Jag läser på Resumé om Expressens slutgiltiga yttrande, där de tillbakavisar PO Yrsa Stenius förslag att PON ska klandra tidningen för den löpsedel som påstår att Jan Guillou var KGB-agent.

Av referatet att döma är försvaret klent. Expressen fortsätter sitt semantiska larv att ”agent” och ”spion” inte är synonymer, men alla vet ju – inklusive Svenska Akademiens Ordbok – att det betyder samma skit. Man framhärdar även att det källkritiska regelverket ska upphöra i alla frågor som rör Jan Guillou – att Expressen helt saknar belägg för att Guillou var agent/spion ska inte få hindra dem att påstå nåt sånt på en löpsedel.

Jag läser vidare i Journalisten att jag på grund av okunskap lät publicera ett utdrag ur Yrsa Stenius ”hemliga” förslag till PON att fälla Expressen. Det är sant att jag inte kände till att det är brukligt att invänta PON:s beslut, men att kalla PO:s yttrande för ”hemligt” ger intryck att jag olagligt låtit trycka säkerhetsklassat material.

Situationen är delikat – det hör till ovanligheten att en tidning har intresse att alls publicera PO:s yttranden – men det är inte säkert att jag, om jag känt till denna kutym, avstått från publicering. Som journalist anser jag att all viktig information ska ut så fort som möjligt.

Åsa Linderborg

Konstnärslönerna är ”stötande” skrev Sakine Madon på Expressens ledarsida igår. Hon var upprörd. De som får konstnärslöner är inte unga, konstaterade hon och menade att det är ett problem. Madon har inte förstått att konstnärslönerna ges till människor som ibland saknar pensionsgrundande inkomster.

De 157 konstnärslönerna kostar 17 miljoner om året. Lika mycket som forskningen om vattenmiljön i Ljusnan eller Folktandvården i Värmlands nya IT-system eller en handfull professorer. De kostar exakt hälften så mycket som Expressen-krönikören Liza Marklunds hus i Lärkstaden, vilket motsvarar en halv årslön för Expressens ägare Pontus Bonnier.

Medianinkomsten för en svensk bildkonstnär är 183 000 kr. Cirka 150 000 mindre än vad Madon och hennes ledarkolleger drar in på att hata konstnärer på arbetstid.

Om Madon orkat sätta sig in i livsvillkoren för de personer som uppbär konstnärslön hade hon vetat att merparten aldrig ”minglar med Leif Pagrotsky”. De är människor som aldrig skulle få komma på champangebjudning med Expressens ledarskribenter. Att Madon påstår att de ”säkert skulle klara sig på egen försörjning” visar vilken fruktansvärt dålig koll hon har på kulturlivets ekonomiska förutsättningar.

Sakine Madon är rädd att kallas ”kulturhatare” på grund av sina åsikter. Jag tror inte hon hatar konstnärer mer än hon hatar låginkomsttagare och människor som får bidrag i största allmänhet. Det är snarare Expressen som demonstrerar sitt kulturförakt varje gång man låter okunniga liberala politruker göra enkla poänger på komplicerade kulturfrågor.

Martin Aagård

Malcolm McLaren är död.

Äntligen.

Ja, det är hårt, men det går inte att fega ur så här på slutet. Antingen väljer man att tro på Malcolm McLarens självbild och hans historieskrivning över punken eller så väljer man att fördöma allt han stod för.

McLarens enda bedrift var att ha varit manager åt Sex Pistols, världens enskilt viktigaste rockband, förutom Kraftwerk. Och hans största ögonblick är onekligen filmen The Great Rock’n’roll Swindle (1980), den första mockumentären, där han framställde Sex Pistols som ett fenomen skapat helt och hållet av honom själv genom skicklig mediemanipulation.

En inflytelserik bild. Många har försökt göra om samma trick sedan dess. Det  har aldrig lyckats.

Slutet av sitt liv tillbringade McLaren med att åka runt på olika konstevenemang och berätta om hur det kommer att bli i FRAMTIDEN. Hans idéer om mediernas makt och det artificiella var alltid roande. Det var egentligen lätt att gilla honom.

Men det finns en bild som är svår att glömma.

Det skulle dröja 20 år innan Sex Pistols fick berätta sin egen historia i dokumentären The Filth and the Fury (2000) Och när den ständigt ironiske John Lydon plötsligt faller i gråt över hur McLaren drev Sid Vicious in i döden går det inte längre att förlåta McLarens oupphörliga poserande.

Malcolm McLaren klädde punken, det kan man inte ta i från honom. Men all popmusik som skapats efter 1976 gör att han går till historien som en förlorare.

På fredag möts de för första gången på samma scen.

Arbetarklasshjältarna Jerry Williams och Åsa Linderborg. 

I ett samtal under ledning av journalistnestor Stig Hansén som anordnas av Länsbibliotek Sörmland. Enligt pressmeddelandet kommer det att handla om pappor, rocken, livet och politiken.

Läs mer här.

Med jämna mellanrum bjuder Uje Brandelius, ”popvänsterns” egen kapellmästare, in till debatt på Petsounds Bar i Stockholm. I torsdags var ämnet ”Vänstern och muslimerna”. Lokalen var byst och bestod, som vanligt, till stor del av högerskribenter. Och varför inte? De har ju inga egna fester och vänstern välkomnar alla. 

Det hade kunnat bli ett intressant samtal där vänstern mejslade ut några ideologiska och strategiska linjer i en av vår tids viktigaste och svåraste frågor, men allt slutade innan det ens börjat. Borgerlighetens intellektuella, som satt längst fram, hade bestämt sig för att sabotera tankepartyt genom att grimasera och avbryta högljutt. Dilsa Demirbag-Sten kunde inte invänta frågestunden, utan tvingade till sig ordet och gjorde, sin vana trogen, karaktärsmord med hjälp av medvetna förvrängningar. Andreas Malm, som var mänsklig nog att tappa humöret, svarade henne, varpå hon gick gormande ut ur lokalen.

Dagen därpå läser jag i Expressen en rapport av Karin Olsson som får mig att tvivla på om ett hederligt offentligt samtal längre är möjligt. Hon skriver att Ali Esbati, Malm och jag ”var överens om att dagens vänster gör rätt i att rata ateismen och försvara religionen”. Vad vi – som alla inledde med att kalla oss ateister – i själva verket sa, är att ateismen i sig inte kan vara en fråga, men att vänstern måste vara sekulär. Men vad betyder det konkret?

I den frågan finns ett embryo till en livsviktig diskussion. Den får vänstern försöka återkomma till när högerns hjärntrust lärt sig hur man uppträder i sällskapslivet.
Åsa Linderborg

Kulturredaktionen kommer att markera den stundande högtiden med små musiknotiser. Våra svar på ingens fråga om vilken låt redaktionsmedlemmarna väljer att koka sina påskägg till. Det stod mer stilla än vanligt i huvudet. En perfekt ursäkt för att börja youtuba.

Jag tänkte genast grunge, vilket jag inte kan skylla på påsken, utan bara på min sorgliga uppväxt i patriarkatet. Soundgarden: Jesus Christ Pose var jobbig att återhöra (även om det var nyttigt/konstigt/ på något sätt lite roligt att bli påmind om att videon faktiskt bannlystes från MTV 1992 – jag antar att det inte var stilpolisen som grep in mot Chris Cornells barbröstade utspel i öknen).

Sen Morrissey, I have Forgiven Jesus, för att Morrissey passar till allt, är så bra i prästrock, och har gjort mer för påskens narcisser som popaccessoar än någon annan. 

Patti Smiths Easter pratade alla om. Självklart, och kanske överlägset bäst.

Jag övervägde den kanske mer julbetonade, men vackert släpiga Courtney Love-balladen Never Gonna Be The Same (som jag inte lyckades hitta nån enda video till – synd på så rara, raspiga ärtor). Titeln känns långfredag och Courtney visste att Maria ljög.   

Spänningen är kanske inte olidlig. Men ni kan se hur vi valde i en tidning nära mig inom kort. (Det blev i mitt fall sorgen som fick övertaget.)

Glad Hare.

Lady Gaga och Beyonce som Thelma och Louise, fast glansigare, dansantare, porrigare, roligare, konstigare och mer mordiska. Videon till Telephone, regisserad av Jonas Åkerlund, är barbie girl power-sexploitation när den är som mest oemotståndlig. Jag kan inte sluta titta. 

Och längtar efter att någon ska säga något – bortom ord som catchy, snyggt och grymt – om varför denna popkitch känns så intressant. Lite kontext, analys, s’il vous plaît. Så blir det ännu roligare. 

Den briljanta bloggen Exoskeleton kommer till min undsättning. Johannes Göransson har skrivit ett inlägg betitlat Convulsionography, där han med hjälp av bland annat Jean Genet och Aase Berg, tänker över Lady Gaga-videon. Närmare bestämt det ”spastiska” i den – hur Gaga och Beoynce efter det omotiverade massmordet på vägkrogen liksom börjar röra sig allt mer ryckigt, hackigt, repetitivt. Den cinematiska kroppen spårar ur, rör sig meningslöst; ”slösaktigt”, i en Bataillesk mening. Och blir därför kanske ännu vackrare – Göransson citerar en engelsk översättning av Andre Brétons ord från 1928: ”Beauty will be convulsive or will not be at all”. 

Göransson har uppenbarligen sitt head och sitt heart inte bara på dansgolvet utan också på biblan, och han korsar och klipper ihop dessa platser så fint, smart, generöst, folkbildande. Missa inte!

Min kollega Björn Wiman bloggar från bastun, med anledning av dödshoten mot  Lars Vilks, att ”religioner aldrig kan kränkas. Punkt slut”.

Ja, där fick min man verkligen nåt att bita i.

Själv står jag på Bastugatan, fullt påklädd, och är glad för Andreas Malms text här på Aftonbladets kultursida, om att det är fel att mörda konstnärer – så klart – men att det också är jävligt tröttsamt att yttrandefriheten alltid ska testas på muslimer. Lika glad är jag att Martin Aagård påminner oss om lite grundläggande källkritik.

Vi ses i omklädningsrummet!

I går avslöjade Liljevalchs chef Mårten Castenfors att en ”kompis” till honom är beredd att skänka 50 miljoner kronor för att bygga ut den gamla kommunala konsthallen. Motkravet är att Stockholm stad skjuter till lika mycket. Förslaget utreds just nu.

Det måste räknas som bingo för Castenfors som redan som nybliven chef för Liljevalchs sa att han skulle prioritera att utvidga samarbetet med näringslivet och hitta privata sponsorer.

Att privata pengar i offentlig verksamhet dessutom ligger helt i linje med regeringens nyliberala kulturpolitik lär inte försvåra för Castenfors om han skulle vilja ha jobbet som chef för Moderna museet, som nyss blivit ledigt.

Men, men, det där är en senare fråga. Vi har något mycket viktigare att utreda idag: Vem är den hemlige miljardären?

Vi behöver din hjälp!

Det finns redan ett antal privata konsthallar i Stockholm. De blommade upp under det nyrika 00-talet och har nästan blivit löjligt många.

• Äldst i branschen är It-klipparen Robert Weil som har sin konsthall i frihamnen – Magasin 3.
• Carl Hirsch och bröderna Per och Olle Wästberg äger ingen konsthall, men väl en fastighet på Hudiksvallsgatan i Stockholm där de viktigaste gallerierna i stan har samlats.
• Ett stenkast därifrån har Jeanette och Pontus Bonnier upprest den ståtliga Bonniers konsthall.
• Ytterligare några meter österut, i Vasaparken, håller byggmästaren Sven-Harry Karlsson som bäst på att bygga ett konstmuseum som enligt honom själv ska bli ett ”minnesmärke” över hans pengar.
• Mannen som blev miljardär på att shoppa loss i det sönderfallande Sovjetimperiet – Gerard De Geer – öppnade för några år sen sin egen privata och påkostade konsthall Jarla Partilager på Östermalm.
• Familjen Lundin äger numera Bukowskis, ingen konsthall direkt, men säkert en bra tillgång för en konstsamlare.
• Dessutom kämpar Babybjörns grundare Björn Jakobson för att få till stånd en konsthall på Värmdö som ska bli lika stort som Moderna museet.

Är det någon av dessa konstsamlande miljardärer som inte kan motstå frestelsen att sätta sitt namn på en byggnad på Djurgården, eller är det någon annan? 

”We are still learning to be James Joyce’s contemporaries, to understand our interpreter”, skrev Richard Ellman i sin stora biografi James Joyce, som utkom 1959. Sannerligen är det så. 

Och i väntan på Erik Anderssons nyöversättning av Ulysseus kan den läsande allmänheten nu glädja sig åt ett nytt och mycket konkret bevis på att försöken att förstå Joyce, närma honom till oss och oss till honom, pågår för fullt.

Dublinborna och Joyceforskarna Danis Rose och Joyce O’Hanlon har ägnat trettio år åt att läsa och analysera 20 000 sidor manuskript, 60 anteckningsböcker med mera. I sin nya utgåva av Finnegans Wake har de genomfört 9000 små (men enligt förlaget avgörande) ändringar. 

Ett par av dem finns redan i inledningsmeningen: 

1939: ”riverrun, past Eve and Adam’s, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodius vicus of recirculation back to Howth Castle and Environs”.

2010: ”riverrun, past Eve and Adam’s, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodious vicus of recirculation back to Howth Castle & Environs”. 

Det sägs att det här ska vara en ”smoothare”, mer begriplig, version av Joyce stora verk – lite mer whiskey än whisky, kanske.

Hur som helst är det spännande. En riktig fest för nördar. Själv tycker jag vid första påseende att hum, hum är det inte så att det mer korrekta ”commodious” istället för ”commodius” är mindre roligt, mindre talspråkligt och riskerar att sabba någonting av det som börjar pågå mellan ”i” och ”u” för att sedan fortsätta i ”vicus” och ”recirculation”? (Och önskar mig världens längsta sommarlov att ägna åt sådana små förnumstiga funderingar.)

Den nya vakan utkommer i en begränsad och dyr upplaga på Houyhnhnm Press (döpt efter det intelligenta hästfolket i Gullivers resa) i övermorgon och senare i folkupplaga på Penguin (döpt efter simmande fåglar).