Ett grishuvud till julbordet kan alla beställa på sin lokala charkdisk. Kostar ett par hundralappar. Griskind är till och med en trendig delikatess nu för tiden.

Men en photoshoppad bild på ett varghuvud i en toalett väcker ramaskri.

I går rasade Aftonbladets kolumnist Elisabet Höglund mot toalettbilden som dök upp på Facebook i våras. Hon skrev om ”en djup tragedi som sprider sig i Sverige” och jägare som står redo att meja ner detta ”utrotningshotade” djur.

Gör man en enkel bloggsökning hittar man kommentarer om ”sinnessjuka människor”, ”mentalt störda” och ”inavlade idioter”. Bloggaren Jinge skriver om jägarlobbyn och jämför varghatare med sverigedemokrater. Facebookgrupperna ”Stöd en varg – skjut en varghatare” och ”Skjut dom jävlarna som tycker man ska skjuta varg” dök genast upp.

Som vanligt handlar vargdebatten mer om människor än om djur. Och att döma av Facebook är det växande problemet snarare varghatarhatarna. Eller landsbygdshatarna.

Ett oerhört obehagligt  hat som bubblar upp i ett samhälle där det ekonomiska avståndet mellan landsort och stad blir allt större, och där regeringspartiets gruppledare på allvar hävdar att storstadsbor är intelligentare än människor på landsbygden. 

Det är dags att ta det hatet på allvar.

Varghatarna är snarare en utrotningshotad art.

Visst kallas heroin ”jonk” på svenska.

Det får jag veta av översättaren Linnéa Olsson efter att ha ifrågasatt hennes översättning av Keith Richards självbiografi i min recension idag. Ordet är en enkel avledning från det engelska ”junk”, som i ”junkie”.

En annan läsare upplyser om att det är ett vanligare uttryck i södra sverige, samt att amfetamin kallas ”Malvax” i Skåne. 

I dag kom Dagens Nyheters slutgiltiga svar på läsarstormen mot deras reportage om vindsvåningen i Vasastan: En ny bilaga vid namn DN Drömhem som visade upp ytterligare en extremt exklusiv vindsvåning i Stockholms innerstad.

Även om inte innehavaren vågade ställa upp med namn eller bild försökte redaktören kaxigt och ironiskt blinka till debatten som nyss rasade: ”Veckans hem är något av DN Bostads nya specialitet: en vindsvåning”. Till tidningen Resumé säger hon att annonsörerna förväntar sig fler reportage om dyra lägenheter.

Man häpnar.

Främst över att vi läsare förväntas avundas de som bor i vindsvåningar i Stockholms innerstad.

De blir nästan utan undantag fruktansvärt varma på sommaren, de har fuktproblem och är dyra att värma upp på vintern. Att bo ett par decimeter under ett plåttak har sina problem. Det är ju därför man inte gjort det tidigare.

Trots det har 1 700 råvindar i Stockholms innerstad förvandlats till våningar de senaste tio åren, enligt mäklarsamfundet.

Att denna i grund och botten ganska dumma boendeform blivit så populär handlar så klart om pengar.

Nybildade bostadsrättsföreningar som billigt kommit över allmännyttans fastigheter vill tjäna extra pengar genom att bygga om och sälja sin vind.

Nu finns det dessutom möjligheter att spekulera i vindsvåningar utan ens ha en bostadsrättsförening: Sedan 2009 kan man i Sverige återigen skaffa sig upplåtelseformen ”ägarlägenhet”.

Det betyder att man får bestämma över hela lägenheten själv och hur man vill hyra ut den. Problemet är att man inte får ombilda bostadsrätter eller hyresrätter till ägarlägenheter, däremot får man ombilda råvindar!

Det dröjde inte länge innan smarta kapitalentreprenörer insåg att vindsvåningar må vara ett uselt sätt att bo, men en perfekt investering. Företaget Svensk Fastighetsinvestering erbjuder till exempel vindsvåningar till den som tröttnat på ”börskasinot” och vill ”diversifiera sin investeringsportfölj”. På sin hemsida tackar man för att det tidigare ”idiotiska” systemet nu ändrats.

Samma dag rapporterar DN Ekonomi om att de svenska bostadslånen tredubblats på 10 år. Bubblan är på väg att brista. Svenskarna har 2400 miljarder i bostadslån.

Dagens Nyheters försök att vara bostadsmäklarna till lags och göra dessa varma våningar till allas vår ”dröm” blåser så klart upp bubblan ännu mer.

Den som gillar att titta på tanter i hiskliga permanentfrisyrer som shoppar för mer än 20 000 kronor på ett bräde, har hittills varit hänvisad till Ullared på Kanal 5. Men nu finns även Ladies på Östermalm att tillgå. Ett program som är rikt på frisyrer och ännu rikare på reda pengar.

Svenska tv-producenter har för länge sedan förstått vad en framgångsrik dokusåpa ofta bygger på: tydliga klassmarkörer. Det ska vara campingplats eller Strandvägen. Och den här gången har turen kommit till den del av Stockholm där en en vanlig barnfamilj har en disponibel inkomst på 1,2 miljoner och kvinnorna lever två år längre än kvinnorna i Skärholmen.

Att komma under skinnet på överklassen är inte lätt. Många journalister har försökt och de flesta har misslyckats. Efter bara ett avsnitt av Ladies kan jag inte säga att de lyckas, men det är i alla fall ett bättre försök än till exempel SVT:s Diplomaterna. Även om dramats tre huvudpersoner inte tillhör den yttersta makteliten får tittaren nosa på den inskränkta bymentaliteten på Östermalm.

Gaby Borglund är jurist på datainspektionen men mest känd för sin butik Look, som var först med att importera Armani och Gucci till Sverige.

Tone Oppenstam försörjer sig på bostadsbubblan i Stockholm och Åre. Hon ligger i skilsmässa, men har börjat dejta Niklas som gillar Ferraris.

Grete Qviberg är en berömdhet i damtidningsvärlden. Fotomodellen som gifte sig med kungens kompis Aje Philipson vid 23 års ålder och inte behövt jobba sen dess. Nu är hon omgift med Kent Löwenberg.

Det roligaste med henne är att hon har samma dialekt som kungen: ”Sjelen sitter ju inte vem man umgås med eller vad man e i för kretsar, utan det e ju personen i fråga”.

Och visst skrattar vi åt dem. Det är tillåtet. Det är faktiskt ingen synd att skratta åt de som har allt. Som på vernissagen för den gamla kommunikationsministern Anitha Bondestams tavlor. ”Hon har ju inte målat så länge”, konstaterar Gaby. Eller när Gaby utses till rikets mest välklädda dam av Svensk Damtidning. Eller under frieriet på yachten i Miami.

Men som sagt, främst är det nog en serie för frisyrintresserade eller för de som undrar vart deras sjukpenning egentligen tog vägen.

Martin Aagård

Fotnot: Ladies på Östermalm har premiär ikväll på TV4+

I går publicerade vi en text av Mattias Gardell, som först censurerats av tidningen Svensk Polis. Artikeln – en historisk exposé över häxor, katoliker, judar och tattare fram till dagens ”hot mot ordningen”: muslimerna – var beställd och entusiastiskt mottagen av tidningens redaktör Johanna Orre. Ett par dagar efter valet stoppade den av polisens kommunikationschef, tillika ansvarige utgivare, Anders Hagquist. Hans argument då var att Svensk Polis inte var ”rätt forum” för den sortens artiklar.

När Medievärlden följer upp frågan, säger Anders Hagquist att texten inte var till ”praktisk nytta” i polisarbetet. Den enda slutsatsen man kan dra av det, är att Sverige är befriat från brott med rasistiska motiv. Och att poliskåren är helt renons på islamofobi.

Obegripligheten i Hagquists undanflykter framgår av följande tillägg: ”Det var en väldigt intressant artikel och jag hade gärna publicerat den om jag haft en egen tidning. Jag sade då att den säkert kommer att publiceras på Aftonbladet Kultur.”

Menar han att Svensk Polis inte behöver ta sitt ansvar för angelägen journalistik, så länge Aftonbladet finns? Det är nog dags att chefredaktören också får vara ansvarig utgivare.

Art Spiegelmanns Pulitzerbelönade seriealbum Maus är för mig, liksom för många andra, ikoniskt. Jag minns exakt var och när jag läste det först och jag läser med jämna mellanrum om det. Det är inte alla geniala verk som får den uppmärksamheten. Vad som är så fenomenalt med Maus är den vardagliga tonen, lättheten med vilken då och nu förs samman – förintelsen och en intellektuell amerikansk nutid. Maus kastar historien framåt, knypplar samman generationer, skuld och överlevnad.

När nu den lilla utställningen Mus Mouse Maus, med skandinaviska serietecknares kommentarer och bilder med utgångspunkt i Maus turnerar i Sverige på olika bibliotek kritiseras (på Newsmill och andra ställen) framför allt en bild. Det är Martin Flinks Nothing changes. Två rutor: den övre visar nazitidens judeförföljelse, den nedre en israelisk soldat som siktar på en palestinsk familj. Davidsstjärnan i den övre bilden har blivit en armbindel med israeliska flaggan i den nedre. Det är alltså idén att den israeliska politiken och övergreppen mot palestinier skulle vara samma sak som nazisternas judeutrotning som kritiseras som antisemitisk. En idé som tveklöst förstärks av den dubblerade stjärnan. Fast det går inte riktigt att undkomma det faktum att Israel ju upprättades som en judisk stat efter andra världskriget. Det är ju därför Israel, med all rätt, finns.

Därmed inte sagt att det går att jämställa då och nu. Paralleller till förintelsen förekommer i otaliga mer eller mindre välskrivna inlägg om Israel-Palestina-konflikten. Jag har personligen svårt för den och håller helt med om att den förminskar nazisternas illgärningar. Men: är det det teckningen säger? Och är det verkligen antisemitism? På den övre rutan står det: Through art and literature we learn from our history. Eftertanken kommer nedanför: Or do we? Bilden är tecknad med utgångspunkt i Maus och med en liknande teckningsstil. En sorts tribut alltså. Och därmed inte ett sätt att härleda dagens politiska situation bakåt till förintelsen, utan tvärtom att med utgångspunkt i den väl kända och väl formulerade humanism som Spiegelmann formulerar leta sig fram till en av dagens skamfläckar på den politiska kartan. Nämligen hur staten Israel behandlar palestinier.

Karl Ove Knausgårds Min kamp (eller, som den så mycket vackrare, mer passande och mindre vitsigt, ska heta på tyska: Bleiben) innehåller inte bara referenser till olika verk av manliga författare och konstnärer. Huvudpersonens identitet blir till också med hjälp av popmusik, även den oftast framförd av män (vilket av någon anledning, troligen födsel och ohejdad slentrian, inte sticker i mina ögon på samma sätt som den övriga separatismen i huvudpersonens kanon).  Det handlar om en sorts lite deppig gammel-indie, kan man kanske säga: band som Tuxedomoon, My Bloody Valentine, The Clash, Sugarcubes med flera. Ni kan lyssna själva –  Thomas Olsson på LO-tidningen, som också skrivit en fin recension av Knausgårds verk, har varit generös och rolig nog att sammanställa en spotifylista med ett urval (Olssons favoriter, kanske?) av musiken ur Min kamp. Lyssna. 

Peter Englunds svar på frågan – från Aftonbladets utsända i Börshuset – om varför det inte blev en poet i år heller klingar välbekant. ”Mitt svar är: finns det personer i den kategorin som vi tycker är värdiga så får dom ett pris”.

OK. Det är alltså inte bara kvinnor och författare som skriver på utomeuropeiska språk som har problem med värdigheten, utan även alla poeter efter Szymborska. 

Det känns värdo. 

Ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Jag hade verkligen hoppats på en poet i år. Äntligen, äntligen, äntligen. I stället blev det stor, mustig, men också – så klart – skicklig prosa som fick Nobelpriset. 

Mario Vargas Llosa har aldrig varit någon som intresserat mig, och jag är följdaktligen väldigt okunnig. Det gröna huset och Tant Julia och författaren läste jag för ett antal år sen och på något sätt gillade jag dem då. Fast tydligen inte tillräckligt mycket för att fortsätta upptäcka författarskapet. Hans senaste roman på svenska, Den stygga flickans rackartyg, slutade jag faktiskt läsa, eftersom den oreflekterade machoblicken på kvinnan var omöjlig att stå ut med.

Kanske borde jag prova sextiotalsromanen med den lockande titeln Valparna nu. 

Mest hoppas jag på något roligare. Det är bara 364 dagar kvar till nästa gång.

Enligt obekräftade rykten… ja, rykten är väl alltid obekräftade, men kulturredaktionen har snappat upp indikationer på… eller fått antydningar om… att Svenska akademien har haft svårt att bestämma sig för årets nobelpristagare i litteratur.

Listan på nominerade ska ha varit längre än vanligt och osäkerheten ska ha varat in i det sista. I alla fall hos vissa akademieledamöter.

Det betyder med andra ord att årets pristagare blir en överraskning. 

Ett alltid lika välkommet beslut.