I dag skriver juristerna Johan Åkermark och Jens Lapidus i Dagens Nyheter om det svenska rättssamhällets röta med anledning av behandlingen av Julian Assange. De tar upp det de (och Assange) ser som problem: nämndemannasystemet, den i Sverige vanliga praxisen med lyckta dörrar, att Assange inte fått handlingar översatta, att häktningsförfarande – och längd – är märkliga i Sverige jämfört med andra länder.

Juridik är inte mitt hemmaämne. Men jag drar öronen åt mig när Lapidus och Åkermarks artikel inleds, och ges tyngd av, en för ett par veckor sedan publicerad undersökning: ”Nyligen presenterade den årliga undersökningen Juristbarometern sin statistik för 2011. Undersökningen genomförs bland cirka 9.000 jurister i Sverige och publiceras bland annat i tidskriften Legally Yours. Det kanske mest slående i årets resultat var att cirka en tredjedel av de tillfrågade juristerna håller med Julian Assange i hans kritik av det svenska rättssystemet.”

Oj, tänker man, 3000 jurister, det var tungt. Fast ”en tredjedel av de tillfrågade” är i själva verket inte så många. Tidningen Journalisten publicerade nyheten om undersökningen för ett par veckor sedan. Svarsfrekvensen var rätt låg, 24 %. Det är alltså en tredjedel av 24% av cirka 9000 som anser att Assange har rätt om det svenska rättssystemet.

Vanlig enkel matematik, kan man säga. Fram med miniräknaren: jag får det till 720 personer.

Det är intressant med undersökningar som får credd och uppmärksamhet trots att de minst sagt haltar, och debatter som initieras för att någon är känd, som Lapidus. Fast för mig är han inte känd som jurist utan som deckarsnickare, förvisso en god sådan. Deckare är fiktion. Som bygger på verklighet. Att hänvisa till Juristbarometern är lite tvärtom.

Patti Smith och Kronos Quartet är årets Polarprisvinnare.

Kulturredaktionen har enats om att Kajsa Grytt och Martin Bergman borde framföra Patti Smiths låtar på själva galan, däremot är splittringen total om vilka låtar de borde spela.

Vi har i alla fall gjort ett litet urval av några Patti Smith-favoriter (varav en är en cover, faktiskt). Håll till godo.

Kulturchefen anser som vanligt att Nils Landgren borde fått priset.

Jag älskar Amerika. Mycket och i många former. Amerikansk poesi, filmer, tv, performancekonst, teori, och självklart en hel massa musik.

Mest av allt älskar jag nog landskapet, det kaliforniska. Vidderna, öknarna, stränderna, känslan av hur vinden blåser rakt genom palmernas kronor, rakt genom huvudet, ljuvt och ljust. Ingen annan plats gör mig så happy and free. Jag skulle vilja bo i den där vinden.

Men vissa dagar är det svårt. När bytet är nedlagt efter tio års jakt, öga för öga och tand för tand, bara så där helt utan rättegång.  Och utanför Vita huset står folkmassor och sjunger den gamla Queen-dängan We are the champions. Baseballmatcher inleds med segerrus och jubel. U-S-A, U-S-A, skanderar publiken.  

Den ”amerikanska familjen” som pappa Obama talade om och till i morse (i ett tal där han tycktes vara ovanligt mycket commander-in-chief – ”jag informerades”, ”jag beslutade”, ”mitt godkännande”) är hög på blodshämndens sötma. Euforisk-patriotiskt urskruvad. 

”Ikväll påmindes vi om att USA kan göra det vi bestämmer oss för”, sade presidenten. Och: ”Låt oss minnas att vi inte utför dessa gärningar på grund av rikedom eller makt, utan på grund av vilka vi är: En nation, under gud, enade för frihet och rättvisa för alla.”

Att det ens är möjligt att säga så när man spenderat miljarder, invaderat stater och dödat oräkneliga på vägen?

Bara i USA, barn. Hoppas jag.  

Och av hela mitt hjärta hoppas jag att jublet egentligen inte handlar om en seger i det stora krigsspelet, utan om lättnad över ett slut. Slutet på det så kallade kriget mot terrorismen, slutet på övergreppen i Guantanamo, slutet på hetsen mot muslimer. Slutet på en lång, paranoid och farlig fas i den där allt sedan elfte september så djupt sårade amerikanska familjens liv. 

För jag gillar deras hem så mycket. 

Ur Alison Jacksons ”Kate & Wills Up the Aisle”

How do they do it?

Säger bokhandlaren vars butik ligger ett hundratal meter från Windsor Castle förtjust.

Är den inte på riktigt då, undrar jag.

It might as well be! kvittrar han och lämnar en penny i retur.

Idag är drottningen hemma. Slottsflaggan är hissad. Om tre dagar gifter sig den brittiske tronarvingen med medelklasstjejen Kate Middleton. Folk har redan börjat köa för de bästa platserna och Windsors bästa bokhandlare har sålt ytterligare ett exemplar av Kate & Wills – Up the Aisle (Kate och Wills – upp i gången) av konstnären Alison Jackson, en bilderbok som är ungefär lika sofistikerad som titeln antyder.

Storbritanniens bästa look-a-likes har ställt upp på en fotokavalkad där Katie vaxar bikinilinjen och slickar grädde från skrevet på strippor. Camilla super ner sig, brudparet reser med sina slavar i öknen, Drottningen inspekterar de privata delarna på en hingst, Katie hånglar med Beckham, Charles dansar med Lady Gaga och så vidare…

Alison Jackson har länge jobbat med lookalikes, paparazzibilder och den råa pubhumor som kanske bara släpps ut i offentligheten i England.

Men hur gärna än Jackson vill dra ner brallorna på kungahuset med sina bilder så kan de inte mäta sig med den som togs på på Prins Charles och Camillla när deras Rolls Royce Phantom VI angreps av rasande demonstranter på Londons gator i december. Det var första gången brittiska kungligheter attackerades av en mobb sedan 1700-talet och för ett ögonblick tappade den stel-läppade monarkin verkligen masken. I mötet med de ungdomar som förbittrats av nedskärningarna lyste verklig skräck ur deras ögon.

Tronarvingens bröllop sker i ett Storbritannien som påminner oerhört mycket om det 80-tal hans mamma Diana gifte sig i. Ett land med Thatcheristiska nedskärningar och två miljoner fattigpensionärer. Bomber på gatorna.

Men det är ett land som inte längre tror på prinsessagor.

På tv sänds ett dolda-kameran program där naiva britter luras att de ska få gå på bröllopet men instrueras att för allt i världen inte se någon i ögonen. Det avslutas med att programledaren krälar mot Buckingham palace invirad i S:t Georges fana. På utstuderat proletär dialekt försäkrar han brudparet: ”Ni är verkligen fina, på riktigt”.

Souvenirbutikerna säljer kungliga spypåsar och t-shirts med texten ”Thank you for the day off” vid sidan om bröllopsmuggarna. The Guardian kränger tröjor med den lätt ironiska uppmaningen  ”Smash the monarchy”.

Det brittiska kungahuset vacklar inte – av den enkla anledningen att det aldrig vacklar. När det går under går det under rak i ryggen. Och än så länge står britterna vid dess sida, i alla fall den äldre delen av befolkningen.

Men i ett land som håller på att monteras ner totalt, där läkare numera tvingas neka vård av ekonomiska skäl ligger ironin – de svåra tidernas bästa snuttefilt – som ett lock av smog över morgondagens vigsel.

Martin Aagård

”En samling taskmörtar” kallar Ulf Linde den styrelse som nu vill få honom att lämna tjänstebostaden på Thielska när hans hustru och tillika nuvarande chef, Nina Öhman, går i pension.

Till Svenska Dagbladet säger han: ”På Thielska finns ovärderlig konst från förra seklet, men nu vill en samling nyliberala skrivbordsnollor föra in ’nyheter’ utan att känna till verksamheten. Det är folk så ryggradslösa att de inte har en enda kota, och så okunniga att de knappt kan skilja en staty från en etsning.”

Man undrar förstås vilka dessa monster är, som sitter i en museistiftelses styrelse utan att kunna något, och som vill vräka ett äldre par. Ställa dem på gatan. ”De okunniga” är åtta personer, varav åtminstone tre borde betraktas som professionellt konstkunniga, nämligen Gunilla Linde Bjur, Andreas Brändström och Karin Sidén. De kan skilja på en etsning och en skulptur. De övriga ledamöterna är en blandning av sedvanlig styrelsekompetens – juridik, marknadsföring, ekonomi. Det är inte utan att jag med viss tvekan ger Linde rätt, även jag ju inte vet vem som företräder vilken åsikt. Kunskap i konst och humaniora har inte prioriterats vid styrelsetillsättningen.

Det hela är delikat: Paret Linde-Öhman har tackat nej till bostadserbjudanden som få människor ens skulle komma i närheten av. Om något kan trigga avund och förakt mot kultureliten är det såklart händelser som denna. Och från ett annat håll: viljan att till varje pris nå storpublik  – den slimmade konst- och kultursyn som inte tar hänsyn till Ulf Lindes livsverk Thielska – är så dominerande nu att man nästan kan önska att Thielska kunde få vara vad det varit. Som ett undantag. Med makarna Linde-Öhman boende kvar.

Thielska är en till döden tråkig plats. Men den lockar några, även om dessa några blivit färre med åren. Så visst kan en förnyelse vara nödvändig. Det är bara retoriken kring den som stör mig.

Det stör mig att kvalitet alltid mäts kvantitativt. Att tradition alltid är töntigt. Om Thielska ska slås samman med Waldemarsudde tillåter jag mig dessutom att tvivla väldigt mycket på kvalitén i omgörningen, även om det rent geografiskt förstås finns en poäng med att arbeta tillsammans för att få publiken att ta sig till Djurgården, förbi Liljevalchs (där det större delen av året finns få skäl att stanna).

Så låt dem gärna bo kvar ett tag. Eller låt debatten fortsätta. Linde har både position och en slagkraft i sina formuleringar som är få förunnat. Kanske kan han bli förkämpe för äldres rättigheter. Men det är nog i ett annat universum. Där de privilegierade förstår att det är det de är.

I förrgår greps 32-åriga Kenza Drider och hennes väninna från Avignon för att ha demonstrerat utanför Notre Dame i Paris iförda niqab (ordet betyder ”mask”). Polisen bötfällde de båda med 1 500 kronor för att sakna demonstrationstillstånd, men undvek att utdöma böter enligt den nya lag som trädde i kraft i går. 

”Lagen har skapats enbart för att förtrycka kvinnor i min situation”, sade Drider till den samlade världspressen. 

Vilket hon har alldeles rätt i. 

Lagen som förbjuder kvinnor i ansiktsmask att visa sig på offentliga platser kommer att tvinga dem att stanna i hemmet om de vill undvika böter. 

Den eftergift som president Nicolas Sarkozy gjort inför extremhögern är inget annat än skamlig. Hans opinionssiffror har nått nya bottennivåer och under hotet att förlora presidentvalet mot Front National nästa år har han pressat fram lagen som även förbjuder män att utöva ”taliban-lika” restriktioner mot sina fruar. 

Frågan är bara vem som är talibanen. 

Det här är inte den första franska lag som reglerar hur kvinnor ska klä sig. Den franska prostitutionslagstiftningen är lika enkel som tydlig. Det är tillåtet att köpa och erbjuda sexuella tjänster så länge du inte ägnar dig åt ”racolage passif” – vilket betyder att du klär dig utmanande. Brottet kan ge upp till sex månaders fängelse eller böter på 38 000 kronor. 

Den som fruktar hederskultur och stater som förbjuder kvinnliga medborgare att klä sig hur de vill borde för tillfället skaka av skräck inför vad som pågår i Frankrike.

Det vore läge för rödvinsvänstern att ta till sin allra strängaste bestraffning – vinbojkotten.

Ja, jag tramsar, men konsumentbojkotter är tramsiga. De får aldrig några kännbara ekonomiska konsekvenser överhuvudtaget och är i grund och botten meningslösa. Dessutom är antifranska vinbojkotter numera komplicerade eftersom man alltsedan Vin & Sprit såldes till Pernod måste bojkotta Blossa Glögg, Gammeldansk, Absolut vodka, Bäska droppar och andra drycker som känns så svenska att Jimmie Åkesson blir tårögd vid blotta tanken.

Men hur fånig en konsumentbojkott må vara, finns ändå ett litet värde i den. För varje gång du står i ostdisken, inte köper el från Alstom, iinte köper catering från Sodexo eller köper snaps till sillen så påminns du om att det finns en europeisk stat som inte tillåter kvinnor att klä sig som de vill.

Även om de franska talibanlagarna inte riktar sig exklusivt mot muslimska kvinnor vore det än mer tramsigt att inte låtsas om att niqab-lagstifningen är ett uttryck för tvättäkta, fransk intolerans och främlingsfientlighet. Så protestera, bojkotta. Om så bara i ostdisken. Löjliga länder med löjliga presidenter kräver löjliga bojkotter.

Martin Aagård

”När man skriver in mitt namn på kinesiska tangentbord får man upp meningen ”illegalt ord används”… 
Den kände kinesiske konstnären och frispråkige regimkritikern Ai Weiwei är försvunnen, förmodligen inburad av Kinas SÄPO. Weiwei skapade den lysande fågelbostadion för OS i Peking och på Tate Modern i London ställer han just nu ut ett hav av miljontals handmålade solrosfrön av porslin.

På TED (ted.com) sajten där man kan se och höra hundratals inspirerande människor tala om allt möjligt till hela världen i 15 minuter kan man även se och höra Ai Weiwei tala om Kinas avsaknad av yttrandefrihet och omvärldens märkliga tolerans. 

Pia Bergström

Dagens nyhet att en dansföreställning på Kulturhuset i Stockholm stoppats eftersom det innehåller ett citat ur Koranen börjar anta allt mer komiska proportioner.

Beslutet att stoppa föreställningen kom efter att en person skrivit på Facebook att det inte var ok att dansa till Koranen. Men Kulturhusets ansvariga har ingen aning om varför personen  blivit upprörd. inte ens om det var en muslim eller sverigedemokrat.

Vi ringde Nina Röhlke, produktionschef på Kulturhuset.

De som upplevde sig kränkta, var de själva troende eller kände de sig kränkta av andra orsaker?

– Det kan inte vi avgöra. Det som stod i den här Facebook-gruppen var: ”Det är inte okej att dansa till Koranen”.

Ingen av de inblandade dansarna ville igår berätta vilket Korancitat det var eller vad det handlade om.

Brist på all form av information om vad som inträffat har har naturligtvis varken hindrat  Politisk inkorrekt, en gammal sajt som hetsar mot invandrare och hotar journalister till livet, eller Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson, att dra slutsatsen att det var fundamentalistiska muslimer som protesterat.

”Kultursverige får inte ge vika för islamistiska hot” konstaterade Karlsson utan att ha en susning om vad som hänt.

En sak är säker – vi lever i en dum tid.

Uppdatering: Läs hela intervjun med Nina Röhlke här.

Martin Aagård

Christoffer Röstlund Jonsson

Radioteaterns nya chef heter Stina Oscarsson, nu konstnärlig ledare på Orionteatern i Stockholm.

Utnämningen får mig att vråla av glädje. Inte för att Aftonbladet Kultur stolt har möjlighet att publicera henne med jämna mellanrum, utan för att Radioteatern nu får en chef med integritet och en klar vision: kulturens uppgift är att tjäna medborgarna, inte marknaden.

Kanske är Radioteatern, i public service hägn, den sista bastionen. Här har man fått tid att göra föreställningar med kvalitet. Mycket har varit nyskrivet, vilket är vågat när det ekonomiska läget tvingar alltfler scener att bara satsa på säkra klassikerkort. Sätt på radion och dina öron öppnar ögonen på ett sätt som inte är möjligt nån annanstans.

Radioteatern är Sveriges största teaterscen och den mest jämställda i den meningen att alla har tillgång till den. Det kommer den fortsätta vara under Stina Oscarssons ledning.

Återigen blir en australiensare, Shaun Tan, mottagare av ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne, 5 miljoner svenska kronor. Förra gången det hände var 2008, då Sonya Hartnett fick priset.
Illustratören och författaren Shaun Tan, född 1974, är förhållandevis okänd i Sverige. Bara ett enda verk finns utgivet på svenskt förlag, den grafiska romanen Ankomsten (Kabusa, 2010), utformad som ett fotoalbum med ålderdomligt sepiatonade bilder, dock tecknade i blyerts. Romanen, som helt saknar text, handlar om en man som anländer till en främmande kultur där nästan ingenting påminner om sådant han känner till. Maten är jättekonstig, språket ogenomträngligt och sedvänjorna gåtfulla. Tan, som i likhet med många av dagens australiensare har kinesiska rötter, har berättat att hans egen känsla av utanförskap i barndomen bildar bakgrund till boken, som tog honom fem år att framställa.
En svensk referenspunkt till Tan kunde vara Sven Nordqvist som i sina bästa stunder uppnår en lika anslående kombination av minutiöst detaljarbete och storslagen surrealism. I Tans fall är det dock svårt att tala om någon särskild stil då var och en av hans hittills 20 böcker så tydligt bildar ett helt eget projekt, sitt eget universum.
Ett utmärkt val av pristagare, och spännande, inte minst eftersom Tans böcker både tänjer på bilderbokens ramar och utmanar föreställningen att en bilderbok enbart riktar sig till barn mellan tre och sex år.
Petter Lindgren