Aftonbladet Kultur publicerar idag en stor artikel av det anonyma nätverket Den Allierade Journalisten. Utgångspunkten är att 90 procent av medierna är borgerliga, och att det syns i den här valrörelsen. Det är inte bara ledarsidorna som tar ställning, även nyhetsjournalistiken gör det. 

Ett exempel går att skåda just nu, i denna min skrivande stund. Gå in på www.expressen.se och se hu Niklas Svensson kampanjar med Reinfeldt på en gymnasieskola. 

Kim Il Sung-journalistik på svenska. 

Det sägs att den här valrörelsen är ovanligt smutsig. Den värsta skiten står ändå Göran Hägglund för, som menar att välja mellan Lasse Ohly och Jimmie Åkesson är som att välja mellan pest eller kolera. Hägglund kan med andra ord inte tycka att ett parti som vill försvara muslimernas rättigheter är bättre än ett parti som vill kasta ut dem.  

Det är Ohlys människosyn som gör att han är dum och dålig, menar Hägglund. Ohly vill nämligen att alla människor ska vara ”precis likadana”. Uniforma. Själv leder Hägglund ett parti som tycker att alla ska vara heterosexuella. På den punkten är Hägglund precis likadan som Jimmie Åkesson. 

I själva verket har ju Kristdemokraterna gjort sitt val, och det här är deras sätt att förbereda väljarna på att Alliansen inte har något emot Sverigedemokraternas stöd om de behöver. 

Och det är mycket möjligt att det blir så. När opinionsmätningarna hävdar att Alliansen redan har vunnit valet, växer SD. En röst på det bruna partiet äventyrar inte en borgerlig valseger. Bäst då att redan nu göra dem rumsrena. 

Åsa Linderborg

Moderaternas webbsajt laddar snabbast, meddelar TT. Ännu en pseudonyhet i valtider, fullt jämförbar med ”politiska kommentarer” om vem som rör sig mest naturligt, skrattar ärligast och svarar utan att darra på stämman.

Ju tunnare budskap desto snabbare laddning, kanske. Innehåll och form i skön förening.

Det börjar dra ihop sig till årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. För er som inte var där förra året finns bevis i bloggen för att kulturredaktionen var det i allra högsta grad, inte minst på fredagen när Åsa Linderborg debatterade med Göran Hägglund. Glöm inte att det var sista bokmässan innan valet, när vi ses i montern kl 9.00 torsdagen den 23:e september är det redan över och hur stämningen blir känns därför både osäkert och spännande. En sak är säker i alla fall, Aftonbladet Kultur kommer fortsätta ha den snyggaste montern och det bästa programmet. Några aptitretare får ni redan nu:

Torsdagen får vi bland annat besök av Sportbladets Erik Niva som i somras släppte sin andra bok på Modernista. Kl 16.30-17.00.

Fredagen kommer en av författarna till årets mest omtalade, och hyllade, fackbok Jämlikhetsanden: Richard Wilkinson. I ett samtal med Dan Josefsson berättar han om deras teori – varför jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Kl 15.30-16.00.

Lördagen har tidskriftshalvtimmen svält till tidskriftstimme. Då kommer tidskrifterna Brand och Bang husera i montern och bjuda på gäster och intressanta samtal. Kl 15.00-16.00.

Genomgående under mässan kommer också Aftonbladets nya satsning Levande historia presenteras. På söndagen pratar kulturchef Åsa Linderborg med tidningens redaktör Åke Persson. Kl 11.30-12.00.

På allas vårat facebook finns numera ett event där man kan följa med i uppdateringarna av monterprogrammet. Det hittar du här. Välkomna!

Vänsterpartiet går fram i opinionsundersökningarna och vips! skakar medierna fram kommunistspöket.

SVT Debatt jagar just nu folk som vill slåss om kommunismen, och det ryktas att Uppdrag Granskning – för vilken gång i ordningen? – ska reda ut massmördarromantikerna inom vänstern. Ryktet säger också, att SVT därmed vill ”balansera upp” reportaget om letter som på en nyliberal arbetsmarknad arbetar här för en spottstyver.

Historien går igen. När Gudrun Schyman tog V till 12 procent översattes Kommunismens svarta bok, i syfte att sätta likhetstecken mellan sex timmars arbetsdag och svälten i Ukraina 1921. Då inrättades även myndigheten Forum för levande historia, vars uppgift är att varna alla barn för kommunismen.  

Då liksom nu mörkar man de verkliga skälen. Det är ökad jämlikhet, jämställdhet och demokrati man är rädd för. Inte att Lasse Ohly ska mörda folk.  

Om Debatt nu ordnar sin afton hoppas jag att Maud Olofsson inställer sig för att förklara varför hon vägrar sitta i en regering med ”kommunisten” Ohly – det borde för övrigt vara ömsesidigt – samtidigt som hon försvarar handelsutbytet med Kina. Kina är mer kapitalistiskt än kommunistiskt, ursäktade hon i partiledarutfrågningen, och även om det är sant, är det knappast en förmildrande omständighet. 1928 gjorde högern valet till en fråga om kosackerna skulle få ta den svenska mannens hem och hustru. 2010 vevas samma visa igen.  

Åsa Linderborg   

Äntligen har det dykt upp en rolig och smart valfilm. Fast utan partibeteckning förstås.

Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart har förvandlats till en låt om förenad kamp – klasskamp, könskamp, queerkamp – vilket ju fortfarande är kontroversiellt.

Själv gillar jag titeln Gråt allians av vårt hat mest av allt. Känslostark så det förslår (precis som låten i sin originalversion) och med den mjuka gråten som en balans mot hatet.

Total Eclipse of the Heart kanske inte är världens bästa låt. Men den är rolig. Särskilt i den bokstavliga versionen.

Fram till den 26 september visas på Galleri Flach+Thulin i Stockholm en fin liten utställning om att tvingas resa. Inte som flyktingen eller asylsökanden, utan som den man som var urtypen för en av det sena 1800-talets många nu utdöda diagnoser: Albert Dadas. Han var en patologisk turist. Bara han hörde talas om en plats drevs han av ett inre tvång att resa dit. Oftast gick han bara iväg. Runt i Frankrike på resor han senare knappt kunde minnas.

Konstnären Johan Furåker arbetade med detta tema till sitt avgångsprojekt på Malmö konsthögskola, och vidareutvecklar konceptet på olika sätt i olika sammanhang. Flach+Thulin visar en ganska begränsad utställning, mest bestående av små oljemålningar, som denna, Transitory.

Främlingskapet är överväldigande. Ljuset, människorna, den drömska renheten. Furåker närmar sig blicken hos den som inte deltar, inget vet, bara registrerar och nästan redan lämnar den plats han nått.

Jag vet inte vad som suger in mig i Furåkers projekt. Drömmen om resandet, det helt ansvarslösa tillståndet. Eller nyfikenheten på särlingen Dadas. Eller bara melankolin som ligger och pyr i den där blicken på det annorlunda, på den nya platsen. Så utbytbar mot miljoner andra platser.

Imorgon skulle huvudförhandlingen i målet ”Thomas Skade Rasmussen Strøbech versus Das Beckwerk & Gyldendal” ha ägt rum i Østre Landsret (en sorts motsvarighet till hovrätten ) i Köpenhamn. Rättegången har dock skjutits upp, eftersom de tre domarna först i sista stund insåg hur principiellt viktig denna rättegång är. 

Vad handlar den då om? Kanske om att en romangestalt ur boken Suverænen har stämt sin författare och kräver att framställas i bättre dager i kommande upplagor, samt ersättning för sveda och värk. Eller om att en biologisk person – Thomas Skade Rasmussen Strøbech – har bestämt sig för att ta juridiken till hjälp för att slå tillbaka mot den författare som i en roman med ett foto av honom själv på framsidan och diverse detaljer om hans adress, hans barn, hans inkomst och så vidare framställer honom som helt igenom osympatisk. 

En hel del står på spel – själva gränsen för fiktionens suveränitet i Danmark kan nu omförhandlas. 

Saken är komplicerad, på många sätt. Inte bara för att den handlar om att bevisa att en roman inte är fiktiv, utan också för att den författare nu blir stämd av en performancekonstnär, som bland annat uppträtt som Thomas Altheimer och Walter Benjamin, är verksföraren för Das Beckwerk, tidigare känd som Claus Beck-Nielsen – författaren som avlivade sig själv, gav upp sin identitet, i samband med boken Claus Beck-Nielsen (1963-2001) som utkom 2003 (och som kom i svensk översättning på Kabusa förra året).

I väntan på rättegången kommer Das Beckwerk att fortsätta med sin verksamhet. Lördagen den 9 oktober kulminerar verket FUNUS IMAGINARIUM – identitetens och statborgerens død med ett offentligt liktåg från Glyptoteket till Assistentkyrkogården, där begravningen av Claus Beck-Nielsen, identiteten och medborgaren, äger rum. 

Läs en hel räcka intressanta infallsvinklar på fallet och Beck-Nielsens konstnärskap exempelvis här.

”I rymden finns inga känslor” är svenskt bidrag till 2010 års Oscarsnominering. 

Småsöt och småtråkig. Oförarglig.

Fanns det verkligen ingen annan film?