Norske konstnären Morten Traavik har arbetat med konstprojektet Miss Landmine i ett par år nu, först i Angola och nu senast i Kambodja. I dag öppnar en utställning på Armémuseum som redan orsakat en mindre debatt.

Å ena sidan: att skapa en skönhetstävling med kvinnor som förlorat ett ben när de trampat på en landmina är att bejaka skönhet hos alla – inte bara hos den osårbara, perfekta, kroppen. Det är att bejaka skönhet utanför normen, att skildra styrka. Everybody has the right to be beautiful, som det står på projektets facebooksida.

Å andra sidan: det är just en tävling. Vinnaren får 1000 dollar och en protes i titan. Det betyder dels att konstprojektet delar problem med alla andra skönhetstävlingar, dels att det blir en stötande form av selektivt bistånd – att människor ska tävla om det som borde vara, och i vissa delar av världen är, en rättighet.

Tävlingsinslaget försvaras som ”ett konstnärligt grepp”, av armémuseums Gundela Pettersson i radions P1. ”Verkets inre logik”, något måste stå på spel, säger konstnären.

Båda är glada för debatten, och uppmärksamheten. Och det kan man förstå. Projektet har som sagt ett par år på nacken utan att någon särskild reaktion väckts. För egen del har jag tänkt att det inte verkat så intressant. Men det tillhör en intressant genre: konstprojekt som verkar där konstens och verklighetens gränser är utsuddade, fransiga i kanten. Det finns riktiga skönhetstävlingar, det finns landminor, det finns massor av offer för dessa minor och det finns massor av människor som kämpar för sina rättigheter. 

Och när konsten är och tassar så nära inpå, är det lätt att blanda samman. Att det är en tävling blir stötande. Men konst är inte bistånd. Och det är inte så att ett konstprojekt ska ersätta annat arbete.

Genom att det är en tävling friläggs däremot en maktrelationen mellan friskt och sjukt, rikt och fattigt. Skönhetsmissarna objektifieras framför våra ögon, på ett långt mer tydligt sätt än namnlösa mottagare av stöd (för det sitter alltid någon och sorterar och väljer när det är fråga om den starkares stöd till den svagare). Men att se en människa posera för ett fotografi med ett enda syfte: att se så lycklig och vacker ut som möjligt väcker minst sagt dubbla känslor. Landminans helt verkliga existens flimrar någonstans i bakgrunden. Samtidigt är det en styrka som manifesteras av alla dessa kvinnor.

De medverkande är stolta och glada att vara med. Att ta ifrån dem det är att förminska dem, igen. Eller är det så? Kanske är det tvärtom, att en objektifierande, västerländsk, blick är intakt. Att en kvinna fortfarande främst ska vara vacker i någon annans ögon, att ett krigsoffer ska tänka positivt. Morten Traavik har agnat ett snillrikt bete.

Den 19 februari avslöjade Aftonbladet att Daniel Westlings bästa kompis, Niklas Ek, anställts som reporter på Sveriges Radios ”bröllopsredaktion”.

Inget konstigt med det, ansåg VD Mats Svegfors. I Agenda förnekade han till och med att det alls fanns någon bröllopsredaktion: ”Läs på!” var hans råd till kritikerna.

Anställda inom SR var av annan uppfattning och igår plockades Niklas Ek bort från sitt uppdrag.

En seger för public services principer, ja visst!, men med en fadd bismak. Niklas Ek borde visserligen haft omdöme att tacka nej. Men han borde också haft en omgivning som förklarade för honom, att hans arbetsgivare hade som enda syfte att utnyttja en vänskap.

När Hasselbladspriset firar 30 år gör man det med att överraska. Årets pris, nu fördubblat till en miljon, går till Sophie Calle som med juryns inledande motivering ”ifrågasatt och utmanat förhållandet mellan text och fotografi, det privata och det offentliga, sanning och fiktion på ett nyskapande och i högsta grad självständigt sätt”.

Detta betyder att de senaste årens trend, att prisa reportagefotografin, har brutits. Fram kliver en konceptuell konstnär av rang. Calle har utfört så eleganta och övertygande undersökningar att hennes konst nästan hotar att bli alltför lättsmält, närapå dekorativ. Men bara nästan. Osäkerheten som finns inbyggd kring varje utsaga om ett ”jag” eller ett ”du” skapar just den lilla spricka som behövs. 

I backspegeln dominerades Venedigbiennalen 2007 i princip helt av hennes Take Care of Yourself i den franska paviljongen, ett verk där avskedsbrevet från en älskare omskapades och analyserades av psykologer, dansare, skyttar. Att förhålla sig till avbrottet, till slutet: det är en stilig vändning för en konstnär som inledde sin bana med att följa efter människor. Stalking som konstprojekt – hela världen är möjlig, konsten som en efterapare omskapas till handling.

Sophie Calle har visats tidigare i Sverige men i liten skala. Det bästa med årets pris är att det finns goda skäl att åka till Göteborg i höst.

Ulrika Stahre

I det nya numret av Journalistförbundets facktidning Journalisten finns en stort upplagd artikel om de planerade nedskärningarna på Dagens Nyheter. En nyhetsartikel där skribenten, Journalistens chefredaktör Helena Giertta jämför olika kultur- och nöjesredaktioner, och slår fast att DN får ett betydligt sämre läge. Så kan det vara. Ingen vet hur man ska kunna jämföra redaktioner som är gemensamma för kultur och nöje, som Dagens Nyheters, eller redaktioner som är uppdelade, som till exempel Aftonbladets.

Det är bra att en facktidning skriver om de brutala nedskärningar som Dagens Nyheter står inför. Mindre bra att tidningen fortsätter att slira i sin relation till kulturjournalistik.

I en ledarkrönika skriver Giertta att DN Kultur fått hånfulla kommentarer från kollegor. Var dessa publicerats framgår inte. Men visst finns det en skepsis inom journalistkåren till kulturjournalister och kritiker så det är kanske inte omöjligt. Det är helt enkelt helt accepterat att skribenter av olika slag slänger ur sig ”dammiga kulturskribenter”, ”snobbiga kritiker”, utan att närmare gå in på vad som är så snobbigt, dammigt, obegripligt. Jag vet ingen annan grupp medieskribenter som det är så självklart tillåtet att slå på. Antagligen upplever de som slår att det är underifrån. Men så är det knappast: kulturredaktioner har små budgetar, kulturfrilansar skriver för löjligt låga arvoden, den stora makten och inflytandet hör svunna decennier till.

Så det är bra att den facktidning jag själv, genom att vara fackligt ansluten, är med och betalar, tar upp detta förakt. Desto konstigare då att man ägnar hela den sista sidan åt att driva med kulturjournalistik genom att uppmana läsare att spela bingo med kulturklyschor under den fina rubriken ”Kryssa kulturens klyschor”.

Missförstå mig inte. Visst kan man driva med vem man vill. Men skojeriet på sista sidan är bara roligt om man från början känner en viss hånfullhet gentemot kulturtexter (det hela är väldigt platt, tro mig). Tidningen Journalisten eldar helt enkelt på det förakt man samtidigt tar avstånd från. Förakt mot förbundets egna medlemmar. Det hela är ytterst märkligt.

Det blir ingen hovpoesi inom projektet LOVE 2010 och människor är besvikna. I tidningen Vi suckar Nina Solomin: ”Vilken LYRIKLYX det hade varit. Vilken frihetskänsla”. I dagens Aftonbladet skriver Natalia Kazmierska, som i en intervju häromdagen sa att hon inte läser poesi, att hon tycker det är synd att det inte blir någon kärleksallé till kronprinsessans ära. 

Denna längtan efter att det ska strömma kärleksdikter ur träden på Strandvägen. Är det snöyran? Den rojalistiska? Eller mest en fråga om lydnad. 

Poeterna följer inte arbetslinjen. Tjänar inte kung och fosterland. Vill inte leverera dikt när det för en gångs skull finns efterfrågan. Inte tjäna tretusen spänn. De har ingen humor, inga klacksparkar i taket. 

Får man finnas då? 

Jag hoppas det. Men jag är inte säker. 

Vill ni ha dikt? Det finns dikt. Vill ni ha träd? Det finns träd. 

Det finns så mycket man kan göra. 

Borås tidnings debutantpris gick den här gången till Johan Klings nostalgiska sekelskiftesroman Människor utan betydelse.

Så här skrev Viktoria Jäderling när den kom ut i höstas: ”Här luktar 90-tal, postmodernism och formfixering. Man får röka på kaféer, mobilerna bör vara löjligt jättesmå och det är fortfarande hippt att vara hipp”.

Klings huvudperson Magnus, olyckligt kär, med spruckna mediedrömmar och alltför stor mobil, ”skarp, genomärlig och hjärteknipande patetisk” kommer hon dock inte att sakna, inte heller det kvävande Stockholm han vandrar runt i.

Men visst är det nu, säkert förskansade i 2000-talet som betydelserna, offren och hjältarna, formerna och storlekarna ska ifrågasättas. Grattis Johan Kling!

Pia Bergström

Dagens Nyheter Kultur ska dra ner sin frilansbudget med 45 procent och göra sig av med 22 av 54 tjänster – och reaktionen i de sociala medierna är skadeglädje och ilska: ”54 tjänster?! Behövs det så jävla mycket folk för att göra den där bilagan”. 

Har föraktet mot oss journalisterna varit större än det är nu? Och föraktet mot konsten och kulturen?

Min reaktion när jag såg siffran 54 anställda var den motsatta: Hur lyckas de göra Idé och kritik, Nöje, DN På Stan, Namn och Nytt, tv-sidorna, serierna och kulturnyheterna – det vill säga 140 sidor i veckan – på bara 54 personer (inklusive redigerare)? 

Det vore stöddigt av mig från min privilegierade position på Aftonbladet Kultur – som just fått ökat budgetanslag – att lägga mig i DN:s nedskärningar. Jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågande till att de övriga redaktionerna på DN ska spara 20 procent, medan kulturredaktionen drabbas av en halvering. I tider när journalistiken smakar förvillande lika i vilken butelj den än tappas, är det ett marknadsmässigt misstag av rang att dra ner på just kulturen, som ju är den enda disciplinen som kan särprägla en tidning med ett multipelt personligt tilltal, oväntade infall och ögonöppnande analyser. Många, som jag, prenumererar på DN enbart på grund av kulturdelen. Enligt den senaste Orvesto-undersökningen toppade kulturen när DN:s läsare gjorde sina prioriteringar. 

Som konkurrent borde jag kanske slicka mig om munnen över att DN Kultur blöder, men jag känner bara sorg. Sorg som DN-läsare. Sorg som demokrat och humanist; varje levande demokrati behöver en självständig och resursstark kulturjournalistik.

Alla kulturjournalister, var vi än är verksamma, är beroende av varandra. Därför är Dagens Nyheter Kulturs sak också vår. 

Åsa Linderborg

Författaren Per Agne Erkelius är död. Han föddes 1935 i Torsåker, Gästrikland och debuterade 1961. I hans sista roman Hotel Galicja (2009), hyllad av en enig kritikerkår och nominerad till Augustpriset, löper det historiska och självbiografiska temat i hans författarskap samman till ett vemodigt värdigt slut.

På ett hotell utanför byn Oswiecim uppfyller det åldrade författarjaget sitt löfte åt en förlorad kärlek, Reginé. I skuggan av sin kommande cancerdöd minns författaren, genom dokument och deporteringslistor, förintelsen åt dem som inte kan berätta. Och Erkelius sista roman lever, berör och oroar i sin återhållsamma intensitet. Det som måste berättas gör ont och skärpan kommer inte av stora effekter utan av ett växelspel mellan hetta – kyla, bländade ljus – svärta, normalitet – fasa.

Vemod är en stram känsla men också vacker och efter läsningen växer Hotel Galicija som en vacker bok, som multnande löv och regntunga svarta gärden är oändligt vackra.

Ann Charlott Altstadt

Några av mina läsare uppmärksammade mig på att chefredaktören på Aftonbladet Åsa Linderberg ifrågasätter mig och tror att jag är ”nån annan”. Vet inte vad hon har för skäl att inte lita på mig, kanske för att jag är ”liberal”? Som tur är fattar nog de flesta att allt som kommer från henne tyvärr väldigt ofta är ”kommunistpropaganda” 

/En Mattias som kämpar för att hålla ihop sig

Hej Kalle Dixelius,

en ofin fråga, jag vet, men är det möjligen du som är hjärnan och tangentbordet bakom Söderpappan (soderfamiljen.wordpress.com)? Nånting säger mig att det kan vara du som gäckar oss allihop.

Du kan väl bekräfta eller förneka i ett sms till mig: 070-7614728. Jag lovar källskydd. 

Åsa Linderborg