You are sn anti-semitic swedish bitch! As all Swedes you are woefully and dangerously ignorant about the US and Israel. Video is very clear that on the 6th ship soldiers were attacked. But swedes blindly condemn Israel and support H
hamas. Those children killed in the gazakriget might not have died had hamas not chosen to launch their rockets from schools, homes, etc. But on the mind of idiot swedes that is defensible but Israel never is. Rememberthat à number if years ago Israel offered peace and 98% of the Palestinians demands. And the answer was à huge Fick You! Frön the palestinians. Whose side is idiot Sweden on? Always the terrorist. Sweden wants yo be th conscience of the world. But sweden is too stupid, anti-semitic and ignorant to carry that off. Go salute Hitler and regret that swedes were too late to help their nazi friends between 1933-1945 you terrorist sympatizing skitstövel.

Kate

Från Jenny Lindahl kom denna text som vi gärna publicerar här.

 

Jag har transkriberat hela den absurda Aktuellt-intervjun från 3 juni. Det här är inte direkt det enda övertrampet från medierna under veckan, men ett bra exempel. Mattias Gardell som varit med om en gigantisk världshändelse, som bara dagar innan spekulerades var död, eftersom Israel vägrade lämna besked om honom och Edda Manga till svenska ambassadens personal, och som kommer till Stockholm, klädd i vad han fått med sig från Israeliskt fängelse, får inte någon möjlighet att berätta vad han varit med om. Istället blir det så här, bara några timmar efter att de sista svenskarna som var med i Ship to Gazas konvoj kommit hem:

— Idag kom de hem, svenskarna som var med på båten där nio sköts till döds. Mattias Gardell med oss i studion. Men hur fredliga var egentligen aktivisterna själva?

Så introduceras inslaget i Aktuellts 21-sändning den 3 juni, Det är Lennart Persson som i studion intervjuar Mattias Gardell.

L: Ja idag kom alltså de två svenskar som var med på fartyget Marvi Marmara, där nio aktvister sköts till döds av Isralelisk militär, de kom hem till Sverige igen. Och en av dem är alltså Mattias Gardell, religionshistoriker, och du fanns alltså ombord på detta fartyg. Men om du nu ser tillbaka på det som hända för tre och ett halvt dygn sedan, är det någon som du tycker att ni kunde ha gjort annorlunda?

M: Det är svårt att säga vad det skulle kunna vara. Vi försökte vara så noggranna som möjligt, så öppna och redovisa vilka vi var och vad som fanns i våran last. Lasten hade ju inspekterats enligt de regelverk som gäller, av internationellt godkända inspektörer. Vad som fanns var publicerat och är allmän kännedom. Vi hade dessutom för säkerhets skull filmat lasten så alla skulle vara säkra på att det inte fanns något annat än den last vi då sa att vi förde med oss. Det vill säga cement, avsaltningsanläggningar, sjukvårdutrustning, medicinsk utrustning, medel till återuppbyggnad. Passagerarlistan var också väl känd. När folk gick in så är det som att gå in på en flygplats. Man screenade alla mycket noggrant, och folk blev avplockade sina nagelsaxar och sånt de hade för att det inte skulle finnas…

L: Och ändå blev det sss..

M: … några vapen ombord

L: …och ändå blev det som det blev här?

M: Det blev som det blev, och möjligen skulle man kunna tänka så här att, vi fick en fråga från det spanska utrikesministeriet om vi skulle kunna tänka oss en FN-inspektion på öppet hav, och då sa vi javisst, självklart…

L: Mmm

M: ..välkomna, och möjligen hade man kunnat tänka att man hade kunnat ropa på en…

L: Mmm

M: …FN-inspektion. Men vi förväntade oss ju att…

L: Mmm

M: …vi skulle…det var ju alltså en fredlig, humanitär hjälpinsats till ett område som under…

L: …vi kan s…

M: …flera år…

L: …vi kan se bilder här Mattias, jag vet inte om du har sett de här bilderna som rullats över världen du ser här (Aktuellt visar filmen från IDF) och det här får ju då kritik…

M: …hehe, mm.

L: …framförallt från Israeliskt håll för. Vad säger du? Är det fredsaktivister som agerar här? Som slår här med järnrör? (Som bakgrundsbild i studion, stillbild från filmen på en i besättningen som höjer en pinne i attack, inringad med gul penna av IDF)

M: Ja alltså det här var ju ett överlagt militärt anfall där man satte in elittränade kommandosoldater, specialister på att döda. Man använde 14 militära båtar…

L: Mmm

M: …apachehelikoptrar..

L: Aa, men..

M: …attackdykare..

L: aa, men var det här…

M: …lyssna…

L: …men var det här icke-våld?

M: …som på 105 sjömil ute på internationellt vatten angriper en humanitär hjälpinsats, så att vem står för våldet?

L: mm

M: vem hade vapnena? Det var en av de här två parterna som kom beväpnade med uzis, med pistoler, sköt skarpladdat, det är en sida som har mördat nio personer, så att om man då tänker så här att: försök översätta det. Att en väpnad grupp ligister bryter sig in i ditt hem, och med vapenmakt hotar ditt barn och din familj. Skulle du försöka skydda dig?

L: mm

M: Skulle du gripa vad du har för att försöka skydda…

L: mm

M: …och värna din familj

L: okej, jag förstår din logik här. Vi ska bara höra vad den israeliska ambassadören, Benny Dagan, säger om det som har hänt.

Inspelat inslag med Benny Dagan:

Benny Dagan: De gick till hårt angrepp på våra soldater. Allt finns på film. En hel del visades också på svensk tv, så folk kan själv avgöra vad som hände. Vi tvingades använsa våld för att försvara våra soldater – en rättighet vi har enligt internationell lag.

Aktuellt: Vittnen säger att soldaterna började skjuta redan på väg ner mot fartyget, och att de siktade mot huvudena. Vad säger du om det?

Benny Dagan: Vissa som påstår det såg det inte med egna ögon. Något de själva medger. Antingen ljuger de, eller så har de andra motiv att säga så. Mister Gardell sa själv att han inte bevittnade nåt sånt. Ibland berättar folk som varit på en helt annan båt alla möjliga historier om vad som hände på det turkiska skeppet. Men det finns en objektiv dokumentation av händelserna: bilderna som har visats, och vad som synts på fartygets övervakningskameror, vilket alltså inte är våra bilder. Bilderna visar sanningen så att folk kan se själva, tveklöst, att det inte var vi som började med våldet, utan de andra.

L: Ja, vad svarar du på det. Var det ni som attackerade dem?

M: Var det vi som anföll den israeliska…

L: Ja.

M: …militärflottan?…

L: Ja, vad säger du själv?

M: …med våran last av cement?…

L: Ja vad säger du?

M: …och avsaltningsanläggningar?..

L: Han menar ju det – att det var ju ni som attackerade dem?

M: Ja, men det är ju alldeles uppenbart att det var den militära flottan som angrep oss och bordade oss. Vi angrep inte den israeliska flottan.

L: Såg ni…

M: …vi försökte inte borda deras fartyg…

L: Mattias Gardell men såg du det med egna ögon?

M: …men vänta:

L: Men såg du det med egna ögon, som han säger. Såg du någonting av det här med egna ögon när man slår med järnrör?

M: Ja, precis som han hänvisade till så fanns det ju övervakningskameror som visade…

L: Ja, men såg du det med egna ögon?…

M: …allt som hände…

L: …Såg du själv?

M: Men lyssna nu…

L: Nä men jag ville bara fråga dig: såg du själv?

M: Jag såg inte allt. Det var natt…

L: …okej…

M: …Anfallet började 4.10 på morgonen.

L: …Mmm…

M: Jag bevittnade många…

L: …Ja…

M: …händelser, det börjar med att man slänger upp gasgranater…

L: …Jag förstår det…

M: …man börjar med såna här…

L: …Ja…

M: …sprängbomber som spränger ut massvis med kulor överallt…

L: …okej, men…

M: …så det var ju en våldsam militär attack…

L: …okej…

M: …på en humanitär hjälpinsats…

L: …jag vill bara att du svarar på…

M: …så att det är väldigt, väldigt viktigt att förstå att det finns en sida som är angriparen och en annan sida som är försvararen…

L: …okej…

M: Ambass…

L: Du, vi s….

M: …adören säger att…

L: …ja…

M: …de israeliska soldaterna var tvungna att försvara sig mot det våld som ”aktivisterna” som man…

L: …ja… M: …kallar dem, tillgrep.

L: Mm.

M: Men det var ju…

L: Okej, vi har hört det.

M. …men det var ju akivisterna…

L: …ja, vi har hört att du säger…

M: …som var tvungna att försvara sig mot de israeliska soldaterna som angrep våran båt, vi hoppade inte på israelerna…

L: …okej, vi kan, vi kan…

M: …Israel…

L: Vi kommer tillbaka till dig Mattias…

M: …fff…

L: Ja, vänta lite grann bara.

M: …får jag bara…

L: Nej, nej, nu ska vi göra så här att vi frågar om det här…vem Ship to Gaza samarbetade med. En av organisationerna sägs ju ha kopplingar till islamistisk väpnad kamp.

Inspelat reportage, Aktuelltreporter: Det fanns ingen anledning att misstro någon av alla de aktivister som fanns på fartygen som svenska Ship to Gaza samarbetade med. Ingen anledning att tro att de någonsin tidigare hade tagit till våld. Så tänkte i alla fall Ulf Carmesund som var med på en av båtarna. Intervju med Ulf Carmesund

Aktuellt: Kan det ha varit någon som har varit våldsam utan att du vet om det?

Ulf Carmesund: Alltså jag vet inte vad du heller gjorde i går kväll. Du kan ha gjort alla möjliga hemska saker mot din man. Och om du frågar mig om det kan ha vart så, så skulle jag svara nej, för jag tror du är en trevlig person. Och det var samma sak med de jag umgicks med innan båten gick iväg.

Aktuellt: Naivt? Ja kanske. För det är en komplicerad bild som växer fram av den turkiska medarrangören, IHH, humanitära biståndsfonden. På Ship to Gazas svenska hemsida kan man läsa att den är en människorättsorganisation. Men IHH ifrågasätts alltmer, även om ledaren idag ville att det skulle handla om annat.

Bülent Yildirim, ordförande IHH: Vi använde inte vapnen som vi tog ifrån dem. Istället gav vi dem sjukvård och vatten.

Aktuellt: Men enligt flera forskare är inte IHH särskilt fredligt, utan stödjer väpnad kamp.

Magnus Norell, Terrorexpert: Den är en turkisk islamistisk biståndsorganisation som har funnits sen -92. Samtidigt som man också stöder islamistiska organisationer även väpnade, som Hamas. De har sen ganska lång tid täta förbindelser med Hamas. Det är en av Hamas viktigaste externa fund raisers. Det är inget man försöker dölja eller försöker att mörka på nåt sätt. Man har alltid varit väldigt tydlig med att man i kamp för muslimer överallt, i en krissituation, och det definierar man ju på olika sätt, så ingår det också en väpnad del.

Aktuellt: Å andra sidan finns välgörenhetsarbetet, världen runt. Organisationen får mycket pengar från donatorer i Turkiet, och även stöd från den turkiska regeringen. Bara båten Mavi Marmara, plus last, var värd 70-80 miljoner kronor.

Magnus Norell, Terrorexpert: Mycket socialt arbete, mycket biståndsarbete i krishärdar, det kan vara kigszoner, det kan vara naturkatastrofer. Stödet till Hamas i det här fallet då, eller tidigare när man jobbade med en del andra jihadistiska organisationer, utesluter inte på något sätt att man jobbar aktivt socialt.

Aktuellt: Och så är det de här bilderna från båtens övervakningskamera, som israeliska militären har släppt. En grupp aktivister verkar förbereda sig för den israeliska attacken. Men om de tillhör IHH vet vi förstås inte.

Tillbaka i Studion:

L: Ja, vad säger du Mattias Gardell om IHH?

M: Ja, dels kan man väl säga att det de här övervakningskamerorna visar en försvarsberedskap mot en attack som kommer, och som det också syntes så fanns det inga vapen. Och precis som det sades här också så fråntog man ett par israeliska soldater deras vapen, och man valde att kasta dem i havet.

L: Mmm

M: Istället – hade det varit en Bruce Willis-film, så hade man snurrat runt på golvet och skjutit alla som anföll…

L: Mmm

M: …och vi hade hejat på dem, men det gjorde man inte.

L: Men du är inte tveksam till att ni har lierat er med en organisation som är beredd att ta till våld?

M: Alltså IHH har väldigt tydligt gått ut med att den hjälpsändningen som man kom med till Gaza, inte gick till Hamas, utan till det civila samhället. Att man inte lägger sig i de inbördes strider som finns i Palestina…

L: Man ställer ju också upp till…

M: …utan att det måste vara upp till den palestinska befolkningen själva. IHH var också den organisation som var först att nå Haiti till exempel. Man bedriver en verksamhet i 143 länder. Turkiets konstitution tillåter inte islamistiska organisationer att existera. Hade Turkiet bedömt den här organisationen som en terroristbefrämjande islamistorganisation, som Norell påstår att den är, så hade den kriminaliserats för länge sen, och det har den inte.

L: Okej, tack så mycket Mattias Gardell för att du kom hit. Vi ska säga det också att FN:s säkerhetsråd vill att det görs en opartisk utredning om vad som hände vid dödsskjutningarna utanför Gazas kust häromdan.

 

Med en förbluffande okänslig metafor uppmanar Dilsa Demirbag-Sten alla ”att sätta sig ned i båten”, eftersom vi ju faktiskt inte vet vad som hänt Ship to Gaza (Expressen 2 juni). Själv kan hon servera helt sensationella uppgifter: de israeliska soldaterna ”attackerades av en mobb som var beväpnad med brandbomber, knivar och andra vapen”.
Det spelar ingen roll hur många vittnesmål som strömmar in, vissa är ändå lojala med Israels version. Av princip.
Andra medger att de spekulerar, men kan ändå inte låta bli. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman utesluter inte att närmare hälften av passagerarna vill utplåna Israel (1 juni). Han kan inte helhjärtat ta avstånd från Israels brutalitet, och är i gott sällskap. DN:s ledarsida tycker att dödandet var onödigt – räckte det inte med att sabotera rodersystemet?
Och sen finns de som intar en position med samma precision som en israelisk klusterbomb. Min kollega på Expressen, Karin Olsson, bloggar beröm åt en skarp artikel av den egna skribenten Per Wirtén, samtidigt som hon tycker att det andas antisemitism att fråga vad Israel härnäst ska sätta i brand.
Nä. Hela omvärlden har inte ”kraftigt fördömt” att Israel förvandlat en fredskonvoj till ett slakthus. För de liberala medlöparna – ”liberala” för att de själva kallar sig det – är det stora problemet att Israels anseende fläckats. Inte att folk dör.
Dubbelmoral är visserligen vanligt i politikens värld, men i frågan om Mellanöstern är den monumental.
Det är ett totalt fokus på att det minsann finns fundamentalister som vill utplåna Israel – och ja, de finns, men man hittar dem inte på den här fredskonvojen – men att Israel de facto håller på att utplåna palestinierna är helt i sin ordning. Denna etniska resning, som inte ens är en avlägsen ambition utan en ständigt pågående praktik – det är ju därför Gazaborna inte ska ha några hjälpsändningar – har i decennier fått omvärldens bifall.
Det är slut med det nu. Ship to Gaza har brutit apartheidregimens blockad och brutit upp ögonen på en hel värld. Det vi ser är bara början.
Åsa Linderborg
 

I måndags morse frihetsberövades 11 svenskar av Israels armé. Fyra av dem är skribenter på Aftonbladets kultursidor.

Sex var i går kväll fortfarande kvar i israeliska fängelset i Be’ersheba, däribland forskarna och Aftonbladet-skribenterna Edda Manga och Mattias Gardell som bägge var passagerare på Mavi Marvara.

Vad de fängslats för är oklart.

Eftersom de befann sig på internationellt vatten när de frihetsberövades kan man inte betrakta det som något annat än en kidnappning – ett terrorredskap som vanligtvis används av desperata och brutala terrorgrupper i Irak, Afghanistan och Kaukasus.

De kidnappade svenskarna måste släppas.

Troligen har Gardell, Manga och resten av Mavi Marvaras passagerare rövats bort för att deras berättelser är farliga för Israel. Propagandakriget är inne i en intensiv fas just nu och Israel vill ha full kontroll.

Trots att man inte kunnat ge några som helst besked om de sammanlagt 480 bortrövade passagerarna eller namnen på de som dödats lyckades Israels armé redan i går eftermiddag läcka ut en noggrant redigerad film av bordningen av Mavi Marmara, där man kan se hur soldater som hissas ner på fartyget får stryk med rör eller käppar.

Man får inte se hur soldaterna slår tillbaka.

Man får inte se hur soldaterna dödar passagerarna.

En effektiv och välredigerad propagandaläcka som riskerar att bli de enda bilderna från massakern. Samtliga journalister ombord fick sin inspelningsutrustning beslagtagen, rapporterade Jerusalem Post idag. Nyhetskanalen Al Jazeera uppger att alla deras åtta journalister sitter fångna. Två australiska, två pakistanska och två bulgariska reportrar är också fängslade.

Det är ett frontalangrepp på yttrandefriheten. Reportrar utan gränser kallar det en ”blackout”.

Någon läcka till Wikileaks med oredigerade filmer kommer knappast att komma från det land som i fjol hamnade på 150:e plats i pressfrihetsindex, (på plats 149 ligger Afghanistan, 151 Vitryssland). Därför är alla berättelser om vad som hände på Mavi Marmara som nu sitter inlåsta i Be’ershebafängelset så oerhört viktiga.

Vi hade behövt höra dem innan propagandakriget kommer till Sverige, vilket det troligen gör redan i morgon.

Martin Aagård

Sedan i går morse har Aftonbladet Kulturs medarbetare Mattias Gardell och Edda Manga varit försvunna.

Efter att israels armé stormade den båt de befann sig på och dödade mellan 9 och 19 personer har det inte gått att nå dem.

För några minuter sedan bekräftade UD att de överlevt massakern på Mavi Marmara och befinner sig i israeliskt fängelse. Vilket brott de fängslats för är däremot oklart eftersom båten, när den stormades, befann sig på internationellt vatten.

Deras bortrövande går inte att betrakta som något annat än en kidnappning.

Förutom chocken över den groteska massaker den israeliska armén gjorde sig skyldig till när de bordade Ship to Gazas båtar i morse är kulturredaktionen bestört över beskedet att ombord på den båt där israels armé dödade mellan 10-20 passagerare, Mavi Marmara, fanns kultursidans bägge medarbetare Mattias Gardell och Edda Manga.

Vi har inga uppgifter om deras tillstånd.

Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg kommer att tala kl 18:00 på Sergels Torg i Stockholm under en manifestation för Ship to Gaza.

Läs Mattias Gardells artikel om varför han vågade trotsa israels hot.

 

Det sägs att man inte ska lita på opinionsundersökningar, men ett par tendenser är i alla fall tydliga.

Den ena är att Sverigedemokraterna går till valrörelse i motvind. Och intressant nog kan partiets dipp dateras till våldsdådet i Landskrona. Vi som trodde att tragedin skulle stärka de främlingsfientliga rörelserna, hade tack och lov fel.

Den andra är att även Socialdemokraterna tappar väljare. Och intressant nog kan partiets dipp dateras till Mona Sahlins tv-debatter mot Fredrik Reinfeldt. Ju mer Socialdemokraternas partiledare syns, desto sämre går det för partiet.

Reinfeldt ger alltid intrycket att han måste hålla tillbaka ett vredesutbrott. Mona Sahlin, däremot, visar inga känslor. Rösten skiftar aldrig. Inte heller ansiktet. Som vore hon pumpad med botox.

Det är mer liv i Reinfeldts feta nacke. Visst var det väl den Blå Tåget tänkte på, redan 1972?

Åsa Linderborg

När Lars Vilks hus för drygt en vecka sedan sattes i brand väcktes idén att kulturcheferna för landets sex största tidningar – Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan – skulle skriva ett upprop till försvar för yttrandefriheten. Jag ställde mig positiv till manifestationen, trots att ett dylikt upprop skulle elda på den islamofobiska brasa som liberalerna och sverigedemokraterna ystert dansar kring. Yttrandefriheten och Lars Vilks rätt att rita sina gläfsande rondellhundar måste överordnas den typen av hänsyn.

När jag fick förslaget till text blev jag dock tveksam. Jag redovisade mina synpunkter, texten omarbetades något, men inte tillräckligt för att jag skulle vara tillfreds. Jag fick då den hedrande frågan om jag kunde tänka mig att skriva texten. Eftersom det var alltför bråttom, tackade jag nej. Jag inskärpte att uppropet omöjligt kunde hänga på min underskrift, att det naturligtvis stod de andra fritt att fortsätta utan mig, men att jag var öppen för en tredje text. Då lades uppropet ner.

Ett par dagar senare ringer en journalist från Mediavärlden och undrar vad som omintetgjorde projektet. I Expressen i lördags lade tidningens chefredaktör Thomas Mattsson, som inte var med i uppropsdiskussionerna och därför borde veta mycket lite om saken, genom ombud hela skuldbördan på mig. Med det vill han låta mena att jag inte är nån vän av yttrandefriheten. I och med detta gör sig Expressen skyldig till ett efterspel som jag inte trodde nån av oss inblandade önskade sig. Vad som borde vara en intern angelägenhet oss kulturchefer emellan, är plötsligt en branschfråga. 

Om jag var lika okollegial som de som nu sprider påståenden om det uteblivna uppropet, skulle jag publicera de två texter som jag inte ville skriva under. Det kan jag naturligtvis inte – texterna är ju inte ”mina” juridiskt och de var ju dessutom work in progress ihop med människor jag respekterar – men jag måste ändå redovisa några av mina invändningar för att förklara det beslut som nu börjar omges av en air av rykten.

Jag vände mig – bland mycket annat – mot att en appell som syftar till att försvara yttrandefriheten, ifrågasätter yttrandefriheten kring Vilks på nätet. Man måste skilja mellan det som är olagligt (hot) och det som är obehagligt men är och ska vara lagligt (hat och näthat). Jag höll inte heller med om att Vilks rondellhund är ”subversiv”. Han vill säkert att den ska vara det, men subversiv konst slår mot makten. Det finns inga lagar som förbjuder Lars Vilks att rita rondellhundar eller kränka muslimer.

Det här var synpunkter som alla fullt ut accepterade. Annat var svårare att enas kring.

En central passage i uppropet ifrågasatte ”tystnaden” kring Lars Vilks (samma anklagelse formuleras dagligen och överallt). Men är ”tystnad” verkligen det som kännetecknar offentlighetens förhållande till Lars Vilks? Vi gör ju inget annat än pratar om Lars Vilks. Det finns inte en konstnär, politiker eller opinionsbildare som ifrågasatt Vilks rätt att yttra sig om yttrandefriheten, det multikulturella samhället, islam eller konstvärldens förmenta tolerans – och allt vad Vilks påstås vilja med sin rondellhund. Efterlyser vi (ännu) större engagemang måste vi också vara beredda att publicera en oändlig räcka mindre variationer på samma tema. Som om det inte redan är repetitivt nog. Som om vi inte även har annat att skriva om. 

Ytterligare ett problem var vem uppropet skulle riktas till. Vi enades om att avkräva ett uttalande av Fredrik Reinfeldt och Lena Adelsohn Liljeroth. Jag menade dock att dessa redan har försvarat både Lars Vilks och yttrandefriheten, och att uppropet därmed slår in öppna dörrar. Ska ett upprop vara meningsfullt måste det kräva ett ställningstagande av någon som vägrar att yttra sig. Allra helst ska det avkräva ett beslut, men vilket beslut vill vi att regeringens ska fatta i det här fallet? Att vissa människor ska sluta vara dumma? 

Efter viss prövning fann jag att den ogenomtänkta texten inte uppvägde värdet av att sex kulturchefer gör ett gemensamt uttalande – även våra åsikter är ju välkända. Ett upprop präglat av kompromisser – hela texten led av beröringsskräck med den grupp allt handlar om, det vill säga muslimerna – kan dessutom bli kontraproduktivt: Har de inte tyngre analys och argument än så här? Försvaret för yttrandefriheten blir inte svagare för att det formuleras med olika argument och utifrån olika uppfattningar om Vilks storhet som demokrat och konstnär.

Att jag därmed slapp bli en del av den kampanj som använder Vilks för att manikeiskt dela upp världen mellan goda demokrater och onda muslimer var något av en lättnad – det hade varit uppropets ofrivilliga konsekvens – även om jag, tvärtemot vad som spekuleras, alltså först var beredd att göra det. Allt hängde på texten.

Historien om det här uppropet borde, för framtida samarbete, stannat mellan oss berörda. Jag har inget att dölja – andra borde kanske ha det – men var naiv som trodde att vi fritt kommunicerade utan risk för läckor. Thomas Mattsson har rätt i att jag var den ende av kulturcheferna som inte ville skriva under förslaget till upprop. Med det räddade jag nog ansiktet på oss allihop.

Trots att uppropet kom av sig, är jag glad att Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri väckte initiativet till samarbete över gränserna. Det kommer, dessvärre, tillfällen när vi får akut anledning att samla oss till yttrandefrihetens försvar.

Åsa Linderborg 

Klockan 11.30 i dag skickade vi på kulturredaktionen ut ett mejl till alla som jobbar på Aftonbladet, att det går bra att köpa Nina Hemmingssons specialdesignade tröja ”Ner med monarkin” till självkostandspris, om man pallrar sig upp till oss på våning 7. På tio minuter hade vi sålt tio tröjor.

En timma senare kom det ett mejl till alla anställda, att det går bra att hämta tidningens ”Säg ja”-tröjor GRATIS. 

Hur sportsligt är det?

Well, det här kriget vinner vi. Beställningarna rasslar in, men hittills har vi inte sett nån gå runt med ett upprop till stöd för feodalismen. 

Tröjan kan du köpa här. 

 

Knappt två timmar efter att Lars Vilks misshandlats på Uppsala universitet kliver reporterlegenden Günter Wallraff upp på scenen i Kulturhuset i Stockholm.

Han ser pigg ut i sin fina läderjacka. Full av energi och frisk från sin gamla ryggskada delger han den gråhåriga publiken sin världsbild. Numera handlar den mer om ekologi än klasskamp. Han tvivlar på demokratin i det Tyskland där arbetsförhållandena blir allt sämre.

Han har en ny reportagesamling och en ny film där han utklädd till afrikan undersöker den tyska rasismen. Det är en riktig comeback från en tidigare stukad man. Nyligen vann Wallraff nämligen de segdragna rättsprocesserna mot mediekoncernen Springer som påstått att han varit Stasiagent. Wallraff inte bara vann utan vann stort. Springerkoncernen är numera med hot om vite förbjudna att ens antyda att han jobbat för den östtyska säkerhetstjänsten.

– Det har varit ett hämndförsök, säger han och syftar på sitt reportage från 1977 då han infiltrerade Springers Bild-Zeitung.

Men Springerkoncernen är inte de enda som velat tysta Wallraff. Han har hotats av muslimer, nazister och PKK och har sällan haft någon som backar upp honom. Vilket får honom att leverera kvällens enda oneliner:

– De säger att har man inget ryggstöd så är det bra för ryggen.

 Martin Aagård