”Om inte ordet bröstpump hade varit så fult hade jag skrivit en bröstpumpsdikt.”

bröstpump är rätt för dig

bröstpump är bäst för mig

bröstpump är billigt

bröstpump är rätt för mig

bröstpump är sammansatt

bröstpump är cyborg

bröstpump är relativt

bröstpump är ett mekaniskt hjälpmedel som extraherar mjölk från en lakterande mammas / herdinnas bröst

bröstpump är relationellt

bröstpump är vanligtvis handhållen

bröstpump är tillhandahålla

bröstpump är i handen

bröstpump är bäst för dig

bröstpump är maten

bröstpump är vattnet

bröstpump rekommenderas bara då och då för de flesta mödrar får inte samma kvantitet från den manuella pumpen som från barnet

bröstpump är bäst när det nu finns så många pumpar att välja mellan nuförtiden

bröstpump är vår överlägset mest populära produkt

bröstpump är alltid ett alternativ

bröstpump är det förflutna och framtiden

bröstpump är öppet

bröstpump är kompakt

bröstpump är sinnrikt

bröstpump är inspirerad av naturen

bröstpump är portabelt

bröstpump är dubbelt

bröstpump är den nyaste pumpen

bröstpump är som att köpa en helt ny dator

bröstpump är helt enkelt

bröstpump är idealiskt

bröstpump är att mamman kan pumpa sina bröst

bröstpump är samhälle

bröstpump är du är inte ensam

bröstpump är inget är nytt under solen

bröstpump är solen

Kulturradions Marie Lundström, en av få som insett att poesi kan vara ett alldeles oslagbart samtalsämne, har gjort den hittills finaste och mest originella valbevakningen. I programmet Toppolitiker läser dikt (som sänds i P1 14.03 idag, med repris imorgon 18.15) låter hon representanter för de olika riksdagspartierna läsa Gunnar Ekelöfs En värld är varje människa.

Resultatet är oavbrutet intressant, från de olika sätten att placera betoningen i titeln (EN värld är varje människa, En VÄRLD är varje människa, En värld är varje MÄNNISKA etc) till vilka associationer dess bilder väcker (är ”ångaren” som närmar sig hot eller löfte?).  I en rimligare värld skulle politiker diskutera dikt i radion varje vecka. Inte för att synliggöra poesin, utan för att tydliggöra och berika politiken. 

Vilka som medverkar i Lundströms program säger väl någonting om de olika partiernas relation till skönlitteratur. Alliansens partiledare lyser med sin frånvaro. Antagligen har rådiga pressekreterare valt att skydda Reinfeldt  – mannen med väckarklocka och inget annat på nattygsbordet – och kompani från att göra bort sig.

Lena Adelsohn-Liljeroth uttrycker dock moderaternas människosyn väl. Dikten får henne att bland annat att undra om det inte är så att ”redan i befruktningsögonblicket ställs allt på sin spets och man blir den man blir”. En sådan individualdeterminism får så klart både strukturellt tänkande och fördelningspolitik att verka meningslöst.

Mona Sahlin framstår som den mest passionerade läsaren. Jag har nog aldrig någonsin gillat henne så mycket som i det här programmet. Hennes sätt att släpa rösten genom raderna framkallar en särskild svärta i Ekelöfs ord. Och hennes sätt att tala om denna en av hennes favoritdikter som ”ett blåmärke” man gång på gång behöver vidröra, för att komma i kontakt med ”sorgen som bara drabbar oss, drabbar oss” är klokt och vackert. I relation till poesi visar sig plötsligt Sahlins ovanliga oräddhet för det som är svårt. 

En politiskt nödvändig oräddhet, tänker jag.

Det är dags för en modig melankoliker att leda detta land.

Expressen toppar i dag med ”Ohly i utspel i SVT: PAPPOR KAN AMMA MED BRÖSTPUMP”.

Nu är ju inte bröstpumpen direkt någon nyhet, nyheten är att Ohly vill ”tvinga” män att vara hemma med sina egna barn, det vill säga från det barnet är cirka sju-åtta månader. En ålder då inte ens WHO rekommenderar full amning. En ålder då barnet alltså äter små portioner mosad gegga, sitter upp, kanske har börjat krypa.

Amning är en känslig sak. Det är listigt att vända blicken från det självklara att båda föräldrarna bör ta del av ett barns utveckling, att den onda spiralen där män inte förutsätts vara föräldralediga och därför glider in på bättre jobb, medan kvinnor fortfarande får frågan om barn på anställningsintervjun. Den spiral som skapar både ojämlikhet på arbetsmarknaden och hemma.

För grejen med den där delade föräldraförsäkringen är ju inte vem som sköter matandet. Det är vilka som är delaktiga i en familj.

Och de allianspartier, framför allt kristdemokraterna, som nu positionerar sig som frihetliga – ”vi vill att alla ska bestämma själva” – ja, de har ganska många tvång. Tvånget att vara heterosexuell till exempel.

Familjepolitiken har aldrig förr varit så full av floskler om frihet. Om inte ordet bröstpump hade varit så fult hade jag skrivit en bröstpumpsdikt.

”Om två veckor kan vi vakna upp med ett främlingsfientligt parti i riksdagen”, skriver Björn Wiman som ingress till ett välskrivet reportage om den italienska migrationspolitiken (Dagens Nyheter 5/9).

Ja, visst är tanken på Sverigedemokraterna i riksdagen skrämmande. Men
hur ska vi beteckna några av de partier som redan nu sitter i riksdagen? 

Det är lätt och rätt att uppröras över hur Berlusconi låter driva bort afrikanska flyktingbåtar eller till och med låter dem sjunka till botten, men vem tror att Sverige skulle vara mer generöst om vi också delade hav med Nordafrika? Våra gränser är stängda. Krig, tortyr, förföljelse, dödsdomar … ingenting ger flyktingstatus.

Vi förfasar oss över romernas situation i Frankrike, men de kastats ut även hos oss.  Tobias Billströms argumentering är som hämtad ur vilken sverigedemokratisk trut som helst. Skillnaden mot Frankrike, är att Sarkozy möts av stora demonstrationer. Vellingemoderaterna sitter visserligen inte i riksdagen, men de är långtifrån en isolerad anomali i partiet. Sverige har, som EU-land, utan knot antagit en terroristlagsstiftning som utmönstrar alla som heter Muhammed.

För tredje valrörelsen i rad vinner Folkpartiet stöd på rassepopulistiska utspel. I år försöker Jan Björklund elda massorna mot kvinnor i burka, vilket inte bara drabbar den promilles promille som bär burka – många tror att burka och slöja och allt som muslimer har på huvudet är samma sak. Fan, vad mycket skit såna där har på huvet, bort med det bara! Hans partikamrat Nyanko Sabuni skrudar sig själv i martyrgloria för att hon ”vågar diskutera problemen med integrationen”, där felet alltid är invandrarens eget beteende. Ett av FP:s lösningar och ”vallöften” är att invandrare ska jobba till lägre lön.

Besvärade liberaler ursäktar FP med att det är bra för alla om FP kniper röster från SD, men det främlingsfientliga resultatet är trots allt detsamma. Just därför måste Mona Sahlin förklara den antirasistiska logiken bakom strategin att söka samarbete med FP om det behövs för att stoppa SD.

Att stirra sig blind på Sverigedemokraterna är att göra den redan riksdagsetablerade främlingsfientligheten en tjänst. Vi ångesthanterar Ny Demokrati som en parantes i Sveriges demokratiska protokoll, men partiet har fått igenom mer än det nånsin vågade önska sig. Kanske för att förslagen från början emanerade från SAF/Svensk Näringsliv. Sverigedemokraterna är på många sätt inte mer än den viftande svansen på hunden.

Det kommer att finns många skäl att inte vilja stiga upp ur sängen den 20 september, men den som nu varnar för Sverigedemokraternas genombrott vaknar upp tjugo år för sent. Det gör dock inte Wimans ambition att diskutera främlingsfientligheten mindre ärlig.

Jag är en notoriskt dålig affärskvinna. Jag köper dyrt, törs aldrig pruta. Rostiga bilar, hackande tomgång, läckande motorer. Inget har riktigt fått mig att köpslå med priset. När jag senare säljer rear jag ut, skamset.

Det är jag inte ensam om.

Borgarna i Stockholms stadshus har ägnat den senaste mandatperioden åt ett fett säljande. Allt ska bort. Bostadsfastigheter, förskolor, vårdcentraler.

För säkerhets skull har man sett till att hålla låga priser. För det är ett välkänt faktum, att ju mer bråttom man har, desto lägre pris.

Nu har socialdemokraterna i Stockholm sammanställt Stockholmsrean, en karta över utförsäljningarna och det skamligt låga priserna. Socialdemokraterna, ja. De har ju också sålt ett och annat.

Men de kampanjar enormt bra. Och kartan är ett memento över en av de största provokationerna i Stockholm. Att det som byggts med gemensamma pengar mer eller mindre skänks bort.

Jag tar åtminstone ansvar för mina dåliga affärer.

Läser i Expressen att Anna Takanen och Ronnie Hellgren, båda knutna till Göteborgs stadsteater, har räknat könsfördelningen bland teaterkritiker. Av 180 recensioner (det framgår inte vilken period de mätt), är 125 skrivna av män.

Aftonbladet Kultur utmärker sig som ytterst snedfördelat – dock åt andra hållet. Av 22 recensioner var 4 skrivna av män. Det borde kanske ha framgått av artikeln, och inte bara i den lilla tabellen.

Häromdagen diskuterade de fyra stora stockholmstidningarna (och TT Spektra) barnlitteratur på Barnboksinstitutet. Där påpekades/klagades att barnboksrecensenten nästan alltid är en kvinna. Dock inte i Aftonbladet, var jag tvungen att inflika. Våra barnbokskritiker är i huvudsak män.

Verkligheten är alltid mer nyanserad än man tror. 

Gårdagens entimmes reportage i Uppdrag Granskning om lettiska barn som lämnas kvar när deras föräldrar tvingas ta jobb i Sverige var briljant på många plan.

inte bara var den lilla dokumentären omsorgsfullt regisserad och klippt på ett sätt som få tv-reportrar tar sig tid med. Den undvek dessutom frestelsen att kasta sig huvudstupa in i valdebatten om RUT-avdragets vara eller icke vara utan berättade bara en rak historia om de ensamma barn som numera kallas ”euro-orphans”.

Jag erkänner att det var länge sedan jag grät när jag tittade på Uppdrag Granskning.

Men igår flödade tårarna både i och framför tv:n. 

Filmens kärna är paradoxen att detta svenska RUT-avdrag som gett välmående svenska barnföräldrar kvalitetstid med sina barn, berövar lettiska föräldrar på sina barns uppväxt.

Ett odiskutabelt och orättvist faktum.

Och paradoxen har yttterligare en dimension – den akuta ekonomiska nöden i Lettland som får högskoleutbildade letter att säga upp sig för att städa i Sverige, har orsakats av svenska bankers aggressivitet och brist på ansvar.

Östersjön har blivit RUT-avdragets innanhav. 

Insjö i en gemensam ekonomi där det blivit allt längre mellan kusterna. 

Självklart har kommentarerna kring filmen handlat om att letterna ska vara glada att de har ett jobb.

Alltså minns jag fel eller brukade inte vi svenskar älska Baltikum? Brukade vi inte arrangera Östersjöfestivaler där vi slog oss för bröstet och hävdade att vi hade en gemensam k u l t u r? Brukade vi inte skicka bistånd och sponsra svenskundervisning? Brukade inte våra banker låna ut och låna ut utan säkerheter?

Var inte Finlands sak vår? Brukade inte Carl Bildt blogga varje vecka att vi ska ”fördjupa samarbetet” med balterna och skydda dem från militära hot?

Var finns den svenska omsorgen och lojaliteten idag – en bankkrasch och en lågkonjunktur senare?

Den är helt bortblåst.

Jag brukar sällan prata om koloniala förållningssätt i Sverige, men när till och med lettiska oligarker kallar sveriges agerande i baltikum för nykolonialism är jag benägen att hålla med.

År 2010 är polackerna våra drängar, letterna våra pigor och deras tillgångar något som fogden ska driva in.

”Suckar, suckar äro elementet,

i vars sköte Demiurgen andas”

Jag tänker på Stagnelius när jag lyssnar på den briljanta Katarina Gunnarssons reportage där hon följer Fredrik Reinfeldt till ett så kallat Nuevoprojekt i Eskilstuna. Arbetslösa ungdomar berättar för statsministern om hur projektet –  som riktar sig till arbetslösa mellan 18 och 29 som länge tagit emot ekonomiskt bistånd och har särskilda behov – räddat dem ur misär och gett dem nya möjligheter. De vittnar om stenhårda barndomar, miserabla skoltider, uppgivenhet. Men framför allt är de stolta över att de övervunnit sina skitvillkor, läst upp sina betyg, ryckt upp sig.

Reinfeldt suckar. Pustar. Suckar igen. Han lyssnar, men vill inte höra, och hans kropps sätt att släppa ut dessa Göran Persson-aktiga suckar förråder honom. 

Stagnelius skriver om makten att begära och tvånget att försaka. Reinfelt begär makten. Och tvingar andra att fortsätta försaka. Sällan har det märkts så väl som i det här programmet, i all stillsamhet kanske den viktigaste och mest avslöjande valbevakning jag tagit del av. Gå in på http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637  och hitta inslaget i högerkanten.

Det med lite sorg i hjärtat jag tar emot beskedet att Stefan Eklund slutar som kulturchef på Svenska Dagbladet.

Stefan Eklunds månader på SvD kan räknas till ett tjog, men dagsverket har varit gott. Han har rekryterat goda skribenter som gett kultursidan ett personligare tilltal, och har även gjort SvD till en viktig röst i debatten om den nya kulturpolitiken. Men framför allt har hans genuina intresse för nya svensk litteratur lyst över sidorna, inte minst i de fina författarintervjuerna.  

Det är bara att gratulera Borås Tidning som nu får tillbaka Stefan Eklund, den här gången som chefredaktör, och hoppas att de som rekryterar en ny kulturchef för Svenska Dagbladet även fortsättningsvis arbetar utifrån ledord som seriositet, humanism och bildning.

Åsa Linderborg

Det tog bara en timme för Folkpartiets pressekreterare av olika slag att kontakta Aftonbladet Kultur med anledning av dagens artikel av Daniel Suhonen, om den folkpartistiska kulturpolitiken. Selimovic (”tänkaren”, nåja) och Medeleine Sjöstedt (”skarprättaren”)  vill ha replik. Det klart att de ska få det.

Vi har dock ställt ett krav på Selimovic. Han måste svara på de frågor som Malin Krutmeijer och Daniel Suhonen ställer i sina respektive artiklar: Vilka ”amatörer” inom kultursektorn är det som ska bort? När jag framförde detta krav till Selimovic/Folkpartiets pressekreterare, blev reaktionen lite dröjande: 

”Du vill att han svarar på frågorna?”

”Ja, jag vill att han svarar på frågorna.”

”Han ska alltså svara på frågorna i artikeln?”

Jepp.

Fortsättning följer.