Amina Abdallah, som jag skrev om förra veckan, finns inte. Hon är inte bortförd av mystiska män ur den syriska säkerhetstjänsten. Hon är heller inte 35 år och öppet lesbisk samt djupt troende sunnimuslim bosatt i Damaskus.

I alla fall inte i verkligheten. 

Sedan igår kväll ligger ett nytt meddelande på bloggen, en ursäkt till läsarna från Tom MacMaster, som mu säger att han är den som skapat den fiktiva bloggaren A gay girl in Damascus. 

Fast det är inte så mycket en ursäkt, som ett påpekande och en uppmaning: 

”I only hope that people pay as much attention to the people of the Middle East and their struggles in thıs year of revolutions. The events there are beıng shaped by the people living them on a daily basis. I have only tried to illuminate them for a western audience.

This experience has sadly only confirmed my feelings regarding the often superficial coverage of the Middle East and the pervasiveness of new forms of liberal Orientalism.”

Det vore skönt att nu tänka på att det inte sitter en Amina Abdallah någonstans i Damaskus och blir förhörd, kanske torterad. Men det gör ju det. År ut och år in. Och nu mer än någonsin. Den här försommaren dör sådana som hon eller han varje dag. Det är bara det att hon eller han inte har något välkänt namn och ingen engelskspråkig blogg eller twitterflöde. Och att hon eller han inte är så enkel att se och förstå och heja på.  

Fiktionen var helt enkelt enklare och mer catchy än verkligheten. Så jag skrev om den i stället. Skärpning, säger Tom MacMaster. Jag kan bara hålla med. 

Jag tänker inte kritisera Mårten Schultz. Men i sin krönika i Dagens Nyheter idag så sprider han vidare uppfattningen att graffitimålaren NUG sprayade ner en tunnelbanevagn i sin video Territorial pissing som väckte sånt rabalder för två år sedan.

Fast det gjorde han ju aldrig.

I alla fall inte på det sätt som visas i videon.

Uppståndelsen kring NUG:s film som visades på konstmässan Market känns så här i efterhand allt mer fånig. Jag erkänner villigt att jag själv rycktes med och skrev ett försvarstal för vandalismen – det är ju så roligt att debattera graffiti – trots att filmen var så uppenbart regisserad, klippt och helt enkelt – en fejk.

Det hade räckt med att titta lite på NUGs andra filmer, absurda små rackartyg som när han i Su casa mi casa bombar en lägenhet och sedan kastar sig ut från balkongen och dör… eller när han snor 20 folköl, dricker upp dem och flyger efter ett tåg…. ja, ni hör.

Filmerna kan du titta på här.

Men det är ingen ide att peka finger så här i efterhand. Det var en ny grej med fejkade graffitifilmer, i alla fall på galleri i Sverige. Och filmen var välgjord. Och faktiskt, oerhört graffitikritisk, hur konstigt det än må låta.

Det hela var ett riktigt bra konstverk. 

Men NUG var inte först med att fejka en graffitivideo. KATSU, heter en bråkstake som taggar med hjälp av brandsläckare  och gjort verkligt kaxiga måleriattacker, som när han taggade MOCA i Los Angeles under deras stora graffitiutställning i våras. Attacken fick ett gulligt slut, då MOCA passade på att måla över KATSUs jättetag med en hyllning till den gamle pionjären BLADE.

Och han såg ju i alla fall glad ut.

Det var ett roligt attentat. Men när Katsu påstår att han taggar en Picasso på MOMA i ett klipp på Youtube, är det riktigt taffligt gjort. Visst drar man efter andan när man tittar första gången, men redan andra gången man tittar ser man hur den animerade sprayflaskan vandrar över ryggen på åskådarna. Inte heller hans film där han taggar Vita huset är särskilt välgjord.

Man skulle kunna hoppats att det här var en subkulturellt påfund, men redan 2006 gjorde modeföretaget Marc Ecko en reklamstunt där Ecko själv filmade när han taggade Air Force one, som då tillhörde George Bush d y. Det var så klart inte sant och i efterhand påstod han sig ha hyrt en Boeing 747 och målat om den så att den såg ut som presidentplanet. 

Graffitivideon, den fejkade såväl som den äkta, har börjat leva sitt eget liv, bortom själva målandet.

En fin liten samling med humoristiska och innovativa videos från hela världen gjordes 2009 på dvd:n Metagraffiti av bland annat gatukonstnären Akay. Filmerna sträcker sig från den stenhårt minimalistiska och hårt vandaliserande Pixacao-rörelsen i Sao Paolo, till just NUG, via dansad graffiti, graffiti på modelltåg, BLU:s gigantiska tecknade filmer och den omedvetna graffiti som uppstår när någon försöker ta bort graffiti. 

Alltihop mittemellan sanning och fejk.

Och snarare än en nytändning för graffitin så kan nog graffitivideons uppfinningsrikedom bli en nytändning för videokonsten. Youtube är en av få platser där man fortfarande kan spela på klyftan mellan cynism och allvar, mellan verklighet och konst på ett sätt som kan få håren att resa sig på en kulturminister. 

Amina Abdallah är 35 år gammal, engelskalärare och flata. På bloggen A gay girl in Damascus mixar hon poesi och politik; kärlek, uppror och religion. 

Den senaste tiden har hon bland annat uppmärksammats av CNN i ett reportage med (den minst sagt tendentiösa) rubriken ”Will gays be ’sacrificial lambs’ in Arab Spring?”  Amina Abdallah hävdade då motsatsen, och pekade på att människor trots sina olikheter nu enas i kampen för ett gemensamt mål: ett fritt Syrien. 

Kanske är just detta det farligaste man kan hävda i ett land där regimen inte visar demokratirörelsen någon nåd. 

Nu är Amina försvunnen. Bara sex veckor efter att hon under rubriken My father, the hero beskrev hur två män kom till hennes hus om natten och ville förhöra henne, men stoppades av fadern, har hon förts bort. Stoppats på öppen gata och slängts in i en bil. 

Den senaste uppdateringen på bloggen är skriven av hennes kusin. Ingen vet var Amina är, men allt pekar på att säkerhetstjänsten har tagit henne. 

”Unfortunately, there are at least 18 different police formations in Syria as well as multiple different party militias and gangs. We do not know who took her so we do not know who to ask to get her back. It is possible that they are forcibly deporting her.

Vanessa Beecroft (f 1969), ”Utan titel”, Moderna museet, 1998.      Foto: MICHAEL BRANNÄS

Den italiensk-amerikanska konstnären Vanessa Beecrofts installation under Moderna museets nyöppning den 12 februari 1998 fick en hel del uppmärksamhet i media.

Kungen var på plats för att inviga det nybyggda huset.

Frågan om Moderna museet är att betrakta som en klubb eller inte,  är dock som man brukar säga, ”en definitionssak”.

Världens bästa Nils Landgren är sen några minuter ny medlem i Musikaliska Akademien. Mannen med den mjuka trombonen och den mjuka rösten och det mjuka leendet. Åh ja! Gör som  jag! Lyssna på honom mest varje dag, så blir livet så väldigt mycket lenare. 

40 år i Kulturens tjänst!

Ikväll firar kulturredaktionen att Lennart Bromander och Gunder Andersson arbetat i 40 år som kritiker på Aftonbladets kultursidor. Hittills har vi räknat ut att de överlevt sex kulturchefer, från Karl Vennberg och framåt. Viss osäkerhet dock kring huruvida Björn Håkansson var ordinarie eller inte.  Nu berättar Gunder hur Rolf Alsing blev ilsk över att han smugit in lite anti-EG-propaganda i ett hockeyreferat.

Uppdatering dagen efter:

Det blev en kväll i avslöjandenas tecken.
Gunder Andersson avslöjade att hans allra allra första tidningstext någonsin var en artikel i Avesta tidning där han intervjuade sig själv om sin egen filminspelning. Artikeln signerade han lämpligt nog ”Lemmy”, efter Lemmy Caution, Peter Cheneys pulp fiction-hjälte, som också var huvudperson i en Godard-film.
Gunder har för övrigt Elvis autograf och kunde berätta hur man får ekonomiichefen att attestera en krognota från en middag med namnen ”Bach, Mozart och van Beethoven” genom att hävda att de nog jobbade på Västtyska fotbollsförbundet.

Lennart, som enligt egen uppgift skrivit mer än 5 000 artiklar, avslöjade hur det gick till på Aftonbladets samtliga kulturredaktioner och hur han blev syndikalist-expert mot sin vilja tack vare att hans första recension i Aftonbladet var av den religionskritiska boken ”Opium för folket”.

Åsa Linderborgs tal till veteranerna lämnade ingen oberörd.
Hennes första möte med kulturjournalistik över huvud taget gick genom Kultursidans ”Innerspalt” där Lennart och Gunder skrev flitigt på 70- och 80-talet.

Att de båda än idag är en av sidans mest nyfikna och uppskattade skribenter är något av ett underverk och ett löfte om att den journalistik som vill kommunicera, förklara och leva nära sina läsare alltid kommer att överleva.

Det blev en kväll full av Olivetti-romantik (Googla det, barn) där vi kunde konstatera att Olof Lagercrantz refuserade Sara Lidman otaliga gånger och att det var på Vennbergs kultursidor som den riktigt kulturradikala debatten pågick.
Dessutom avhandlades en massa annat journalistiskt skvaller som vi av pressetiska skäl tyvärr inte ens är i närheten av att kunna återge här.

Migrationsverket har tillsammans med serietidningen Bamse och Egmont förlag gett ut en specialritad edition för barn som ska utvisas från Sverige. Slutsatsen är att det är lika bra att åka hem – eller snarare ”hem”.

När världens ”snällaste” björn på detta sätt ställer sig på antihumanisternas sida, upplåter vi Kulturbloggen till ett gästspel. Läs nedan en reaktion från de anonyma nätverken Aktion mot Deportation och Bryta tystnaden.

Och reagera! 

Åsa Linderborg

Kulturchef

Bamse – på myndigheters sida mot de små och svaga

Migrationsverkets nya information till asylsökande barn om asylprocessen är gjord i form av en Bamseserie. Denna specialtidning är ett hån som bagatelliserar varför människor flyr och söker asyl. Serien ”Bamse, Mim och Meles” handlar om två familjer: kaninfamiljen som får uppehållstillstånd eftersom deras land blivit invaderat av krokodiler och grävlingfamiljen som får avslag på sin asylansökan eftersom de ”bara” är en utsatt minoritet.

Bamse hjälper grävlingfamiljen med utvisningen och Skalman ser till så att leksakjärnvägen, som bekymrar barnet Meles mest, kommer med. Det är en berättelse med lyckligt slut med sensmoralen att asylsökande har det bättre i sina hemländer. Grävlingsföräldrarna får förstås genast jobb när de kommer tillbaka och välkomnas av släktingar som saknat dem. Det är faktiskt svårt att förstå varför de flydde överhuvudtaget?

I verkligheten finns det dock ofta ingen som möter en på andra sidan. Att asylsökande familjer, ensamstående och barn gömmer sig på grund av sin enorma skräck att utvisas, tas inte upp av Bamse. Minst av allt nämns riskerna med död, tortyr eller förföljelse som fortsätter för många.

Emellan Mims och Meles öden finns information om asylprocessen och ett uppslag om ”känslor”: ”det är bra att visa sina känslor” säger Skalman. Men i Skalmans känsloskola framgår inte att barnen många gånger har en stor skräck för att skickas tillbaka till sina hemländer eller för den delen till andra EU-länder. Länder där barnen har suttit inlåsta, varit utsatta för våld och övergrepp av myndighetspersoner. Att många av barnen är svårt traumatiserade, har suicidtankar, slutar prata eller äta framkommer inte heller som några av de känslor eller uttryck för det som barnen tvingas bära.

Myndighetspersonerna på migrationsverket framställs i serien som förstående och harmoniska. Att de professionella som socialarbetare, sjukvårdspersonal, lärare och psykologer som möter barnen många gånger saknar resurser för att på ett bra sätt kunna erbjuda barnen den hjälp de behöver nämns inte. Inte heller att gränspolisen många gånger väcker personerna som ska utvisas mitt i natten utan att de får med sig sina tillhörigheter. Att barn och vuxna låses in på förvar eller att asylsökandes berättelser och ålder ifrågasätts på ett kränkande och godtyckligt sätt finns det inte plats för i migrationsverkets Bamsevärld.

Vi hade önskat att Bamse i serien hade fått träffa några av de barn och ungdomar som sytt ihop sina munnar, som drömmer mardrömmar nätterna igenom och tappat tron på livet, eller för den delen att han inte hade förringat minoritetsgruppers upplevelser av förföljelse. Vi hade önskat att Bamse gjort mer än att stå och vinka familjen adjö och skicka med en leksaksjärnväg.

Svenska migrationsverket skickar barn till orättvisor, förföljelse och hot mot sina liv. ”Även om jag är stark kan jag inte lösa alla problem” säger världens starkaste björn och rycker på axlarna.

Bryta Tystnaden

Aktion mot deportation

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar mestadels varje dag om hur Expressen såg ut förr. Han gör det ganska bra – tidningshistoria är alltid roande – men känslan är att han inför sina medarbetare vill återuppliva tiden då Expressen var den fyr som ingen kunde gå runt. När chefredaktören hette Bo Strömstedt.

Det var länge sen.

I dag höjer Mattsson ambitionen att illustrera hur Expressen en gång såg ut. Tidningen toppar med ett plan som försvann 1943: ”Mysteriet med nazi-planet som störtade i svensk sjö. Nu kan det vara löst.”

Intressant.

Den 13 april avslutar konststudenten Fredrik Gertz sin blogg Silversvanen, där hans alter ego Flora Swahn gestaltat ångest, ensamhet och självmordstankar under en tid. Skälet till att bloggen avslutas är att människor som läst bloggen larmat polisen som spårar, inte en självmordsbenägen ung kvinna utan en ung man. Nu är Gertz anmäld för samma brott som en gång Anna Odell, nämligen falskt larm.

Projekten har förstås beröringspunkter: spelat självmord i en offentlighet. När Anna Odell ser ut att vilja hoppas från en bro, skriver Fredrik Gertz om livets svarta meningslöshet och närmar sig det fingerade självmordet.

Uttrycksformerna skiljer sig åt, liksom framför allt utsträckningen i tid. Att Gertz agerar helt och hållet på webben gör hans verk mindre sammanhållet som konstprojekt. Publiken, läsarna, kan befinna sig var som helst och mötet blir på många sätt mer anonymt. Men det är givetvis inget nytt, konstprojekt på webben, mer eller mindre luriga, har funnits ett bra tag. Liksom falska identiteter, olika alter egon. Hela webben är ju en stor maskerad, ett jättelajv.

Det betyder såklart inte att allt kan passera. Fredrik Gertz säger sig vilja få i gång en diskussion om medmänsklighet, hjälpsamhet, stöd människor emellan. Och precis som den gången Anna Odell stod på bron visar det sig att väldigt många är väldigt hjälpsamma. De som brydde sig mest var de som ringde polisen. Så långt får man väl säga att konstprojekten visade samma sak. Sedan visade Odells hur övervåld och brist på respekt sipprar fram inom både vården och polisen, medan Gertz verk i princip inte kommer så mycket längre än till att visa att, ja, vi är alla sammanlänkade, både mänskligt och webbigt.

Att något betraktas som konst av den som arbetar med den är inte samma sak som att det är konst och därmed fritt. Anna Odell arbetade med en ambitiöst konstskoleprojekt. Det gjorde också Fredrik Gertz, i början. Men inte längre. Hans verk har blivit till en ansökan till Konstfack, men annars har det varit ett fritt flytande verk.

Precis som Linda Fagerström påpekade i ett inslag i morgonens Kulturnytt, blir den intressanta frågan vad som händer med en konst som upphört att vara exklusiv. När den är tillgänglig, och därmed till förväxling lik en verklighet, är den då fortfarande konst? Eller har den passerat gränsen?

Det institutionella konstbegreppet innebär att konst är det som av en konstvärld – gallerier, kritiker, museer etc – definieras som konst. Bra konst kräver andra definitioner. Det är riskabelt att betrakta ett bloggprojekt som konst enbart för att upphovsmannen säger det. Att vilja väcka debatt genom att skapa ett alter ego borde däremot vara möjligt, eftersom det är där vi är, givet webbens möjligheter.

Bloggen Silversvanen lär gå samma öde till mötes i rättssystemet som Odells verk. Men frågan om yttrandefrihet på webben är mycket större än så.

PS. I dag ramlar det in ett upprop till stöd för Kivik Art Centre. Där har skulpturen En skulptur för den individuella upplevelsen av arkitektur av Anthony Gormley av Kammarrätten klassats som arkitektur och därmed bygglovspliktig. Konstens konflikt med samhällets institutioner rör inte bara de vildvuxna samtidsverken och gränserna mot andra konstgenrer är mer transparenta än någonsin. KACs själva livsluft är det livaktiga gränslandet mellan konst, arkitektur och miljö. Tyvärr har man också en ganska stel inställning till sin egen verksamhet: är det inte ganska givet att skulpturen/byggnaden har mycket gemensamt med Lars Vilks gamla svartbygge Nimis? Lite mer anarki skulle inte skada nere i Kivik. DS

I veckan lanserade Egmont två nya tidningar för barn. Eller nej, de lanserade en tidning för pojkar och en för flickor. Goal och Emma. ”Cool fotbollstidning” respektive ”pysslig och tjejig”. Protesterna kom rätt omgående. Förlaget Olika har dragit i gång en namninsamling och lilla tidningen Tivoli, som ges ut av Positiv förlag, har plockat upp handsken och betonat att man gör en tidning för alla barn, en motbild till en allt kraftigare uppdelning.

Det ser onekligen ut som om ordet barnkultur har fått väldigt luddiga konturer. I stället ser vi mer och mer av tydlig pojk- och flickkultur.

Jag vet att om jag skriver att det är förödande kommer jag att få en hel drös med otrevliga mejl. Men det är förödande. Alla barn begränsas – ”Ge barn 100 möjligheter – i stället för 2”, som uppropet avslutas.

Men business är business och det mest intressanta i den här debatten är att den så tydligt visar att stora förlag kan göra som de vill: Egmont Kärnan ger ut både Bamse och Kalle Anka och Egmont tidskrifter är stor i genrer som mc-tidningar, datortidningar, whatevertidningar med tydligt definierad annonsmarknad. När man vill starta pojk- och flicktidning kollar man sin marknad. Och den säger, enligt majoritets- och säljlogiken, att pojkiga pojkar och flickiga flickor trots allt är flest. Och deras föräldrar kommer att handla det som bekräftar könsidentiteten.

Så länge de inte ser något annat.

Talet om att Egmont ska ta sitt sociala ansvar blir vackert men meningslöst. Men påpekandet att vi har en distributionskedja, Tidsam, vars fyra ägare (en av dem Egmont) tvingar ut de små, olönsamma tidskrifterna i marginalen, är viktigt. Det är enklare att välja och välja bort när man har en chans att se en helhet. Tidskriftsbranschen som den nu ser ut är monopoliserad och homogen. Som i Sovjet: en sorts tandkräm, en sorts mjöl, en sorts sanning.