Kanske är det hettan som väckt de kreativa andarna ur deras reglerade tillvaro, för i gårdagens Expressen iscensätter kulturskribenten Dan Hallemar onekligen ett, tja, nydanande journalistiskt formexperiment. 

Hallemar besöker Vällingby och funderar över folkhemssverige, socialdemokratin och Mona Sahlins märkesväska och sådär. Mot slutet får han syn på två män i en bil. Den är försedd med wunderbaums, männen äter glass och bläddrar i en Clas Ohlson-katalog. Om , skriver Hallemar, de två männen är socialdemokrater hörs följande replikskifte därinne i den solvarma Volvokupén . Och så följer en dialog där de båda männen misslyckas med att hitta sin socialdemokratiska identitet.

Visst. Och om det fanns en kulturskribent, kanske heter han Dan, och en redaktör och om de jobbar på Expressen, så hördes häromdagen följande replikskifte därinne i den svala redaktionslokalen: Dan: Jag kunde ju förstås ha frågat dem vilka de var och vad de tyckte. Men då är det ju inte säkert att de skulle ha sagt det jag ville. De kanske inte ens var sossar, även en borgare kan väl ha wunderbaums? Då hade min vinkel gått åt pipan. Redaktören: Du, man ska aldrig kolla en bra story. Inte om man kan hitta på en i stället.

Den svenska popmusikens gudfader, Karl Erik Hagström är död.
Vem, undrar ni?
Men fabrikör Karl Erik Hagström från Älvdalen, som blev 78 år innan han somnade in på Mora lasarett den 7 juli i år, har gjort mer för det svenska popundret än någon annan.
Efter ha övertagit sin fars dragspelsfabrik på 50-talet reste han till USA för att försöka bättra på försäljningen. Det gick trögt. Amerikanerna var bara var intresserade av en sak. Rock. Elgitarrer.
Sagt och gjort. Karl Erik reste tillbaka till fabriken i Älvdalen och började resolut och rent bokstavligt bygga om dragspelen till elgitarrer. De första som tillverkades utanför USA. Den som någonsin besökt Älvdalen, en ort så långt bortom allfarvägarna att invånarna menar att de talar ett eget språk, vet att det var en bedrift utöver det vanliga.
Efter lite experimenterande såg modellen Hagström De Luxe dagens ljus. Den glittrigaste elgitarr som någonsin tillverkats. Vilket skulle uppskattas av både David Bowie och Roxy Music.
Att Hagström gjorde instrument som tilltalade musikeliten från Elvis till ABBA och Kurt Cobain är egentligen mindre viktigt. Karl Erik Hagströms stora bedrift var att han försåg svenska folket med billiga elektriska instrument och att företaget undervisade i popmusik på ett sätt som sedan skulle kopieras av studieförbunden. Hans butiker spred popen över Sverige och förvandlade den till en folkrörelse.
Att Hagström under många år förknippades med den svenskaste musiken av alla  – dansbanden – var bara ett kvitto på hur brett hans instrument slog igenom.
Hagströms musikimperium gick i konkurs i början  på 80-talet. Det kunde inte konkurrera med instrumenten tillverkade i asien.
Nu är historien om mannen som elektrifierade svensk musik över. Frågan är vad den handlade om. Skickligt entreprenörskap? Jag tror det var något så enkelt som känsla. Tajming. En sant musikalisk egenskap.

Kommunminister Mats Odell vill förbjuda så kallade kamphundar, meddelades idag söndag. På sikt kanske genom lagstiftning á la Danmark och Tyskland, men idag genom att bostadsbolagen skriver in förbud i sina hyresavtal. Han säger att han fick idén, när han besökte ett miljonprogramsområde.

Det går alltså inte för sig att ha en aldrig så välskött ”kamphund” i Kortedala, Tensta eller Lindängen, men i villaområdena går det finemang? För det vet ju alla att de som bor i hyresrätt inte har vett att hålla efter sina jyckar?

Det är inget annat än ett klumpigt försök att gå runt principen om likhet inför lagen.

/Petter Larsson

Jim Davies Garfield – eller ”Katten Gustav” är en tecknad serie om en man som går omkring i sitt hus och hatar sitt liv. Får omotiverade vredesutbrott, tänker på ingenting särskilt. Han är så oerhört ensam.

Allt han har är husdjuren. En tjock, dryg orange katt och en glad, flämtande, spånig hund. Det är de som gör att han orkar leva. Och som gjort att tidningsläsare orkat betrakta hans liv som frukostbordsunderhållning.

Flera år efter alla andra upptäcker jag det här:  http://garfieldminusgarfield.net/page/104

Dan Walsh har helt enkelt, och smått genialiskt, retuscherat bort djuren och lämnat människan utan dem. Instängd. I avsaknad. En alldeles särskild ensamhet, en alldeles sorglig löjlighet.

Johanne Hildebrandt, kolumnist i Aftonbladet, menar att Helle Klein och jag inte har rätt att skriva om kriget i Afghanistan, eftersom vi aldrig har varit där (Aftonbladet 27 juni).

Med den logiken ska bara den som var på plats 1066 få rapportera om slaget vid Hastings. Endast den som var i Flandern ska få ha åsikter om första världskriget. Det innebär att det snart inte finns någon som har legitimitet att ta ställning till Tredje riket.

Hildebrandt koketterar med att hon varit i Afghanistan hur många gånger som helst, och därför vet. Hon låter därvidlag som de kommunister som åkte till Sovjet och trodde att de kvarter SUKP förvisade var representativa för hela samhällsystemet. Hon påminner om Jan Myrdal när han försvarar sin enögda kunskap om Kambodja: ”Jag var där”. Hildebrandt har fått se lika mycket av Natos framfart som Jan Myrdal fick se av röda khmerernas.

I samma stund som Hildebrandt än en gång sjöng krigets lov, lades fyra soldater i likkistor som nu fraktas till hemlandet Norge. Unga män som hade hela livet framför sig, men som lockats in i ett vanvett som påstås handla om demokrati och kvinnans frigörelse. Av ”våra soldater”, som Hildebrandt nationalromantiskt kallar svenskarna i uniform, har fyra dött. Danmark har förlorat 33.

Hildebrandt har rätt i att det i första hand är arbetarklassen som tar värvning. Som om det skulle ursäkta kriget. Det är tvärtom en stor tragik genom hela världshistorien, att småfolket tvingas bli kanonmat. Det finns ingen anledning att håna dem för det, däremot är det ett tungt skäl varför vi måste få ett slut på eländet.

Ansvaret för denna meningslösa död – för att inte tala om alla afghaner som dör, men de gills ju inte, eftersom de är muslimer – faller blytungt på Johanne Hildebrandt och andra nyttiga idioter som tror att de gör en viktig insats för en viktig sak. Ta värvning! uppmanade hon i helgen sina läsare. När de återvänder i liksvepning kommer hon att tala om för deras anhöriga, att sönerna dog för en ädel sak. Till skillnad från Hildebrandt, åker vissa till Afghanistan endast en gång

För tre veckor sedan avslutade den hårt arbetande David Lynch och hans son Austin The interview project, som består av 121 stycken, treminutersintervjuer publicerade på nätet.
Intervjuoffren har hittats under en 300 mil lång road trip genom USA.
I 70 dagar har teamet gått in på barer och hängt på parkeringar. Resultatet är 121 välregisserade, tonsatta kortfilmer som kan fånga dig i timmar.
Alla som sett Lynchs filmer vet att han har ett djupt problematiskt förhållande till arbetarklassen, särskilt den amerikanska (den brittiska får sitt i Elefantmannen). Men här får han utrymme att visa sitt uppriktiga, helt oironiska intresse för människor i samhällets marginal.
Vi får träffa Louis på Rumours bar i Canon City som gärna ger bort sina pengar och Swede, från Gilette, Wyoming som inte är svensk men tycker det är viktigt att gå i kyrkan.
Och trots den brokiga samlingen av indianer som vill vara cowboys, paganister, hippies, vietnamveteraner och 70-åriga hotrodåkare som nyss lärt sig läsa, så är Lynchs exotisereande blick på USA långt borta. Här finns bara människor som talar djupt ur hjärtat.

Läser i Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren att Jimmy Åkesson kräver att Aftonbladet ber hela svenska folket om ursäkt, samt ger mig sparken, för att jag vid ett kreativt tillfälle föreslog att alla republikaner och demokrater skaffar sig en vuvuzela att tuta i på bröllopsdagen. Om inte, ska Sverigedemokraternas alla medlemmar bojkotta Aftonbladet.

I samma artikel nås jag av informationen att Sverigedemokraternas ungdomsförbund polisanmält mig för uppvigling: ”Om kulturradikaler, med Åsa Linderborg i spetsen, har för avsikt att sabotera tillställningen så bör det hanteras av polisen.”

Nu väntar jag bara på att Jan Helin ska uppenbara sig på kulturredaktionen och bokstavligen tuta ut mig på gatan med den vuvuzela Aftonbladet säljer på sin webbshop. 

I väntan på dess, funderar jag på om det finns ett svenskare sätt än vuvuzelan att manifestera sitt missnöje med feodalismen och privilegiesamhället på lördag? En näverlur, kanske? De låter visserligen lika mycket, men oljudet är trots allt en gammal svensk tradition.

Till Åsa Linderborg

Du borde skämmas, om du nu inte gillar Victoria och Daniel behöver du väl fan inte uppmana till att förstöra bröllopet? Personer som dig är kvarlevor utav grottpersoner, får vi inte som vi vill då jävlar ungefär. Du borde be svenska folket om ursäkt och sluta på aftonbladet och bosätta dig i skogen och inte komma fram förens du lärt dig vad respekt mot andra är din avdankade sossekärring. Om du nu tycker att det är så jävla farligt att betala bröllopet så skulle du inte gått in och köpt Godis för 30 spänn på ica för då finansierade du din del i bröllopet. SKÄMMS.

/PJ

Det är Nina Hemmingsson som har gjort årets ballaste t-shirt, Ner med monarkin (skynda shoppa, snart har den samlarvärde). Det är även Nina som ritar våra strippar Prinsessan och Gemålen.

Förra veckan gjorde ett tyskt tv-team en 2,5 timme lång intervju med Nina om tröjan och stripparna. Samma vecka tog sig den tyska tidningen Fokus upp till Sverige, för ett långt samtal med konstnären som på sitt egenartade sätt bildsatt motståndet mot kungahuset.

Och i morgon kommer våra norska kollegor på NRK till Aftonbladet Kultur för att göra ett reportage om hur vi har förhållit oss till bröllopet och monarkin. De förväntar sig ett Stockholm där alla går runt i Ner med monarkin-tröjor. 

Det gör vi med.

Rättelse: Det var alltså norska TV2 som besökte Aftonbladet Kultur idag. Ikke NRK.

Vuvuzelan. Jag hatar den.

Det är möjligt att vuvuzelan behandlar alla lika, men den typen av kvasidemokratiska argument övertygar inte varför en plasttuta ska få sabotera en supporterkultur som efter fyra års längtan letat sig över land och hav. Hur mycket jag än höll på USA i matchen mot England, saknade jag ”Rule Britannia” från läktarna. En fotbollsstadion bjuder på manskör när den är som vackrast, och viktigast, och även om jag har antipatier för ett lag, känner jag stor respekt för varje sjungande hejarklack.

Aftonbladets webbshop säljer de såna där vuvuzelas. För 129 pix + frakt får man en tuta i blått, grönt eller svart.

På lördag är det bröllop i Stockholm. Klockan 18 på Lejonbacken ska 250 körsångare ur arméns musikkör sjunga sin lov för privilegiesamhället och feodalismen.

Det är då, men bara då, man kan ha nytta av en vuvuzela. Sydafrikanerna må dränka tusentals engelska fotbollsfans – med ett schysst plaströr kan vi republikaner enkelt brotta ner 250 sjungande majorer.