Pressmeddelande

Från och med i dag kommer väl valda artiklar i Aftonbladet Kultur att publiceras i tecknad form, av Jan Berglin i Svenska Dagbladet. Som förstligsverk har Berglin valt Martin Aagårds försvar för konstnärslönen med Kjartan Slettemark som exempel (Aftonbladet 20 feb). 

Det är inte första gången Martin Aagård inspirerar svenska tecknare – förra året gjorde sig Skalman okontaktbar genom att lyssna på Doktor Kosmos. 

Aftonbladet Kultur och Walt Disney inleder under våren ett samarbete, där Aftonbladets kulturchef i en serie om 52 avsnitt ges karaktären av Magica de Hex. Mer detaljer följer inom kort.

Dagens Nyheter brukar hämta sina kulturchefer från Expressen. Det kommer därför inte som någon överraskning att Björn Wiman tar över efter Maria Schottenius, som lämnar posten efter sex år. 

Traditionens prägel ska dock inte förta Wimans egna meriter. Han är en genuin publicist och god stilist, snabbfotad, rolig och – viktigast av allt – seriös. Med honom och den redaktion han tar över, kommer svensk kulturjournalistik att försvara sin position i egen rätt. 

Till Wimans förtjänster hör också viljan till debatt, som dock ibland är så stor att den slår över i lite slamriga personangrepp. Ideologiskt kanske man kan placera honom bland vitvinsliberalerna; en inte helt genomtänkt världsbild har gett Expressens kultursida en spännande air av oförutsägbarhet, även om de inhumana ställningsstagandena vad gäller Mellanöstern kan betecknas som konsekventa. I Wiman har vi en oförvägen ambassadör för idén att såväl kulturjournalistikens som demokratins livsluft är att åsiktsskillnader tydliggörs och konfronteras.

Dagens Nyheter står inför stora avskedanden som jag gissar att Maria Schottenius inte vill administrera – hon är nog inte gjord av det okänsliga virke som krävs. Frågan är om Björn Wiman är det.

Åsa Linderborg

Buttericks-burkan

Skämtaffären Buttericks hyr numera ut ”burkor” (som visserligen ser ut som en niqab).

Ska de också förbjudas? Och vad händer i så fall med kräftdräkten?

Eller innebär Buttericks-burkan slutet på slöjdebatten?

Jag kan omöjligt förstå varför Landet brunsås är så utskällt. Vardagsfilosofiska frågor formuleras av en oemotståndlig programledartrio som fulla av humor bjuder på sig själva. Flamsigt allvarliga reportage tryfferas med expertkommentarer och arkivklipp som bara SVT har. Man kanske inte lär sig så mycket nytt, men man inbjuds att fundera själv. 

I onsdags var temat mat och stress. I Sverige lägger vi ner ovanligt lite tid på matlagning. För fem decennier sedan lade en husmor ner fyra timmar om dan på att koka och steka, på 70-talet var siffran nere i två timmar och i dag ägnar vi en kvart i det egna köket åt vardagsmaten. Den enda rimliga förklaringen till det här, tänker jag, måste ju vara att Sverige har en ovanligt hög grad av arbetande kvinnor – det var ju på 70-talet som de sista hemmafruarna gick ut på arbetsmarknaden.

Vi äter också väldigt fort, fick vi veta, och förklaringen, enligt Landet brunsås, är att vi har så mycket annat för oss. Så är det säkert. Men kan inte  hastighetsätningen ha något att göra med hur vi lär oss äta i skolan?

Sverige är, tror jag, ensamt i världen om att ha skolbespisningar, i andra länder tar man med sig en macka – ett viktigt exempel på vårt generella välfärdstänkande: alla barn ska kunna äta sig mätta på dan. Problemet är bara att matsalarna ser för djävliga ut och att ungarna uppmanas att äta snabbt för att sen ”gå ut och få frisk luft”. 

En av Danmarks just nu hetaste strider handlar om att inför lättare skolluncher för alla barn. Rena socialismen! ryar högern, i landet där den politiska remouladen blir brunare för varje år. 

Det kommer några upprörda mejl över min recension av Prinsessan och grodan, en film som jag mycket väl tycker var värd sitt biljettpris, även om filmen är ideologiskt problematisk. Det är föräldrarnas, inte Disneys, ansvar att tala om för barnen att världen är orättvis, menar en läsare.

Well, det tror jag barnen – eller ”barna” som Astrid Lindgren sa – upptäcker själva. Men frågan kvarstår: Varför gör Disney gör en film om klass, ras och kön utan att vilja diskutera frågorna på djupet? Kanske för att de vill ha så stor publik som möjligt: man lyfter allmängiltiga problem, men aktar sig noga för att de ska brännas.

Hur som helst är det på tiden att en Disneyfilm har en svart prinsessa som huvudperson, även om man alltså inte gör något särskilt av hennes hudfärg. Den som vill ha andra exempel på hur svarta har skildrats, om än bara flimrat förbi, i Disneys värld, kan gå in på youtube och titta på ”Racism in Disney”. Där finns ett fem minuter långt klipp på stereotyper kring ras och nationalitet som bitvis är illasinnat redigerat, men ändå ganska avslöjande. Lyssna särskilt till de svarta arbetarnas sång i filmen Dumbo: 

”We work all day

we work all night

We never learned to read or write

We´re happy hearted

Roustabouts”

För ett par år sedan, strax innan finanskraschen, började de dyka upp.

Youtubeklipp smygfilmade med mobilkameror från de stora auktionshusens mest groteska konstförsäljningar.

Klippet då Andy Warhols Green car crash säljs för för en halv miljard på Christies verkar numera ha tagits bort, men man kan fortfarande se försäljningen av Rockefellers Mark Rothko-tavla och Warhols självporträtt.

En sorts konstsamlarvärldens amatörporr som småsamlare och kapitalistofiler kunde dregla över.

Filmerna bröt lite med den hemlighetsfulla omertá som omger den högsta kastens konstsamlande, men det dröjde inte länge innan de stora auktionshusen insåg marknadsföringsvärdet av att exponera den upphetsade stämning som råder när osannolika summor pengar läggs på konst. Det var väl ytterligare ett sätt att pressa upp priserna.

Och det är onekligen djupt perversa små filmer.

Nu visar Christies själva hur det gick till när Pablo Picassos Tëte de femme (Jaqueline) i tisdags såldes till en anonym köpare, som via telefon lägger upp 94 miljoner kronor.

Samtidigt sattes (ett visserligen omdiskuterat) försäljningsrekord när Giacomettis Walking man I gick under klubban för osannolika 762 miljoner kronor på Sotheby’s. Oavsett om den eller Picassos Carçon à la Pipe är det dyraste konstverket någonsin så är det en tydlig fingervisning om att finanskrisen aldrig drabbade där den borde ha drabbat.

Marknaden krympte visserligen under början av 2009, men redan i december i fjol vågade miljardärerna börja spendera rent pornografiska belopp på konst igen.

Det tar lite tid att komma igång. 

Känner mig alltjämt som kulturredaktionens egen Tomas Johansson, bland alla dessa Holms, Brolins och Sjöbergs, (om ni hänger med i ”Mästarnas mästare”-analogin). Tar lång tid på mig, fumlar med orden, flackar med blicken. Men det är intressant att bara registrera allt som händer här i huset. Ibland hör man ledarredaktionens skrattsalvor (någon skämtade om Mats Odell vid kaffeautomaten). Ibland småpratar de om hur de mår så här dagen efter Expressens kulturfest. Om vem som var full och vem som var charmig.

Det är nästan precis som på folkhögskolan med andra ord. 

Olov Antonsson, praktikant

En vinnare som däremot dök upp igår var Aftonbladets söndagskrönikör Mats Strandberg vars tredje roman Halva liv blev ”Årets Bok” på Gaygalan 2010.

Prisutdelare var Maria Montazami från Svenska Hollywoodfruar.

I dag bloggar Mats lite om hur det känns att vara en vinnare dagen efter dagen innan.

Kanske kan det vara en förklaring till varför så många pristagare undviker prisutdelningar?

Hur som helst: grattis Mats!

I går gick Expressen årliga kulturfest av stapeln. Vilket som vanligt var trevligt.

De enda som var lite otrevliga var The Knife som inte dök upp för att hämta sitt traditionstyngda musikpris Spelmannen.

Det är ju en klassisk arty farty varumärkesbyggande pose att inte ta emot priser, men har inte 2010 börjat ovanligt dåligt för prisutdelarna? Jag tänker då inte främst på  Noomi Rapaces anti-tacktal på Guldbaggegalan eller på Obamas krigsretorik vid fredsprisutdelningen.

Nej, stjärnorna har helt enkelt vägrat dyka upp. Zlatan och Helena Jonsson nobbade idrottsgalan, Thåström kom aldrig till Grammisgalan, Beyonce kunde inte komma upp på scenen under helgens Grammy-awards och nu The Knife.

Man kan säkert i god Ulf Lundell-anda argumentera ”att inte ta emot ett pris också att ta emot ett pris” men personligen saknar jag de tider då Bear Quartet skrev ett manifest över varför de vägrade gå på Grammisgalan eller då Popsicle hotade andra band med döden på samma tillställning och när Lukas Moodysson och Alexandra Dahlström bad både filmsverige och Loa Falkman att dra åt helvete på Guldbaggeutdelningen.

Ska man sura över sitt pris kan man åtminstone göra det med bägge långfingrarna.