Trots allt vad Göran Hägglund står för, kan jag inte låta bli att gilla honom. Han är trevlig, varm och full av humor, fick jag erfara när jag debattera mot honom  i Aftonbladet Kulturs monter på förra årets bokmässa – en monter som fylkades av den ”kulturelit” som Hägglund populistiskt gör till lede fi.

Undantaget politiken, gjorde han ett rätt hyggligt intryck också i SVT:s utfrågning – han känns mer pressad av telefonväkteriet som pågår just nu i P3:s Karlavagnen, under ledning av den otroligt coola Stina Wollter – men han är även slipad. Framför allt behärskar han de inskjutna bisatserna, de som plötsligt bara kommer, när han egentligen pratar om nåt annat. Svåra att bemöta, just för att de är bisatser, lyssnarna är koncentrerade på att få svar på dt huvudfrågan gällde.

En väl inrepeterad bisats är påståendet att sänkta skatter leder till fler jobb. Högeralliansen har sänkt skatterna i fyra år nu, utan att det har skapat nya jobb. Tvärtom, den svenska arbetslösheten tar sig mellankrigsproportioner. Och ändå gnuggar Hägglund in mantrat, att sänkta skatter skapar arbetstillfällen. Lögnen, för det är en lögn, blir ju inte mindre för att den nämns är en bisats. Eller för att den som yttrar den är kristen.

Moderaterna har varit ute och affischerat lite, i Husby och Rinkeby:

Vi fick ett svar från radion som vi i brist på tidningsplats publicerar här:

Under rubriken ”Konstmusik – då byter radion kanal” skriver Magnus Ringgren i fredagens Aftonbladet om hur programmet ”Tyst musik” på tisdagskvällen avbröts och ersattes av ”betydligt högljuddare klassiska hits”.

Ringgrens slutsats är att ”tekniska polisen haffade avantgardet” – och ja, det ligger något i det!

”Kalejdoskop – Tyst musik” av och med frilansaren David Linnros stoppades (och ersattes med klassiska hits!) sedan P2-sändarna larmat att det blivit tyst i radio. Den låga volymen var själva idén med programmet som bjöd verk av tonsättarna Bernhard Günther och Radu Malfatti. Men det begrep elektroniken inte. Programmet kunde inte heller i repriseras dagen därpå eftersom Sveriges Radios ljuddatabas och analoga styrsändare inte klarar av att sända dynamisk musik med längre tysta partier. T ex skulle John Cages kändaste verk ”4’33” idag inte kunna sändas i P2 – utan särskild larmbevakning!

I en månad framåt kan man dock höra det avbrutna programmet ”Tyst musik” via SR-webben där det finns för efterlyssning.

Ringgren påstår f ö att ”radions web tycks fortfarande ha semester” och att ”detaljer om vad som skulle ha spelats häromkvällen” saknas. Fel. All info, spellistor och även kommentarstråden med lyssnarreaktioner på det avbrutna programmet finns här.

Per Gulbrandsen, Exekutiv producent på Kalejdoskop

Jag vet inte hur publiken till SVT:s valutfrågningar rekryteras – jag antar att det går ut inbjudningar till partidistrikten – men Jan Björklund fick i alla fall applåd varje gång han krävde hårdare tag mot invandrare.

Invandrare, särskilt om de kommer långt bortifrån, måste lära sig svenska regler. Till exempel att här får man inte slå sina barn. Applåd.

Det ska vara förbjudet för lärare att bära burka. Applåd.

Det är inte en promille av lärarkåren som bär burka, men för Björklund är problemet så stort, att han måste göra det till en valfråga – och utfrågarna hjälper honom gärna med det. I klassrummet måste man kunna se varandra i ögonen, sa Björklund. Applåd. 

Men, som Martin Aagård frågade på bloggen häromdan: Ska inte blinda människor få vara lärare?

Och distansundervisningen, som sker utan all mänsklig kontakt, hur gör vi med den?

Val efter val klamrar sig Folkpartiet kvar i riksdan genom att uppfinna problem.  Flumskolan. Burkan Ryssen (jo, han varnade även för fienden från öst).

Frågan är hur många liberaler som kan se sig själva i ögonen, när de lagt sin röst på Folkpartiet.

I dag lanserade Sverigedemokraterna sin valfilm där burkaklädda kvinnor med barnvagnar springer ikapp med en arisk pensionär på jakt efter statens pengar. Tittaren uppmanas att stoppa burkorna genom att dra i en På Spåret-broms.

Fantasifullt, var ordet.

Filmen stoppades klokt nog av TV4 och spreds istället via upprörda debattörer och branschtidningar på nätet.

Sverigedemokraterna blev nog glada. Inget är en så säker garanti för låg tittning som att visa reklam mitt i en långfilm på TV4. Att figurera i Resumé ger betydligt fler tittare.  

Men debatten gick hög om vad som blir konsekvensen av att fler människor än de som tappat fjärrkontrollen exponeras för SD:s fantasier. Är all reklam bra reklam? Kommer svenska folket luras att horder av nyfödda afghaner ska invadera På spåret-studion?  

Till SD:s reklammakare kan jag passa på att berätta att burkan är en afghansk-pakistansk angelägenhet. Och den afghanska gruppen invandrare i Sverige utgörs med extremt få undantag människor som flytt talibanregimen och inte alls är särskilt intresserade av att ha burka.

Nej, den groteska filmen har bara bevisat att Sverigedemokraterna är dåliga på att välja reklambyrå. Och att deras kunskaper om islam är så ringa att till och med burka-kritiker och inbitna rashatare gör klokt i att rösta på ett annat parti.

Förhoppningsvis är den här filmen Sverigedemokraternas Harriet Colliander-ögonblick. Kommer ni ihåg? Partiledaren som tog över efter Ian och Bert och förpassade Ny Demokrati till historiens garderob.

Martin Aagård   

Webben är död. 

Den dog på sin 18-årsdag. 

Det är ingen mindre än internetprofeternas profet Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wired och författare till The long tail, som kommer med det tragiska beskedet i septembernumret av Wired. 

Det är kanske inga större nyheter. Att internets öppna, anarkistiska guldålder tog slut för några år sedan vet varje piratpartist, men ingen har förklarat det med lika överskådlig grafik och glasklar argumentation som Anderson. 

Och det är inte Ipred-lagens fel. 

Mer än hälften av all trafik över internet består numera av filmer. Surfandet, fildelandet och mailandet har alla minskat på filmernas bekostnad.  Applikationerna i smartphones har gjort att internettrafiken 2010 handlar mer om att få enkla, praktiska tjänster och mindre om att söka, uppfinna och dela med sig.  Användarna låser medvetet in sig i Facebooks, Twitters och Youtubes arkitektur och slutar tänka utanför applikationen. 

Anderssons förklaring är synnerligen enkel: ”Sådan är kapitalismen”. Marknadskrafternas inneboende logik är att låsa in, äga, kontrollera och begränsa. Det har hänt med alla revolutionerande teknologier som järnvägen, telefonen och elektriciteten. Slutresultatet blir alltid, om inte monopol så i alla fall oligopol som behärskar trafiken. 

Det är därför itunes kan sälja låtar som finns gratis på webben, menar Anderson. 

Är det här dåligt? 

Ja. Möjligheten att hitta nya användningsområden för Internet minskar såklart drastiskt. Makten över nätet koncentreras när den uppväxande generationen inte lär sig använda det på annat sätt än att trycka igång Youtube med pekfingret.  Internet blev bara en ny tv. 

Martin Aagård

Har du hört Muf:s vallåt ”Sverige jobbar”? Har du inte?! Det måste du göra!

Uppmaningen når mig via kompisar, okända mejlare, folk i kollektivtrafiken. Du måste!

Nu har jag lyssnat. Och ja, låten är odödlig. Har man hört den, glömmer man det aldrig.

Lika svår att släppa, men av andra skäl, är Kartellens inlägg i valdebatten, Bort med Alliansen. Kartellen, de enda riktiga gangsterrappare vi har i Sverige – nån av dem tror jag är dömd för värdetransportånet på Arlanda – går loss på den verklighet som ungmoderaterna tror att de vet nånting om. Textraderna om det sociala arvet skär som en sågklinga rakt igenom varje trallande högerrefräng. Det är hårt, det är tungt och det bygger på erfrenheter. Och det är naturligtvis provocerande, att de i brechtiansk anda tycker det är bättre att (som de själva) råna en bank än att (som Carl Bildt) ”sälja själen till oljemiljardärer”.

Gå och rösta uppmanar de, och spelar mina fördomar ett spratt. Jag som trodde att såna som dom sket i allt.

Minns ni Expressens avslöjande från 2007 att drygt hundra svindyra Andy Warhol-konstverk som cirkulerade på konstmarknaden var förfalskningar?

Historien om Brilloboxarna?

Nu har brittiska The Guardian skrivit om den komplicerade och spännande historien där moderna museets forne chef Pontus Hultén spelar huvudrollen. Mannen som inte bara skapade Warhols berömmelse utan även skapade några Warhol-konstverk på egen hand.

Lite sent påkommet kan tyckas, men det är en historia som tål att berättas igen. För där Expressen inte riktigt kunde konstatera att Pontus Hultén var en förfalskare, så gör Guardian inte halt där utan tar historien ännu längre och diskuterar problemet med den maktfullkomliga och hemlighetsfulla institutionen The Andy Warhol Authentification Board, som bestämmer vad som är äkta Andy Warhols och inte.

En snabblektion i både hur konstmarknaden och mervärdesteorin fungerar.

/Martin Aagård

Det tog några dar innan jag förstod att det finns de som på allvar tycker att LO var småaktiga som bröt kontraktet med Linda Bengtzing efter att hon uppträtt för Centern. Som vore valrörelsen bara en stunds underhållning. Röd eller blå, jag sjunger för den som betalar.

Hur skulle det sett ut om Monica Zetterlund och Monica Nielsen i valrörelsen 1968 först flankerade Tage Erlander, och sen hastade i väg till Gunnar Hedlund?

Det var inte länge sen det var lättare för borgarna att krama vatten ur en sten, än finna en artist som ville hjälpa dem samla röster. Kulturarbetare har av tradition stått till vänster, eftersom de är humanister. Dessutom är vänstern de enda som vill satsa på kulturen.

Cornelis Vreeswijk turnerade med både sossarna och VPK. Det var inte helt lätt att resa runt med honom, minns CH Hermansson. Cornelis hade damer i varenda stad, plötsligt kunde han bara försvinna. Det var på den tiden VPK lät konstnärer göra valaffischerna. Även det var ett vågspel – Peter Dahl målade fem bröd och två fiskar och tyckte att alla med det skulle fatta att momsen ska bort på maten – men affischerna stack i alla fall ut. Sen kom 90-talet och som de sista föll även Vänsterpartiet offer för PR-byråerna.  

Allt var inte bättre förr, men valrörelserna var det i alla fall. När det fanns artister och politiker som faktiskt visste skillnaden mellan höger och vänster.

Åsa Linderborg

Kulturbloggens trogna läsare har naturligtvis noterat att Aftonbladets kultursidor inte uppdaterats sedan i onsdags.

Vi ber våra läsare så hemskt mycket om ursäkt, det hela beror på ett synnerligen trivialt men ibland svårhanterbart tekniskt problem, som går under benämningen ”semester och sjukdom”.

Nu är problemet åtgärdat och vi jobbar på som bäst med att lägga ut de texter vi publicerat i papperstidningen de senaste dagarna.

Tidigare under dagen genomgick även Aftonbladets bloggtjänster en liten genomsyn, men nu ska de fungera som vanligt.

/Martin Aagård