Jag förstår dem som känner sig provocerade och i förlängningen hotade av att Lars Vilks envisas med att testa yttrandefrihetens gränser på blott och bart muslimer, och applåderas för det. Men i ett demokratiskt samhälle måste ordet få vara fritt för alla, oavsett tro och åsikter. Det gäller inte minst på universiteten.

I går attackerades Lars Vilks på en öppen föreläsning på filosofiska institutionen i Uppsala. Han möttes utanför föreläsningssalen av en demonstration – vilket är helt i sin ordning – men när han under föreläsningen visade en holländsk konstvideo som antydde ett samband mellan religion och homosexualitet, fick han en ”dansk skalle” i bröstet.  

Kanske är det en löpsedelsanka som Jihad Jane som triggar till sånt här, men det är ingen ursäkt.

Den svenska yttrandefriheten medger rätten att kränka. Att den därmed även innebär en skyldighet att kränka, är Vilks helt egna tolkning.

Daniel Birnbaum blir ny chef för moderna museet, meddelade kulturministern alldeles nyss. Ett val som får hela konstsverige att utbrista i ett gemensamt: ”vad var det jag sa?”

Få tillsättningar har nämligen varit så lätta att förutse som den här.

Ända sedan Birnbaum lämnade Sverige för att bli rektor på konstskolan i Frankfurt och dessutom chef för världens mest prestigefulla konstutställning Venedigbiennalen har det spekulerats – inte om, utan bara när – han ska komma hem för att ta över efter Lars Nittve.

Birnbaum är ytterligare en i grabbgänget kring 80-talstidningen Kris som tagit sig till den svenska kulturelitens absoluta topp.

Horace Engdahl och Anders Olsson sitter i svenska akademien. Aris Fioretos blev kulturråd i Berlin. Hans Ruin och Sven-Olov Wallenstein är inflytelserika akademiker. Författaren Stig Larsson är en kulturinstitution i sig själv.

Inte illa pinkat av en pytteliten och dessutom svårläst kulturtidskrift.

De representerar alla ett teoretiskt, superintellektuellt och akademiskt förhållningssätt till konst och kultur och såg till att begreppet ”postmodernism” introducerades i Sverige. 

Men hur postmodern Birnbaum än nu må vara så är han utan tvivel smart, enligt säkra källor en trevlig prick, och dessutom en person som kan göra Moderna Museet MODERNT igen.

Museet lever ju ständigt med risken att bli något sorts 60-talsmuseum. Ett mausoleum över forne chefen Pontus Hulténs samlingar, vars gravitation är så stark att man med jämna mellanrum alltid grottar ner sig i vad som hände New York, 1969. Senast i utställningen med den återupptäckta Lee Lozano.

Det är dags att gå vidare. 

Och Birnbaum kan helt klart göra det.

Allt borde med andra ord vara frid och fröjd i konstsverige?

Jag vet inte riktigt.

Man saknar ändå forna tiders museichefer. De där som var uttalat politiskt radikala, de som ville störta om och ställa till med skandal och inte bangade för att snickra ihop en egen Andy Warhol-låda om så krävdes. Det är ju dem man bygger mausoleum över.

Inte över de som bara är duktiga.

Beställningarna bara rasslar in på Nina Hemmingssons specialdesignade tröja Ned med monarkin. Vi trodde nog att det skulle finnas en efterfrågan – men att den skulle vara så stor! Om det fortsätter i den här takten, måste vi trycka fler. Fuck the fjäsk, som en av våra läsare prydligt har sammanfattat saken.

Beställ här!

Programmet var, precis som i de tidigare ”dokumentärerna”
om familjerna Wallenberg och Bonniers, en helt okritisk
presentation av en maktdynasti. En reklamfilm – utan
reklam. Det är första gången mig veterligt som TV4 inte
avbryter ett program för ICA och Gilette. Även det en
eftergift för hovet?
Syftet med programserien är inte bara att vi ska tycka om
kungen som person – det kan man mycket väl göra – utan att
vi ska acceptera, ja rent av respektera, monarkin som
statsskick. Efter Torekovuppgörelsen 1971 kvarstår endast
ceremoniella uppgifter, påstod spikerrösten. Om så, varför
då detta svassande? Nowinski, som visade bröllopsbilder
från när arvsprinsen gifte sig med Sibylla i ett Coburg
pyntat med svastikan, kunde inte ens berätta att kungens
morfar var nazist. Om detta, läs Per Svenssons briljanta
Han som aldrig fick bli kung. Läs framför allt hans
nyutkomna Nej! Monarkin har aldrig varit farligare än nu,
boken överträffar med flera karat Vilhelm Mobergs klassiska
Därför är jag republikan.
Det pratas mycket om drev de här dagarna. Man kan säga att
kungahuset är utsatt för ett omvänt drev. Ett antidrev.
Fjäsket för denna odemokratiska institution vet inga
gränser.
Åsa Linderborg
 

Nu går Aftonbladet Kulturs antirojalistiska t-tröjor, designade av Nina Hemmingsson att köpa!

Klicka här så kommer du till Aftonbladets webshop.

Bo Hansson (till vänster) med Janne Carlsson 1968.

För några år sedan fick jag chansen att spela förband till  Hansson och Karlsson på Nalen. Äntligen skulle vi få träffa mannen som tillsammans med Janne ”Loffe” Carlsson uppfunnit svensk psykedelia och tonsatt hela J R R Tolkiens Sagan om Ringen (fast då med Rune Carlsson på trummor).

Loffe, på strålande humör, invigde oss ungdomar i 60-talets rockslang (alla arrangörer kallas alltid ”Aplund”). På scenen förklarade han att bandkollegan Bo Hansson numera enbart talade ryska och att Loffe därför fick sköta snacket. Vilket han gjorde med den äran. Med lite anekdoter om LSD och Jimi Hendrix är det svårt att inte underhålla en publik på Nalen.

Bo Hansson, som vanligt i strumplästen, kommunicerade bara genom sin hammondorgel. Som alltid lät den mjukt och svävande.

I lördags hittades Bo Hansson död i sitt hem på hotellboendet Monumentet i Stockholm. Han blev 67 år.

Men hans orgel lever kvar. Högst konkret. Den har ärvts av Eric Malmberg, alias ”Sagor och Swing”, som mer än någon annan förvaltat Hanssons musikaliska arv. Det finns fler: Duon Trummor och Orgel har framgångsrikt tagit Hansson och Karlssons sound in i 2000-talet.

För drygt ett år sedan gjorde Bo Hansson sin sista spelning på Dieselverkstaden i Nacka, tillsammans med just Eric Malmberg. Ödmjukt undanbad han sig att presenteras för publiken, ville knappt ha sitt namn på affischen. Som förberedde han sitt avsked.

Han kanske visste att man kommer att minnas Bo Hansson just som en omisskännlig orgelton, ständigt närvarande i svensk pop, lika hemlighetsfull och dunkel som sin upphovsman.

Martin Aagård

Lyssna på Bo Hansson och hans efterföljare

Bo Hansson Leaving Shire

Bo Hansson Utflykt med förvecklingar

Hansson och Karlsson Tax Free

Eric Malmberg  Nemos avskedsmelodi

Sagor och Swing  In i skogen

Trummor och Orgel ft Ebbot  Rest in Peace

I dag kom den till redaktionen: Nina Hemmingssons specialdesignade bröllops-tshirt. Snart kommer du att kunna beställa den från Aftonbladet Kultur, den enda leverantör av kulturkritik och t-tröjor du behöver.

Det är naturligtvis djupt provocerande att Nationaldemokraternas Nationell Idag – en publikation som sprider rasism, homofobi och organiserar de grupper som knackar vänsteraktivister – erhåller 2,3 miljoner kronor i presstöd. Presstödsnämnden ska dock inte klandras, eftersom den inte kan neka driftsstöd till en tidning som har minst 1 500 i abonnerad upplaga och minst 1 000 spaltmeter redaktionellt material per år. I yttrandefrihetens namn får nämnden inte ta politiska hänsyn.

Lika provocerande att Nationell Idag har så många läsare, är att beslutet föranleder vissa borgerliga opinionsbildare att ifrågasätta hela presstödet. Presstödet tillkom för att rädda åsiktspluralismen när sossepressen var i fritt fall, men i dag är inga tidningar partifilialer, är ett argument. Som om ”oberoende liberala” morgontidningar som Dagens Nyheter eller Sydsvenskan inte skulle tjäna som regeringsorgan.   

Om vi slopar presstödet tystas de tidningar som i dag bjuder det största ideologiska motståndet mot nyfascismen: den lilla vänsterpressen. Det samlade demokratiska värdet av presstödet är långt större än de pengar som nu regnar över Nationaldemokraterna. Det inte genom att stärka Bonniers dominans ytterligare, som vi bäst krossar brunskjortorna.

I dagens DN hyllar Jan Gradvall (ett av Björn Wimans nyförvärv till kultursidan?) en av sina hjältar – Nick Kent, ”tidernas mest inflytelserika rockjournalist” i en stort uppslagen artikel. Titeln på Kents självbiografi – Apathy for the Devil – låter precis som en gammal NME-rubrik (Kent var, tillsammans med bl.a. Tony Parsons och Julie Burchill, en av de som gjorde New Musical Express till en alldeles avgörande tidning på sjuttiotalet).

Och de beskrivningar Gradvall citerar får mig att minnas varför jag tyckte så mycket om NME när jag läste den på nittiotalet, tjugo år efter Kents och de andras desperata, depraverade storhetsdagar. Bildspråket sprakar på ett särskilt sätt: Paul Rodgers i Free ”var så manlig att han kunde börja en konsert renrakad men ha fullt utväxt skägg när den var slut” och syntpop lät som ”en flock gäss som fiser i en vindtunnel”. Det är som att läsa riktigt överlastad berättande prosa genom ett kalejdoskop, medan man dricker tio öl och dansar samtidigt, i en fläkttrumma. Eller något. 

På The Guardians hemsida kan man läsa den första text jag läste om boken, en sorts inverterad hyllning, där Julie Burchill slår tillbaka mot sin gamla kollega och samtidigt demonsterar att hon fortfarande bemästrar den där elaka NME-metaforiken: ”Cliché is piled upon cliché with all the heavy-handed ill-judgment of a manic monkey constructing a monstrous pousse-café” .

Kent och Burchill är ganska roliga tyrannosaurier i krig om minnena. Två självupptagna ärtor i en skida.  

Det blir inga nya pengar till kulturen i vårbudgeten. Men kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth är ändå nöjd enligt DN.se. Skattesänkningarna för ”vanliga medborgare” ser hon som en viktig kulturpolitisk reform: ”En tusenlapp mer i månaden i börsen innebär att man har mer över att lägga på kultur.”

Pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna får visst inte ta del av den kulturpolitiska reformen. Ännu en smart strategi att få dem att känna sig lite mer obekväma i sitt utanförskap. Och villiga att ställa upp på arbetslinjen?

Alliansens kulturlinje behöver en slogan: Den som inte arbetar ska inte heller gå på Nationalmuseum.

Sofia A Andersson