Kungen brukar i sitt tal under riksdagens öppnande alltid markera mot främlingsfientlighet, men i går nämnde han inte saken med ett ord. Kanske var det omöjligt nu när Sverigedemokraterna tagit plats i rikspolitiken – Kungen får ju inte prata politik, även om tungan brukar slinta – men talet slutade ändå på ett sätt som måste tolkas som ett ställningstagande: ”En god samhällsgemenskap bygger på ömsesidig respekt och på fritt meningsutbyte. Den förutsätter tolerans mot oliktänkande och trygghet till liv och egendom.”

Det har han helt rätt i, men jag undrar ändå vad han menar. Betyder ”tolerans mot oliktänkande” att man inte ska få protestera mot den ideologi SD står för? Och betyder ”trygghet till liv och egendom” att Kungen gick på bluffen med den där killen som ristade hakkors i pannan på sig själv och sa att det var vänstern som bakbundit honom? Att han försvarar att polisen med häst och batong stoppar antirasistiska tillståndsgivna demonstrationer i Salem?

Visst finns det vänstergrupper som använder våldet som metod – de har min sympati först när demokratin är hotad på allvar – men Kungens prat hade varit begripligt om han samtidigt försvarat alla människors lika värde.

Det gjorde Eva Brunne i Storkyrkan. Då gick SD ut. Efteråt sa de att biskopen vurmat för våldsverkarna inom vänstern. Som vore deras munnar fulla av Kungens tal.

Åsa Linderborg

I dag har Jan Wallentins omskrivna roman Strindbergs stjärna premiär. 

Förlåt, den publiceras i dag. PUBLICERAS.

Men efter att ha sett den välgjorda och dramatiska trailern som checkar in samtlig storfilmsrekvistia från bibelcitat, nazistarméer och framrusande tåg till helikoptrar och isflak är det lätt att tro att Hollywood-filmatiseringen redan är på gång.

Boktrailers blir allt vanligare. 

Alltså reklamfilmer för böcker.

Norstedts och Piratförlaget har numera egna kanaler på Youtube där de varvar författarintervjuer med små kortfilmer om kommande utgivningar. Och det är faktiskt ganska roligt. Man skulle kunna anmärka något syrligt om bokbranschens förytling och bästsäljerism här, men det är verkligen inte bara de stora jättarna som gör boktrailers. 

En av de första jag såg var när det lilla miniförlaget Vertigo gjorde en trailer till Martin Tistedts roman Segerhuva som såg ut som ett klipp ur the Cures klassiska video A forest.

Det är snarare så att trailergenren passar perfekt för lågbudgetskräck och noirstämningar. För mindre än en tusenlapp kan nästan alla klippa ihop lite handkameraskakiga skräckfilmsklyschor till en underhållande halvminuts-snutt som passar bra att maila till uttråkade kolleger.

När boksajten Amazon i fjol korade årets bästa bokvideo så gick den också till en skräckparodi:  Sense and sensibility and sea monsters, av författarna som skrivit Pride and prejudice and zombies där de också blandar Jane Austen-romaner med b-filmsmonster.

John Ajvide Lindqvists trailer för Lilla stjärna är ett typiskt exempel på samma humorgenre medan Liza Marklunds och James Pattersons supernoir-trailer till Postcard killers där de båda författarna tycks inblandade i någon sorts agentintrig får något mer ofrivilligt komiskt över sig.

Den näst största subgenren är käcka författarpresentationer, som här med Sofi Fahrman och Aino Trosell,

Men trots att närmare ett hundratal svenska bokvideos tillverkas varje år så ses de av bara något knappt tusental personer.För att höja nivån på verksamheten har Svensk Bokhandel i år startat en tävling för bokvideos – Svensk Bokhandels bokvideopris. 

Jag tänker inte nominera någon eftersom mina favoriter inte är svenska. Men de är väl värda att titta på.

Den här trailern för en brittisk nyutgåva av Laurence Sternes Tristram Shandy är fin med sitt totala fokus på boken som konstverk. 

Men min absoluta favorit är videon till Thomas Pynchons Inherent Vice. Inte minst för att det är det hemlighetsfulle författaren som själv läser högt (om det nu inte är Jeff Bridges). Rösten påminner i alla fall väldigt mycket om hur Pynchon lät när han helt oväntat gästade Simpsons för ett par år sedan.

Det är kort och gott oemotståndlig.

I dag börjar Ulrika Kärnborg ett två månader långt vikariat är på Aftonbladet. 

Välkommen hit! Välkommen hem!

I Helsingborgs Dagblad publicerades i går en novell av Mats Kolmisoppi, ”Vi måste prata om integrationen”. En av de bästa kommentarerna hittills om vår politiska situation kan man säga. Att läsas och läsas.

I måndags debatterade Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson med hembygdsrörelsens generalsekreterare Jan Nordwall i P1 morgon. Ämnet var kulturpolitik.

Nordwall, som öppet tagit avstånd från Sverigedemokraternas kultursyn påpekade att sen bronsåldern har svensk kultur bestått av utbyte med andra länder.

Han har goda anledningar att markera sitt missnöje – Karlsson flörtar intensivt med svensk hembygdsförening för tillfället. Sverigedemokraterna säger sig nämligen vilja öka stödet till det svenska kulturarvet. Och med det menar Karlsson folkdans, folkmusik, hembygdsgårdar och hemslöjd. Men flörten är allt annat än besvarad.

Och det är inte särskilt konstigt.

Min morfar var en av alla svenskar som byggde nyckelharpor.

inte för att alla norduppländska torpare spelat nyckelharpa sedan tidernas begynnelse. Nej, tvärtom. Hans hemtrakt var samma mischmasch av inflyttade och utflyttade som brukligt är på landet. Där fanns valloner, finnar, ryssar, resande, tomtar och troll. Ingen visste riktigt vem som var vad.

Han började bygga nyckelharpa på äldre dagar, som en hobby. Det var nämligen på den tiden då arbetarklassen ägnade sig åt hobbys efter middagen.

Nyckelharpsbyggandet och folkdansandet var på 50-talet del av ett föreningsliv lika intimt förknippat med socialdemokratisk kulturpolitik som ABF. Man dansade polska och putsade knavrar på möten och kurser arrangerade av studieförbund. Man delade ut märken i simfrämjandets anda och harvade loss i Gärdebylåten, en låt komponerad på 40-talet som blev en massiv hit efter att Postflickorna och James Last spelat in den.

Folkmusik på 50-talet var ingen kultur som traderades mellan generationerna, det var något man tillägnade sig genom statlig kulturpolitik och Svensktoppen.

Men inom bara några år skulle folkmusiken förändras totalt.

Vad Mattias Karlsson troligen inte begriper är hur mycket av folkmusiken som formats av gamla 68:or, vilka Sverigedemokraterna utnämnt till sina främsta fiender.

Mot slutet av 60-talet var det nämöligen med radikala och rent revolutionära ideal som folkets musik skulle återupptäckas. Proggarna startade gröna vågen, köpte rallarskjortor och greppade fiolerna. 

Svensk folkmusik idag är lika mycket präglad av Bob Dylans kärlek till Woody Guthrie och 60-talets folkmusikhipsters i Greenwich Village som av Anders Zorn eller Hjort Anders. Och den som någonsin besökt en folkmusikstämma vet att det fortfarande är helskäggen med träskor som bestämmer vad som är folkmusik och inte. Även om kanske läkarna i sandaler fått allt mer att säga till om. Dessutom har man inte på 20 år kunnat besöka en folkmusikstämma där man inte spelar irländska reels på Djembe, Digeridoo, Oud och banjo samtidigt som besökarna dansar afrikansk dans.

Nej, om jag någonsin ska ge ett råd till Sverigedemokraterna så är det att sluta fiska efter vänner i den proggigaste ankdamm som kanske finns i Sverige.

Sista dagen i Göteborg hänger de flesta, som varje kväll, på Park. Men en del känner väl att en paus vore trevligt.

Petter Lindgren gick på hockey: Frölunda–Brynäs på Scandinavium. Han drack en folköl i plastmugg och blev så sömnig att han var tvungen att gå hem i mitten av tredje perioden. Efter montern var det som att ”sätta sig i en mycket skön fåtölj i ett svalt rum och göra sig till ett villigt offer för sömnen”. Och Frölunda vann med 4-3 efter straffar (såg Petter senare på tv).

Alice Eggers spelade skivor på Röda sten. Framför allt vill hon framhålla en låt av Bear quartet som handlar om att inte vara försäkrad, och vad som händer med ett samhälle där man är beroende av välgörenhet när man blir skadad. Sedan försökte Per Hagman styra upp en efterfest med persiska strippor och folköl (då gick Alice hem).

Själv gick jag från Park till Kino till Park. Det var ett lagom hejdå.

Nu går vi in på sistasträckan.

/David Nyman

En hel del historiska myter har avfärdats i Aftonbladets monter de senaste dagarna.

Igår avslöjade Herman Lindqvist att kungens anfader inte var den man trott. Jean Bernadotte hette till exempel inte ens Jean-Baptiste Bernadotte utan bara ”Jean”. Han var inte ens fransman utan pratade bearnäsiska som modersmål (japp, precis som såsen).

Dessutom var han inte särskilt intresserad av kvinnor, vilket varit en stor hovlig hemlighet tills ganska nyligen. Till råga på allt hade han långt gångna planer på att invadera Indien.

Och i dagarna tre har redaktören för Levande historia, Åke Persson vederlagt en massa andra historiska sanningar.

Napoleon var inte kort (det var en myt som spreds av en engelsk obducent), Billy The Kid var ingen farlig gunslinger, Marie Antoinette sa aldrig ”låt dem äta bakelser”, runstenar var färgglada och antikens togor såg ut ungefär som Marimekko designat dem.

Och Wilhelm Tell har inte ens funnits. 

Lena Sundström, som både i går och i dag är lite mer fantastisk än vanligt, har som få andra ett välgrundat skandinaviskt perspektiv på vårt svenska parlamentariska problem (jag pratar SD).

Alldeles nyss i montern berättade hon om ett, av många bisarra, förslag som det främlingsfientliga Dansk Folkeparti lagt i Danmark: på danska skolor ska 20 procent av allt kött som serveras vara fläskkött. Som en småsint markering mot danska muslimer. Förslaget gick inte igenom.

Hon pratar också om offerrollen, som partiet – trots deras allt starkare maktposition i det politiska Danmark – fortfarande tar sig.

Hon gör dagens mest välbesökta framträdande hittills. Det bådar gott inför den kommande mandatperioden.

/David Nyman

Vissa montrar fattar man liksom inte varför de finns.

Som den här: vad fan har den här stolen med böcker att göra? Är den GJORD i bok? Det måste väl vara det. Det är väl så.

/David Nyman

Kaffe

 Det finns ett och annat sätt att hålla sig vaken när man hänger på Svenska Mässan hela dagarna och Park Avenue hela nätterna. Vi kör på kaffe.

För utställare finns det gratis i monterservice. Och för alla, här: i koncernkollegorna SvD:s monter (vi måste fixa det till nästa år, vilken helt vansinnigt grym publikfriare!). Det är bra. Det är gratis. Ett tips (men kolla kön).

/David Nyman