Säg att du är en diktator uppbackad av en före detta supermakt som håller din krigshärjade bergsprovins i schack med lönnmord och tortyr samtidigt som du försöker bekämpa islamistisk terrorism som stöds av Al Qaida.

Hur gör du för att bevisa för dina landsmän och omvärlden att du är en ledare som står för stabilitet och framsteg?

Lätt  – du anställer en modebloggare.

Traditionellt brukar diktatorer i centralasien resa 50 meter höga guldstatyer över sig själva som roterar efter solens gång (exemplet Turkmenistan) för att bevisa samma sak, men den Moskvatrogne presidenten i Tjetjenien, Ramzan Kadyrov är en modern man.

Sen ett tag tillbaka sänder den kanadensiska modellen Chrystal Callahan programmet Highlights of the week with Chrystal Callahan på det regimtrogna Grozny tv. Inslag om designerkläder och skönhet varvas med folkmusik och hyllningar av Kadyrov. Callahan provar huvuddukar från Pierre Cardin och bildbloggar på ”Grozny gossip”.

I en intervju på chechnyatoday.com berättar hon att tjetjeniens press- och informationsminister gav henne jobbet och att omvärlden inte har en aning om att det finns restauranger och underhållning i Tjetjenien. Det är hennes uppgift att visa det. 

Att Ramzan Kadyrov profilerar Tjetjenien med mode är väl inte konstigare än att svenska institutet torgför ”det svenska modeundret” utomlands. Men att mode blivit ett så effektivt propagandavapen att det till och med används i världens farligaste konfliktzon är läskigt, med tanke på den extrema modebloggtätheten i Sverige.

Nedrusta nu!

Årets omgång av Paradise Hotel är en rejält surrealistisk upplevelse. Intrigerna, den Twin Peaks-inspirerade musiken och de obegripliga reglerna gör programmet snudd på otillgängligt för den oinvigde tittaren.

Paradise hotel är dokusåpornas språkmaterialistiska poesi. Nivån är så hög, förutsättningarna så skruvade och kravet på förförståelse så uttalat att många tittare nog zappar vidare i ren förskräckelse.

Vad skulle passa bättre i denna surrealistiska och hårt regelstyrda värld av kändisar, kända för ingenting särskilt, än en kunglighet? Programmet innehåller ju redan en ”ond kejsare” och mängder med andra konstiga ceremonier. Dessutom är allt inbäddat i en hejdlös stekar-attityd.

I går kom nyheten att prins Carl Philip med stor säkerhet dejtar före detta Paradise Hotel-stjärnan Sofia Hellqvist. Troligen höjs några ögonbryn bland de som inte gillar att Victoria ska äkta en gymägare. Men sällan har man sett ett så perfekt par: Bägge har vanan inne att äta, kurtisera och leva offentligt. Bägge vet vad det är att vara ett publikt spektakel. 

Vi önskar dem så klart lycka till och förväntar oss ännu bättre tv-tider för vår sant surrealistiska monarki, som vi forsättningsvis kunde ha kallat Stjärnorna på slottet, om det inte vore upptaget. Lyxfällan då? Nähä, inte det heller… 

I dag har vi en stor artikel av Dan Josefsson och Daniel Suhonen om tidskriften Arena och socialdemokratins intellektuella, som väckt många reaktioner av alla slag. 

Ett påpekade gäller bildvalet, som inte ska lastas artikelförfattarna. Kvinnan som illustrerar artikeln är hämtad ur Lukas Moodyssons film Mammut, men hon är inte barnflickan i New York, som artikeln nämner, utan den prostituerade filippinska som mannen lär känna. Dock: Även hon har tvingats lämna sitt barn för att finna försörjning åt dem båda.

För några år sedan brukade jag skämta om att staten borde subventionera mina taxiresor från krogen. Låter det som ett tråkigt skämt? Stämmer bra det.

Skämtet som inte var roligt, byggde på att det var så otroligt ORIMLIGT att staten skulle subventionera att jag var för full att ta bussen hem. 

Inte rimligt. Inte kul. 

I förrgår skämtade moderaternas pressekreterare Edvard Unsgaard om en rysk städerska på Facebook:

”Tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade inatt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.”

Dagen efter förtydligade Unsgaard vad han menade:

”Jag tycker det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen”.

”Arbetslinjen” är en politik som tvingar folk att ta arbeten de tvekar inför. De tvingas bland annat flytta under hot om att förlora sin a-kassa. Unsgaards skämt bygger alltså på den ryska kvinnan TVINGAS åka hem till Edvard och torka upp när hans Vasastan-grannar inte orkar bajsa på toaletten.

Snabb service under hot!

Arbetslinjen!

Roligt!

Städerskans bajstorkande är numera dessutom avdragsgillt. Edvard får BIDRAG för att hon tvingas torka upp när Edvards grannar skitit i tamburen. 

Jag kan inte ens komma på ett dåligt skämt nu. Blir däremot ganska sugen på att ta en taxi hem till Edvard och lämna ett eget bidrag till hans arbetslinje. 

Martin Aagård

Förutom alla hetsiga utfall mot Guldbaggejuryn så är väl  dagens filmsnackis att George Clooney är påtänkt i rollen som Mikael Blomkvist i Hollywoodfilmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”.

Det ska bli intressant att se hur Clooney översätter Stieg Larssons huvudperson till amerikanska förhållanden.

Mikael Blomkvist är på något sätt en ur-södermalmsk mediefantasi.

• Han är den ende bra journalisten i en stad fylld av usla kvällstidningsreportrar. Så bra att han löser mord långt innan polisen.
• Han är egentligen den ende gode mannen i ett land fyllt av nazister och våldtäktsmän.
• Han har ett gigantiskt kontor på Götgatan där han driver en pytteliten men oerhört lönsam tidskrift som finansierar redaktionens liv i enorma praktvåningar på Södermalm.
• Till råga på allt vill alla kvinnor ha honom, oavsett sexuell läggning.

Mikael Blomkvist är som en våt dröm på Tidningen VI.

Det kommer att bli svårt för Clooney. Vad blir det i USA?  Noam Chomsky med superkrafter jobbar på The New Yorker? 

Självklart borde han spelas av Stellan Skarsgård istället.

De hederliga liberalerna är snart lika sällsynta som bergsgorillan och mahognygroggen, men det finns en och annan som envisas med att söka sanning och rätt, också om det kostar en uppgörelse med sig själv. Som Lars Westerberg på Helsingborgs Dagblad. 

Åsa Linderborg. Är du sprungen ur rödvinsvänstern.Sån skit du skriver.Får du betalt för det.

Rune Carlsson

Svar:

Hej Rune!

Ja, jag får betalt för mitt arbete – det får alla som jobbar på Aftonbladet – och jag hoppas att även du får lön för ditt arbete. Ingen ska jobba gratis.

Vänliga hälsningar

Åsa Linderborg

Dagen före dagen och det är ingen idé att försöka tänka eller skriva. Jag försöker ändå.

Dagen före dagen, julen julen julen står för dörren, släkten, alla ljusen brinner, släck dem inte.

För där ljuset är där är det jul och människor. Julen är en tid för människor. För att umgås med människor. Eller för att läsa. Eller: att läsa är också att umgås med andra människor.  

Ett alternativ är att , som Björn Wiman rekommenderar i Expressen idag, högläsa Viktor Rydbergs Tomten för en motsträvig familj. En dikt om en ensam liten outsider-man i snön. Varför inte. 

Mitt förslag är att tystläsa.  

På bloggen Exoskeleton http://exoskeleton-johannes.blogspot.com/ finns en text med titeln The ”Future” of ”Poetry” av Joyelle McSweeney. Späckad med tankar som räcker hela dagen, helgen, ännu längre. Vränger hjärnan och begreppen ut och in. Skapar en känsla av att det finns framtid, och poesi, på andra sidan helgerna. 

Den börjar så här: ”Becoming a mother made me a goth. Becoming a mother, and nearly dying in the process, and wondering for 10 months if the body inside me is alive or dead, and comcomitantly, if I would also kill myself if I learned it was dead, then holding it and realizing what a very minor and insubstantial gate a six pound infant is onto some kind of Hades – well, it rendered life on earth a kind of Hades. A kind of vista on death.”

Komplettera essän med Aase Bergs diktsamling Loss. 

Läs till Marias och alla andra mammors ära. 

Helgens intervju med israels f d chefspatolog Yehuda Hiss i Israeliska Kanal 2, där han erkänner att organ systematiskt stals från kroppar som inkom på det rättsmedicinska centret Abu Kabir under 80- och 90-talet har gett eko i världspressen.

Intervjun gjordes av den amerikanska antropologen Nancy Scheper-Hughes så tidigt som år 2000. Efter kontroversen kring Donald Boströms artikel i Aftonbladet tidigare i höst beslöt hon att visa sitt material.

Här är några länkar.

Först ut att skriva var AFP:s korrespondent Mark Lavie, vars
rapport publicerats i ett stort antal nyhetsoutlets över hela världen, bland annat New York Times, FOX News och den amerikanska politiksajten Huffington Post.

Brittiska Guardian har skrivit om erkännandet och amerikanska CNN har en utförlig rapport med flera detaljer om rapporten.

Al Jazeera har även en intervju med Nancy Scheper-Hughes.

Fler som skrivit är Jewish Telegraphic Agency, ABC:s mellanösternkorrespondent Anne Barker samt holländska NRC Handelsblad

Jag läser i Expressen att Newsmills redaktör Karin Eder-Ekman, som i år bland annat gett utrymme åt en organiserad nazist – Newsmills publicistiska princip kan sammanfattas med en travestering på Zäta Höglund: ”ingen vänskap åt vänster, ingen fiendskap åt höger” – utnämner mig till Årets tomte. Orsaken är mitt ”kvinnohat”.

I väntan på saklig motivering låter jag som självhatande kvinna min huvudbonad värma. Hellre en röd luva än en brun skjorta.