Inga röda fanor på scenen. Det kan betyda allt eller inget.

När jag var liten var jag rädd för Elizabeth Taylor. Hon var en skandalös kvinna i mammas blanka magasin, gift och skild och gift och skild, kanske full, hög, drogad på sömntabletter, kanske tjock och bedagad. En sådan man skulle akta sig för att titta för länge på och ännu mer för att försöka förstå. I Vem är rädd för Virginia Woolf? spelade hon den rasande Martha och jag visste inte vem Virginia Woolf var, men jag var rädd för den filmen, för vargen. Martha och George, Taylor och Burton, hade varit gifta och skilda i verkligheten, de var gifta i filmen och de slogs och söp och dödade nästan varandra med ord. 

Det tog massor av år innan jag såg om den. Och såg om den och såg om den, aldrig kunde sluta. För Richard Burtons outsägligt trötta cardiganaxlar, för de blixtrande verbala knivarna som skär sönder allt omkring sig, för den skengravida Honeys förvirrade blonda rådjursögon, men mest av allt för Martha-vargen. 

Elizabeth Taylors porträtt av kvinnan som rasar omkring i sin sorg tillhör det vackraste och skickligaste jag sett på film. Precisionen i varje slängigt drucken rörelse, varje utsluddrad replik ur läppstiftsmunnen: ”You’re all flops. I am the Earth Mother, and you are all flops” 

Martha är pappas bittra, åldrade, krigiska flicka, vars begär skrämmer mer än kanske något annat. Och hon är en långsamt självmördande mamma, gindränkt vaggar hon sitt döda barn i famnen, i lögnen, i fiktionen. 

Elizabeth Taylor var flickan med de violblå ögonen som fick sin Lassie-hund och sin vackra svarta häst. Sedan blev hon Texasskönhet, Kleopatra, argbigga, katten på det heta plåttaket.

Hon framstod som en överlevare, omvärvd av lögner och fiktioner och som en beskyddare av svaga, amerikansk välgörenhetskvinna de luxe. Hela tiden ville hon stå brud – jag tänker att hon måste älskat kärleken. 

Martha gör för henne vad rollen som Roslyn i The Misfits gjorde för Marilyn Monroe – erbjuder en möjlighet att i betraktarens öga överskrida den flimrande gränsen mellan filmstjärna och människa. Mellan bilden eller tinget och den levande, hårt arbetande kvinnan i den glittrande mardrömsfabriken. 

Martha: I looked at you tonight and you weren’t there… And I’m gonna howl it out, and I’m not gonna give a damn what I do and I’m gonna make the biggest god-damn explosion you’ve ever heard. 
George: Try and I’ll beat you at your own game. 
Martha: Is that a threat George, huh? 
George: It’s a threat, Martha. 
Martha: You’re gonna get it, baby. 
George: Be careful Martha. I’ll rip you to pieces. 
Martha: You’re not man enough. You haven’t the guts. 
George: Total war. 
Martha: Total. 

*** 

Martha: Yes, I do wish to be happy. 

”Jag hittar mig inte … Jag saknar kompass. Jag omfamnar luften”. (Gloria Gervitz ur Migrationer, översättning Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson) 

Lite så är det idag, dagen efter världspoesidagen. Det var en ovanligt fin kväll på Södra teatern igår. Och alls inte bara för att jag på olika sätt är bekant med flera av de medverkande. (Min värld är mindre än diktens)

Athena Farrokhzad, David Vikgren, Jila Mossaed, Marie Silkeberg, Catherina Pascal Söderbaum, Khashayar Nahderevandi, Hanna Hallgren, Naima Chahboun, Ann Hallström, Harryette Mullen, Ghayath Almadhoun var där och läste. Så många favoritpoeter i samma rum. 

Men det var inte enskildheterna utan helheten som gjorde kvällen oförglömlig. 

Gloria Gervitz långdikt var kvällens ledmotiv och blev dess riktning; poesi när den liksom både strävar ut i världen och är utkastad i den. Flyktlinjer, rörelser, skarpa kanter och blödande, blommande bilder. En alldeles överraskande hög angelägenhetsgrad. Poesi i den politiska, brinnande, svårbegripliga världen. Poesi som splittras utan att gå sönder. 

Jag kan inte riktigt förklara. 

Harryette Mullens tankadikter fick mig att längta så mycket till Kalifornien. Anorektiska palmer och fluffiga hejaklackspuffar, In n´out-burger, snäckorna på stranden, avocadoträden, soldränktheten, det orimliga och vackra landet i väster. Översättningen är, liksom Mullens text, ett work-in-progress av John Swedenmark. En skatt in progress. Läs, dröm kaliforniskt.  

I september förra året skrev jag i den här bloggen om Thomas Skade-Rasmussen Strøbech, multikonstnären som stämt förlaget Gyldendal och författaren Das Beckwerk (the artist formerly known as Claus Beck-Nielsen), för att han känt sig kränkt över romangestalten ”Rasmussen” i romanen Suverænen från 2008. Denne ”Rasmussen” har mycket mer än en del av sitt namn gemensamt med verklighetens Skade-Rasmussen Strøbech, vars foto också pryder bokomslaget. 

Idag klockan 12.30 föll den principiellt viktiga domen i Østre Landsret i Köpenhamn. Gyldendal och Das Beckwerk – vars allra sista text för övrigt finns publicerad i senaste numret av norska Vagant – friades. 

Thomas Skade-Rasmussen Strøbech, som menar att det handlar om att någon annan utan tillstånd har tagit monopol på berättelsen om hans liv, har dock redan sagt att han är beredd att driva målet hela vägen till EU-domstolen. Helge Bille Nielsen, som Das Beckwerk numera kallar sig, har i skrivande stund inte kommenterat den friande domen. 

Läs mer exempelvis i Politiken, som också länkar till andra artiklar om saken. 

Uppdatering: läs Informations text med rubriken: Nu äger Gyldendal mitt liv

Just som Mullbergaskolan lägger ner så dyker en ny, ambitiös blitteratör upp.

Rulltrappereparatören är en minimalistisk blogg som handlar om exakt det den heter – att laga rulltrappor. Den anonyme upphovsmannen servar dagligen Flemingsbergs alla tysktillverkade rulltrappemanicker och berättar nogsamt om allihop. 

På kort tid har den blivit en succé och har så klart väckt frågan som alla blitteratörer vill väcka – är den på riktigt?

Göteborgsposten (en tidning i en stad som saknar rulltrappor) hade så sent som i lördags en uppskattande intervju med upphovsmannen där han bland annat berättade om sitt salsadansande.

Idag hävdade tidningen att det hela kanske bara var en bluff.

Tidningen Citys reporter Hannes Delling försökte nyligen reda ut saken, och kunde berätta att Stockholms Lokaltrafik förnekar att den skulle ha något med verkligheten att göra, men att den är välgjord.

Det betyder i sånt fall att socialrealismen nått blogglitteraturen med full kraft. Rulltrappereparatörens monomona tjat av facktermer, med insprängda lunchraster, är en skildring av arbete som ligger hyfsat nära verkligheten enligt SL:s medarbetare.

Gott så.

Men om man frågar de engagerade rulltrappereparatörerna i kommentarsfältet – Jonny Lavado, Mango och Bernt – är det hela på största allvar.

 Rulltrappereparatören finns även på Twitter

Mullbergaskolan har stängts med omebelbar verkan. Det meddelar Rutger Berstad från skolinspektionen på skolans hemsida den 27 februari.

Skolinspektionen riktar oerhört stark kritik mot skolan framförallt på fyra punkter: Utbildningen, ledningen, ekonomin och brandsäkerheten. 

Rektor Leif Waldemark är sedan ett par dagar försvunnen.

För den som gillat Mullbergaskolan är det naturligtvis en tragedi, men samtidigt ganska väntat. Mockbloggen Mullbergaskolan har under årens lopp växt över sina bräddar och vid årsskiftet gav man ut en årsbok med det bästa från sajten. Helt omistlig för den som gillar läroplans-vitsar och bloggsatir.

Att boken skulle bli något av en slutpunkt för upphovsmännen var ganska uppenbart och nu är det alltså över. I alla fall för den gången.

Vi läsare bugar och tackar för en pionjärinsats.

En av förra årets finaste romaner: En dåre fri av Beate Grimsrud, vann Sveriges Radios romanpris igår. ”För en skarp och drabbande läsupplevelse vars röster dröjer sig kvar”, sade lyssnarjuryn. Dom har helt rätt.  Man glömmer inte den här boken, hur dess språk både drabbar och skrapar och skär, så fruktansvärt och befriande osentimentalt. Precisionsprosa om kaos som förra veckan belönades också med Norges Kritikerpris.  

En av alla års finaste poeter: Agneta Enckell har fått Gerard Bonniers lyrikpris för sin senaste diktsamling Anteckningar (intill ett nordligt innanhav). ”Hennes stil är knapp och kompromisslös. alltid nödvändig, ofta vacker. det grafiska uttrycket är maximalt utnyttjat. Som få andra åskådliggör hon språkets gränser inför någonting mitt ibland oss.” Jag önskar jag kunde säga det lika bra själv. Enckell är så bra att jag vill tiga, läsa, läsa om, åter, falla, sitt ansiktes avtryck, Eurydike, alltid.   

Och vi vänder blickarna mot det förargligt överlägsna (grisiga?) vinnarlandet i väst, där en av Skandinaviens finaste, Susanne Christensen är Årets Kritiker 2011. Christensen är knivskarp kritiker i Klassekampen, medverkar regelbundet i tidskriften Vagant, arbetar med Fria Seminariet i Litterär Kritik och Audiaturfestivalen i Bergen, med mera. Hon är riot grrrl-connaiseur extraordinaire, postpunkpostrockkonstruktivistmodernist, performativitetsexpert och queen of anglicisms, bland annat på sin blogg tigerclaws. I vår utkommer hennes viktigaste texter från 00-talet i volymen Det ulne avantgarde på Flamme forlag. Läs deras segerintervju med vinnaren. 

Björn Söder, SD:s partisekreterare, har via twitter spridit falska uppgifter om asylsökande flyktingbarn i Husby badhus. Inga problem med det, menar han: bättre att det pratas osant om flyktingar, än att det inte pratas alls.

Samma inställning tycks Dagens Nyheter ha.

Den 1 mars kunde man i notisform läsa att asylsökande flyktingbarn misstänks ha våldtagit en elvaåring. Även det var falska uppgifter som DN, i likhet med Björn Söder, hämtat från en dubiös högerextrem sajt. DN berättade vidare att våldtäktsmisstankarna orsakat en attack på flyktingförläggningen. Att det var medlemmar i Nordisk ungdom, det vill säga nynazister, tyckte DN var ointressant att berätta.

När Daniel Strand, forskare vid Stockholms universitet, frågade DN om de inte borde korrigera sig, blev svaret iskallt: dådet mot flyktingförläggningen saknade rasistiska motiv. Alltså ingen rättelse.

Ergo: Bättre att det skrivs osant om flyktingar, än att det inte skrivs alls.

I helgen spred västerländska medier uppgiften att Fidel Castro uttalat sitt stöd för Muammar Gaddafi. Den som läser Castros tal ser dock att uppgiften är falsk. Castro skriver att ingen människa kan försvara Gaddafis våld – men ingen borde heller kunna försvara idén om att Nato ska bomba Libyen. 

Är det viktigt att folk blir rätt citerade och återgivna?

Jag tycker det, och skrev därför i tisdags en notis i Aftonbladet (1 mars). Den fick Johannes Forssberg, ledarskribent på Expressen, att fara ut i anklagelsen att jag försvarar ”Castros heder”. Det är gammal Expressen-stil att ljuga om sina motståndare, men jag vänjer mig ändå aldrig vid det sättet att debattera.

För fyra veckor sedan skrev jag en artikel där jag ifrågasatte den vänster som jublar över Mubaraks fall men samtidigt förvägrar kubanerna att rösta om vem som ska styra landet (Aftonbladet 8 feb). Varför citerar inte Forssberg ur den, om han verkligen vill upplysa Expressens läsare om vad jag tycker om den kubanska demokratin?

Forssbergs ohederliga poserande pockar på en fråga: Vill Forssberg se ytterligare ett land förvandlas till en slaktbänk under Nato-flagg? Eller håller han med Castro, att Nato ska hålla sina bombplan borta?

Åsa Linderborg

Det börjar och fortsätter med snö och det är snö och jag är inte snö jag är i snö.

Inte riktigt, men jag är i alla fall i huset innanför och under snön när jag får veta att Helena Österlund har vunnit Borås Tidnings debutantpris 2011 för sin poesibok Ordet och färgerna. Och blir glad! För boken som nu får lite ny välförtjänt strålglans, för författaren som nu får en möjlighet att fortsätta vara en sådan, för poesin. 

”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord” säger juryn i en mening som faktiskt låter liksom genomströmmad av Österlunds dikt.

En dikt som är Christensensk och Steinsk och Becketts och alldeles ny och egen. En dikt för den här långa vita vintern. 

Läs Athena Farrokhzads fina recension av boken. Och framför allt boken.