommentarsfälten kan utvecklas kom också:

”Jag anser att man ska avskaffa anonymiteten i kommentarsfälten; det skulle automatiskt rensa upp i lögntrasket och skulle göra debatten mer saklig” föreslog signaturen Goranob.

Signaturen Vonton gav uttryck för en känsla många kommentatorer delade. ”Jag vill passa på att tacka för att folk får yttra sig”.

Kalpak är en orientalisk pälsmössa, Kaplin en hattstomme med brätte och kulle. En tysk Bowler heter Melone och letar du efter Crespin är det bäst att slå på Crepin som visar sig vara en mössa med metalltråd.

Ordlistan är bara ett av de absorberande kapitel Krystyna Lyckenstedt inkluderat i sin märkvärdigt rika översikt Hattar och andra huvudbonader. Enkelt tryckt på eget bevåg ihop med Stilförlaget angriper hon ämnet från alla tänkbara håll. Det finns hattar från teatern, filmen, måleriet, hattens historia genom årtusenden och kända hattar. Drottning Silvia får ett eget stycke där Lyckenstedt bland annat konstaterar att ”Betecknande för henne är att hon föredrar hattar som är lätta att ändra” och förklarar hemligheten med att bära hatt i blåst (jag avslöjar inget). Mitt favoritkapitel är det med hattcitat, hela 35 stycken från Kerstin Thorvall till Anatole France – en ivrig uppvisning i entusiasm.

Förutom ”Hattarnas krig”, hattifnattar och Hatful of hollow kan jag inte komma på någonting jag saknar i den här digra genomgången. Lyckenstedt har verkligen arbetat, traditionellt arbetat, bibliografin sträcker sig över en och en halv sida och sammanställningen är lättöverskådlig.

Hattar och andra huvudbonader är ett typexempel på internets begränsning, även om informationen finns där kommer det alltid behövas personer som Krystyna Lyckenstedt som paketerar den.

Jag fattar att vikarierande kyrkoherde Madeleine Forsberg blev stressad när hon såg Way out wests presentationstext av Wu Lyf. Den börjar med ”Denna dödskult…” och slutar med ett koncist ”Heil Satan”. Hon säger till TT Spektra att utifrån vad som står på hemsidan så är bandet – som skulle ha spelat i Domkyrkan på fredag – ”inte lämpligt att ha i en kyrka”.

Det må hon tycka. Problemet är att när man går ut med kategoriska uttalanden som ”vi upplåter inte kyrkorummet till något som inte är förenligt med Svenska kyrkan”, blir man ett lätt byte för hyckleripoliser.

Hur förenligt med Svenska kyrkan är till exempel Jonathan Johanssons liggepos med textraden ”en hand i himlen, en hand nån annanstans”? Eller Den stora vilans antydda drogromantik och låttitel ”Voodoo”. Eller Me and my army, bandet där bland annat Andreas Kleerup ingår, inte direkt känd som moralens väktare.

Det är ett lågt resonemang, jag vet det, men det är ju det som är problemet med att sätta en gräns – man kommer vara tvungen att motivera den.

”Den nya terrorismen kommer från nätet”. Så lyder den provocerande rubriken i Spiegel online 3/8, när internetanalytikern och författaren Sascha Lobo reder ut hur det kan ha gått till, när Anders Behring Breivik målade in sin världsbild i ett hörn – med hjälp av den fria världens påstått friaste värld.

Lobo beskriver effekten som uppstår när sökmotorer som Google, och fora som Facebook, silar information åt varje individ utifrån dennas aktiviteter på nätet. Förenklat kan man säga, att för varje gång du söker på exempelvis ”islamisering+Europa”, så ökar chansen att just du får se den sammankopplingen igen. Nätet förstärker våra intressen, vill veta vilka vi är och att vi ska trivas (och titta på annonser som kan tänkas intressera oss). Som Lobo uttrycker det: ”den som söker skall finna – på internet precis det han vill eller förväntar sig”.

Han lägger till att nätets olika offentligheter tenderar att bara släppa fram information som bekräftar den världsbild de håller sig med (hur många har läst något ens neutralt om invandring på Politiskt inkorrekt?). Till slut kan tvivelaktiga, sekteristiska idéer verka vara en stor, stark och sann rörelse. Det lilla motstånd som möjligen sipprar in kan lätt avfärdas som lögner.

Breivik, skriver Sascha Lobo, tillhör en ny generation terrorister, socialiserad på nätet, där också allt en terrorist behöver finns att köpa. Hans slutsats är att det vore fatalt om vi, som tycker att internet är något ”underbart, storartat”, förnekade att det också är terrorismens näring, universitet och varuhus.

Malin Krutmeijer

Det är sensationellt viktiga uppgifter som Jesús Alcalá presenterar i Svenska Dagbladet (3 augusti). Inte bara har amerikanska, engelska, belgiska och skandinaviska representanter för extrema rörelser mot ”islamisering” och ”politisk korrekthet” haft upprepade, hemliga möten, bland annat i Köpenhamn – flera Sverigedemokrater, däribland bröderna Ted och Kent Ekeroth, har med entusiasm deltagit.

Bland deltagarna fanns också den famöse internetskribenten Fjordman. De ser sig som den nya tidens revolutionärer, som möts för att samordna kampen. Den är på liv och död: ”Vår civilisation står i ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad”, sa Kent Ekeroth i ett tal på Sverigedemokraternas partikongress 2009. 

Oaktat detaljerna i Alcalás reportage så blir det allt tydligare, att även om Anders Behring Breivik är ensam ansvarig för massmorden i Norge, så han är sannerligen inte ensam ideologiskt. Han har lyssnat på människor som Fjordman och Kent Ekeroth, när de gång på gång har upprepat att den kultur och de människor han identifierar sig med står inför utplåning, och att situationen är akut.

Det är en paranoid världsbild, och den finns i botten av Sverigedemokraternas politik.Inte en oro över välfärdsstatens nedmontering eller misslyckad integration – sådant som drog väljare till Sverigedemokraterna.

Låt oss hoppas att dessa väljare nu ser galenskapen i vitögat.

Malin Krutmeijer

Den nolltolerans för affischering, som Stockholms stad införde 1999, innebar i praktiken att den renaste formen av kommunikation mellan stadens invånarna villkorades. Sedan dess kan man inte längre klistra upp ett budskap på ett elskåp och veta att man går säker så länge ingen såg en göra det. Står det en avsändare på affischen kan denne bli bötfälld, oavsett vem som utfört den illegala handlingen.

Återstår dyra annonsplatser eller de billigare ”kulturtavlorna” som kommunen erbjuder kulturutövare att hyra in sig på. Dagens Nyheter uppmärksammade i dag att Stockholm stad nu stoppat affischerna för Riksteaterns arrangemang Art of the streets, eftersom de skulle kunna få folk intresserade av ”klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse”.

Mot detta kan vi kan rasa hur mycket vi vill. Vi stockholmare har ju trots allt – indirekt – demokratiskt röstat fram en klotterpolicy som går ut på att bara den som ”klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse” kan få kommunal stöttning. Dystopiskt tänker jag att snart kommer vi väl att se nån tjomme från den lokala simhallen stå i TV och bedyra hur de ”klart tar avstånd” för att säkra sin finansiering.

Att låta Riksteatern få sina tavlor är förstås det anständiga, men sen borde vi börja prata om huruvida vi vill ha ett samhälle där alla utan kapital måste stå med mössan i hand och be kommunen om lov för att använda sin yttrandefrihet.

Alice Eggers