Idag är min första dag som praktikant här på Aftonbladet kultur. Det är en något större arbetsplats än de lokal- och skoltidningsredaktioner som jag är van vid hemma i Umeå. 

Men det ska nog gå bra. Jag ser fram emot att studera dem, stockholmarna. Dessa utkantsmänniskor, som P O Enquist kallar dem som är bosatta söder om Jörn i sin bok Ett annat liv. 

Och nog verkar de vara rätt snälla ändå, kulturjournalisterna. En är från Gävle, en annan från Lycksele. 

Snart har jag till och med ett passerkort och en dator att skriva på. Praktiken kan börja. 

Olov Antonsson

Genom fönsterrutan i bussen ser jag de röda, blå och gula lyktorna flämta på Raoul Wallenbergs plats. Det är förintelsens minnesdag och allvarligare lyktor är de här finns inte på jorden.

Antisemitismen växer, enligt en ny rapport. Och så kanske det är. Ju okänsligare den israeliska övermakten ter sig, desto större risk att folk sätter likhetstecken mellan judedomen och staten Israel – på samma sätt som hökarna i Tel Aviv gör. Men det handlar också om definitioner. Sedan en tid tillbaka stämplas varje kritik av Israels ockupation och aggression som antisemitism. Längst går Israels informationsminister Yuli Edelstein, som menar att det finns ett samband mellan Goldstonerapporten – som kartlagt Gazakriget för ett år sedan – och förintelsen.

När jag kommer hem ser jag rubrikerna om radiodebatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. ”Vi vill inte ha fler burkor i Sverige”, säger Reinfeldt. Muslimska kvinnor måste sluta gå runt så där!

Retoriken känns igen. En gång var det tinninglockarna och de svarta rockarna som högern inte ville se på våra gator.

Lyktorna flämtar för oss.

Åsa Linderborg

Beställda litteraturmanifest är inte min favoritgenre  – ofta blir de lydiga svar på redaktörsdrömmar om att litteraturen ska göra sig tydlig, medialt användbar. Men när danska Information nu bett nio författare formulera försök till manifest för ett nytt litterärt årtionde blir jag ändå nyfiken. 

Merede Pryds Helle skriver: ”Man kan säga; i vår tid är den absolut mest radikala handlingen att sätta sig i en stol och läsa en bok”. Hennes manifest är klokt, när det betonar att det är läsandet/läsaren som gör litteraturen radikal. Mette Moestrup förutspår något som den danska litteraturen kanske behöver mer än något annat: ”En ömsesidig mental avpatriarkalisering äger rum, senast 2015. Bokstäverna lyser”.

Men Moestrup nöjer sig inte med det: ”En ömsesidig mental avkolonialisering äger rum, senast 2016. Bokstäverna lyser, lyser.”

De nio manifesten bär alla samma vaga, starka vilja. Litteraturen vill få göra som den vill. Litteraturen vill inte bara vara vara eller tjänst. 

Läs manifesten på www.information.dk

Mitt livs kortaste anställning varade en enda, lång, eftermiddag. Klotterborttagning i SL:s regi. Jag var student med konstant ont om pengar och tänkte man kan prova. En iskall tunnelbanedepå, i otrevligt sällskap med människor som hade kunnat jobba gratis – så besatta var de av att ta bort. Allt skulle väck. I stället för taggar, nonsenstexter, små politiska utbrott skapade vi med hjälp av nåt gift och trasa stora grå blobbar. Fulare och fulare blev det, när vi drog fram genom vagnarna.

Den där jobbiga stämningen av utrotning, plus att vi hade noll skyddskläder, gjorde att jag inte kunde förmå mig till att återvända. Då om inte förr insåg jag ju att det där med klotterbekämpning, det är ideologi. Estetisk ideologi där de bilder och tecken som tillkommit olagligt eller av okända inte har något som helst berättigande medan fulheten i en ”renskrubbad” vagn anses värd att till och med betala för.

Territorial Pissing, den famösa konstfacksfilmen av NUG, som tydligen resulterade i sanering för 100 000 kronor, har med rätta hyllats som det estetiskt kraftfulla verk det är. Nu läggs åtal ner för andra gången i den affären, eftersom det är oklart vilka som utförde själva bombandet av t-banevagnen. SL kontrar med att troligen överklaga eller att väcka enskilt åtal.

Helgar ändamålen medlen? Alltså om ett konstverk blir bra, var det värt att bryta mot lagen? Jag svarar ja i det här fallet, eftersom verket bygger på en kritik mot den ideologi som säger att bara vissa människor och företag får ta det offentliga rummet i anspråk. Det bygger på ett lagbrott för att det är en kritik av lagen. Verket har inte skadat någon människa. Eller någon alls. Och det är viktigt, alls ingen bagatell, den här vintern när friska vargar dödas och plågande grisbönder än så länge går fria från åtal.

Kulturredaktionen har just haft besök av Klassekampen, en norsk och i alla läger mycket respekterad vänstertidning.

Nio glada kollegor med chefredaktör Bjørgulv Braanen i spetsen ville veta allt om svensk kulturjournalistik, lite olik den i Norge, med vårt debatterande material och smarta analyser av populärkultur. 

Det är ju det jag säger. Svensk kulturjournalistik håller hög klass. Liksom Klassekampen.

Åsa

Idag skrev Bo Madestrand en artikel i Dagens Nyheter.

Jag orkar inte redogöra för innehållet i detalj, läs själv här istället. Men i korthet handlar den om två stockholmska journalister som träter om huruvida den ene har rätt att citera den andres facebookuppdatering eller inte.

För oss teoretiska journalister är upptäckten av Bo Madestrands artikel att jämföra med upptäckten av Higgs-partikeln.

Den är en sensation.

En nyckel till journalistuniversums gåta.

Bo Madestrands text befinner sig nämligen exakt på journalistikens händelsehorisont. Det är en artikel där massan av internt journalistbjäbb är så kompakt att den hotar att fullständigt kollapsa av sin egen tyngd. En medial singularitet.

Jag kommer nu att genomföra ett epokgörande journalistiskt experiment:

Genom att skriva OM Bo Madestrands artikel kan jag nämligen skapa en text där massan av internt journalistbjäbb ökar ännu en grad. 

En typ av text som världens teoretiska journalister länge har drömt om, men ingen ännu har läst i verkligheten – det mytomspunna journalistiska svarta hålet.

En text som slutgiltigt kollapsar av internt journalistbjäbb så att ingen betydelse, ingen som helst innebörd eller mening kan slippa ut till någon utomstående läsare.

Den oändligt krökta ankdammen.

Öppet brev till Svenska Akademiens Nobelkommitté

Ärade medlemmar av rubr. kommitté

När ni har läst dessa rader så förstår ni att ni i realiteten inte är så ärade. Ni har genom ert val av Herta Muller till 2009 års Nobelpris i litteratur diskvalificerat er själva för kommande utnämningar av litteraturpristagare. Ni bör omgående söka nytt jobb!!

/…/

Många här i Lysekil, enskilda och bokklubbar, är lika oförstående om böckernas innehåll som jag.

/…/

Till att skriva dessa rader har jag känt mig nödd och tvungen.

Yngve Ogemark

I sin text om kritikens påstådda, eller faktiska, kris (publicerad på Aftonbladets kultursida den 16 januari) ifrågasätter Anders Johansson min formulering om ”den seriösa, komplexa kulturkritiken”.
Han skriver ”När Jenny Tunedal vemodigt konstaterar att ’den seriösa, komplexa litteraturkritiken’har svårt att överleva talar hon förmodligen för de flesta på landets kulturredaktioner. Återigen denna konsensus.”
Värt att notera är Johanssons snillrika sätt att i en mening göra mig till talesperson för de flesta på landets kulturredaktioner för att i nästa mening kunna vända sig emot denna konsensus.
Värt att notera är också ordet ”vemodigt”. Jag skrev så här: ”I den marknadens diktatur som råder har den seriösa, komplexa litteraturkritiken, precis som all litteratur som inte går att förvandla till snabba cash, svårt att överleva.” Visserligen använde jag ordet ”tyvärr” i inledningen till detta resonemang, men jag vill ändå hävda att vemodet finns i betraktarens öga.
Jag är inte i färd med att sörja, jag är i färd med att tänka.
”Seriös och komplex” litteraturkritik är, menar jag, en kritik som präglas av kännedom om författarskapet i fråga, såväl som den samtida litterära kontext boken kommer ut i,  en kritik som grundar sig på en noggrann (och tidskrävande) läsning och som har utrymme och förmåga att tänka över och fördjupa sina värderingar och ställningstaganden.
”Helt enkelt bra recensioner”, som Johansson skriver. Men det är inte så enkelt. ”Helt enkelt bra recensioner” kräver tid, pengar, utrymme, omsorg. Från skribenten, men också från redaktionen.
Johansson skriver att ”naturligtvis är det mesta som produceras, som på alla områden, mediokert – varför skulle litteraturkritikerna vara objektivt bättre än någon annan yrkesgrupp?”
Så avspänd (alternativt uppgiven) är inte jag. Jag vill läsa litteraturkritik som är subjektivt alldeles lysande. Det får jag ofta göra också, inte minst på Aftonbladets kultursida. Men jag vill ha mer. 
Jag avskyr det mediokra.
Och det är inte vemod. Inte heller nostalgi. Det är hopp. Allt annat är för lite.

”Jag är Gunnar Blå” är rubriken på dagens pressmeddelande från Vertigo förlag. Förläggaren Carl-Michael Edenborg meddelar att han skrivit ett kontrakt med deckarförfattaren Gunnar Blå, som innebär att Edenborg har ”rätt att i alla offentliga sammanhang – intervjuer, uppläsningar, statsbesök, signeringar, frågesporter, fotograferingar, välgörenhetsgalor, prisutdelningar osv – uppträda som Gunnar Blå.”

Kontraktet kommer lägligt, eftersom Blå i dagarna släpper sin nya bok Övervakningen: minnet av dig. Och måste naturligtvis betraktas som en eftergift för ”medierna [som] kräver personligheter som kan visas upp” – vilket Edenborg också skriver i pressmeddelandet. 

Det måste kännas lite pressande. Att uppträda som Sveriges grymmaste (och kanske minst empatistörda) deckarförfattare i Malousoffan, Singing Bee, Babel, Skvalan och allt vad det kan tänkas bli. Men en man måste göra vad en man måste göra för att sälja böcker. 

Jag blir avundsjuk på Gunnar Blå. Jag vill också ha en ställföreträdande människa, med personlighet och allt. 

Knappt hade vi hämtat oss från nyheten att sångaren Hank von Helvete spelar huvudrollen i Jesus Christ Superstar innan vi drabbas av nästa norska rock-chock. På den ständigt uppdaterade bloggen Shadows of the North läser vi att världens första black metal-musikal snart ser dagens ljus.

Musikalen Svartediket, uppkallad efter en sjö i Hordaland, sätts upp av Bergens anrika teaterinstitution Den Nationale Scene. Enligt upphovsmännen är det ”en utmanande blanding av black metal, klassisk musik och visor”. 

Norsk black metals svarta får Gaahl (också känd som Kristian Espedal) ska spela rollen som den fornnordiske guden Heimdal och har redan orsakat skandal genom att avslöja att han fortfarande tycker det är bra att bränna ner kyrkor.

”Den förste förespråkaren av kyrkbränning med statlig lön”, skriver en förfärad journalist i Bergens Tidene.

Äntligen har vi fått ett svar på exakt hur lång inkubationstiden är innan en extrem subkultur kan bli finkultur. Den är 20 år. Varken mer eller mindre.  Black metal var i början av 90-talet en så avvikande kulturform att den bara omskrevs av kriminaljournalister. Nu har den slutligen tagit steget in i operans värld. 

Och vad passar då bättre än att göra en Malena Ernman?

8 januari vann extremrockarna Keep of Kalessin (de säger själva att deras musik är ”nära besläktad” med black metal) semifinalen i norska Eurovision Song Contest!

Alla black metal-fans som i 20 år kämpat för att deras konstform ska vara så ”äkta” som möjligt sliter förmodligen sitt långa, rakpermanentade hår i stora tuvor just nu.

Det kan vara dödsrockens död de bevittnar.

Fotnot: Svartediket har premiär under Bergens Festspel 27 maj och spelas till och med  september 2010.

Final i Norges Melodi Grand Prix är den 6 februari i Oslo.