Ska vi kanske kalla det för ”Hultsfredspaketet”?  Det vallöfte som socialdemokraternas kulturpolitiske talesman Leif Pagrotsky gick ut med i eftermiddag när han minglade på Way out West i Göteborg.

Pagrotsky lovade nämligen att skjuta till 20 miljoner kronor till ekonomiskt svajiga festivaler med ideella arrangörer. Tankarna går till den nyligen nedlagda rockfestivalen i Småland. Frågan är bara vilka festivaler som räknas som ideella. 

Pagrotsky lovade även att ge marknadsföringsstöd och förenkla för turnérande musiker. 

Det låter uppfriskande, men om Pagrotsky menar allvar med att gynna svenska musikfestivaler är det en sak han borde prioritera. Det är dags att häva volymgränsen på 100 decibel, den enda direkta censurlagstiftning som finns i Sverige. En lag som bokstavligt talat lagt sordin svensk livemusik de senaste fem åren. 

Gränsen som blev oerhört löjlig just på Way out West där My Bloody Valentine förra året tvingades bryta mot lagen för att framföra sin öronbedövande musik.

Martin Aagård

Det blir liksom extra jobbigt när det är just Paul Weller som står, solbränd, med grått hår i någon märklig frisyr som ser ut att ha blivit kvar sen 80-talet. Han bjuder på det vi vill ha, That’s entertainment, Shout to the top men fan…

Jag tänker på att E-type satt i skönhetsrådet. Så långt från ett Style Council har han hamnat.

Alice Eggers

Småspringer över mark med spår av regn. Hinner höra sista låten från Jens Lekman, en till svenska översatt Maple Leaves. Tänker att han ser vuxen ut där han kramar sin gitarr, tänker att han nog alltid kommer gilla Jonathan Richman och att jag insett att jag nog aldrig gjort det. När du sa att det var lönlöst, tyckte jag att du sa lönnlöv…

I övrigt, om man får önska saker, önskar jag mig en direktingång från stan till presshuset, gratismat och någonstans att sova.

Alice Eggers

I kväll smygstartar Way out west-festivalen i Göteborg. Mina festivalhelger handlar allt som oftast om olika typer av listande. Så här kommer pepp-listan, valda artister ur årets spelschema och deras bästa låtar (nästan utan inbördes ordning):

Pavement:
Spit on a stranger
Elevate me later
Shady lane
Range Life
Here
Gold Sounds
… and Carrot Rope

The Radio Dept.:
Why won’t you talk about it
1995
Tell
What you sell
Pet grief
Deliverance

Jens Lekman/Rocky Dennis:
When my dreams (blev aldrig riktigt lika fulländat igen, hur bra det än har varit genom åren)

Iggy:
Candy (med B52’s Kate, vilket genidrag det vore att göra DEN istället för massa mossrock)

Shout out louds:
Fall hard
Impossible
You are dreaming
100 degrees

Håkan Hellström:
Uppsnärjd i det blå
Känn ingen sorg för mig Göteborg
För sent for Edelweiss
Det är så jag säger det
Nu kan du få mig så lätt
Aprilhimlen
Magiskt, men tragiskt

Christopher Sander/Ingenting/Chasing Dorotea:
Bergochdalbanan
The Anchor song
Dina händer är fulla av blommor
Fucked up girl

Två insikter:
Jag ska tydligen bara se MÄN i år?
Och Caribou, är inte det en Pixies-låt?

Dagens upptäckter i det digitala bollhav vi vanligtvis kallar internet innefattar inte bara MUF:s kampanjlåt Sverige jobbar – som bland annat handlar om svenskar som känner glädje i hårt kroppsarbete och att invandrare får jobb utan att kunna ett enda ord svenska – vi har dessutom upptäckt världens smartaste affärsidé!

En affärsidé som dessutom är ett bryskt inlägg i överklass-debatten som tidigare rasat på Aftonbladets debattsida. Den finns här.

Men dagens stora nätnyhet är ändå att merparten av allt som bloggas, youtubas, twittras och facebokas på nätet har sitt ursprung i gammelmedia, enligt en undersökning från journalism.org.

Som gammelmedian blir man ju lite stolt.

Stolt, men inte nöjd, som någon politisk pr-person skulle uttryckt det.

Av en slump hittade jag nyligen ett årsmötesprotokoll från en bostadsrättsförening i Stockholms innerstad på nätet.

Jag har ingen aning om vilken historia som döljs bakom den lakoniska formuleringen. Det kan vara en uppsjö tragedier och kanske har en stor rättvisa skipats, men en sak kan man i alla fall veta – bostadsrättsföreningen tjänade skitmycket pengar på att slänga ut sin hyresgäst. 

Som skaldestycke över nygirigheten i Stockholms innerstad är den lilla formuleringen ändå rätt oslagbar. Historierna om hur hyresgäster som en gång bott  tryggt i allmännyttan trakasserats och slängts ut på gatan av sina nybildade bostadsrättsvärdar är otaliga.

I dag släpps journalisten Kent Wernes fantastiska bok om utförsäljningen av allmännyttan: ”Du sköna nya hem”.

En oerhört välskriven berättelse om den hårresande bostadspolitik som rensat storstäderna från fattiga människor och dessutom orsakat den största och medvetna förlustaffär staten någonsin gjort. En inte bara skrämmande, utan även komisk berättelse. Skildringarna av hur konkurrerande bostadsrättsföreningar slåss om att köpa upp bostadsområden och hur grannar hetsar mot grannar är många.

Kanske har Werne skrivit den ultimata skildringen av 90-talet och moderaternas sociala ingenjörskonst som syftade till att förvandla svenskarna till ränteslavar. 

Petter Larsson har redan recenserat Wernes bok på Aftonbladets kultursida. Läs hans strålande text här. Och läs Wernes bok.

Dagens Nyheters konstkritiker Jessica Kempe sätter idag fingret på en odiskutabel trend i 2000-talets svenska konst – barnmotivet.

Katja Bohm, Karin Broos, Hanna Beling, Jenny Larsson, Hanna Mago och Vera Nilsson är några av  de konstnärer hon räknar upp som de senaste decenniet använt sig av barn i sin konst. Ett motiv som länge ansetts banalt, problematiskt och förbrukat. Men nu tar barnet plats som subjekt i bildkonsten, skriver Kempe.

Hennes förklaring är att konstvärlden omprövar sin syn på barnet i en tid då vårt förhållande till barnen blivit allt mer instrumentellt.

Det låter rimligt.

En förklaring som i alla fall inte stämmer är att det skulle vara frågan om något sorts genetiskt navelskåderi. Att konstnärerna börjat intressera sig för de egna avkomman just för att det är deras ungar. För samtidigt som det råder babyboom på målardukarna så föder svenska konstnärer allt färre barn.

Det handlar inte om någon liten skillnad om man jämför med befolkningen i stort. Trots att födelsetalet ökar generellt så minskar det bland bildkonstnärer enligt en undersökning gjord av statistiska centalbyrån och Konstnärsnämnden.

Just bildkonstnärer har även färre barn jämfört med andra grupper av kulturarbetare. Och längst ner i statstisken kommer kvinnliga bildkonstnärer.

Förklaringen är synnerligen prosaisk. Det är en fråga om ekonomisk trygghet. Bildkonstnärer är kulturvärldens låginkomsttagare som måste vänta länge på att få, om de någonsin får, en rimlig inkomst.

Margareta Pålsson, Moderaternas utbildningspolitiska talesman, gick i dag ut med att hon vill förbjuda blinda lärare att undervisa i svenska skolor.

– För mig är det självklart att små barn inte ska undervisas eller tas hand om av en person som de inte kan få ögonkontakt med, säger hon till Svenska Dagbladet.

Nej, förresten, det var visst niqab hon ville förbjuda lärarna att ha. Men niqaben har ju hål för ögonen? Vad är det du vill förbjuda egentligen, Margareta Pålsson?

Poeten och litteraturkritikern Hanna Nordenhök, som just nu vikarierar på kulturredaktionen, tipsade om sommarläsning i TV4:s Nyhetsmorgon igår, tillsammans med Morgan Alling. Bland annat rekommenderade hon Jaques Roubauds Någonting svart (Rámus) – en av de allra finaste böcker som skrivits i och om sorg. 

Se klippet här. 

Alla Sveriges makter har förenat sig till en helig hetsjakt mot liberalismen: postmodernister och miljöpartister, marxister och socialdemokrater, akademiker och kulturskribenter.

Ja, antiliberalismen är verkligen utbredd om man får tro den gamla Dagens Nyheter-redaktören Svante Nycanders två långa texter på tidningens debattsida (18, 19 juli).

Värst av alla är idéhistorikern Sven-Eric Liedman, som indoktrinerat generationer av studenter i marxismens onda lära och aldrig missat ett tillfälle att bakdanta eller osynliggöra liberaler. Inte konstigt att Nycander känner sig hotad, särskilt när DN:s egen kulturredaktion liksom spottar ur sig det förhatliga l-ordet.

Men kanske borde han fråga sig, varför de liberala galoscherna verkar passa så få?

Det är kanske inte så mycket dess segrande idéer – ingen är ju, som Nycander själv skriver, emot vare sig de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället . Kan det vara realliberalismen? Stödet åt amerikanska anfallskrig, massövervakningen, fackföreningshatet, besattheten av att disciplinera de svaga i skola och arbetsliv? Eller så här: när liberalerna börjar bete sig lite mer som liberaler brukar se ut i skolböckerna kan de kanske få kamrater de inte trodde de hade.

Vad DN kultur beträffar behöver Nycander nog inte oroa sig. Ett gäng antiliberala gnällpellar har ju redan slutat. Och nye kulturchefen Björn Wiman ska nog nedkämpa de sista också. Så blir det Astrid Lindgren och boklistor för hela slanten.