Jag bläddrar lite förstrött i olika modemagasin och finner en parad av cocktailklänningar. De är ärmlösa och av omtåligt material, raka i midjan, korta och dekorerade med fransar, pärlor, broderier – och de för tankarna till 1920-talet. Särskilt som klänningarna ofta kombineras med en liten pillerburk eller ett fjäderband på huvudet.

Inget konstigt med det; likheterna mellan vår tid och mellankrigstiden är – alltför – stora. Även då önskade man partaja bort erfarenheterna av kriget och krisen. Vissa tjänade stora pengar på strukturomvandlingen, andra föll ner i djup fattigdom. Morgondagen var oviss: socialism eller barbari?

Estetiskt håller jag 1920-talet för det vackraste av alla decennier. Jag kan inte påstå att dagens modekollektion håller den klassen, men de flesta klänningar jag bläddrar förbi, önskar jag ändå att jag ägde. Eller passade i.

Christina Ouzounidis, verksam vid den enda teater jag verkligen skulle vilja gå på – Teatr Weimar i Malmö – får årets Henning Mankell-stipendium på 100 000 kr ikväll. Ett pris som tillkommit inte till Mankells ära, utan med pengar han donerat för att stötta dramatiker ”som genom sitt arbete visat socialt och politiskt engagemang samt intresse för Sveriges förhållande till omvärlden”. Jag tycker det är storslaget.  

Juryn, Sveriges Dramatikerförbund, har skrivit en både pampig och innerlig motivering till årets val: ”De stora ordkaskadernas mästare formar sina argument med hetta, djup och engagemang. Hon tömmer språkets på dess makt och egentliga innebörd, och avslöjandet av vad det rymmer, drabbar oss som stumma vittnen, skakade i vårt innersta.”

Jag har inte sett en enda pjäs av Ouzonidis, men brukar ofta gå in på Teatr Weimars hemsida och läsa längtansfullt om det hon gör, beundra titlar som Håll dig på din cunt eller Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån, hitta rader som de här, ur Ordet – kött. 

”Om en säger mig att jag är lärd, snäll, vacker, galen eller modig, vad har det med mig att göra? Om alla säger mig att jag är lärd, snäll, vacker, galen eller modig, vad har det med mig att göra?

Identifikation är svaghet, bekvämlighet, en sorgligt missanpassad anpassningsförmåga som ratar livet och dess oändliga möjligheter.”

Snart måste jag se hennes ord i verkligheten. Tills dess gratulerar jag. 

Gatukonstnären Dan Park har åtalats för hets mot folkgrupp, enligt Svenska Dagbladet. Han fångades av en övervakningskamera när han ställde ut burkar med texten ”Zyklon B” utanför judiska församlingen i Stockholm. Namnet på den gas som användes i utrotningslägren i Auschwitz.

Det var väl dags nu.

Dan Park har bett om att dömas för hets ganska länge. Hets mot hela världen.

Han har i snart 20 år tapetserat  – först Umeå, sedan Malmö – med bisarra affischer där han hånar och kränker det mesta som brukar anses heligt: mordoffer, våldtäktsoffer, barn och invandrare. Samtidigt häcklar han religon, politiker, polis och diverse reklambudskap. Oftast genom att rita hakkors.

I år gavs en samlingsvolym med Dan Parks affischer vid namn Sieg! ut av den ambitiösa konstudenten Magdalena Nordin på Konstfack. En samling som visar två saker: Park är en del av en 30 år gammal anarkistisk punktradition som gör sitt bästa för att provocera allt som är det minsta politiskt korrekt.

Samt: Dan Park har ingen som helst politisk agenda. Ingen alls. Förutom möjligen åsikten att en ond värld kräver ond konst.

Fotnot: Dan Park har en gammal övergiven blogg på Expressen.se, en färsk blogg där han visar sina dekorerade elskåp och ytterligare en blogg där han redovisar allt han köper.

Om man går in på sajten Newsmill idag får man intrycket av att Ali Esbati skrivit ett inlägg med rubriken ”Newsmill är årets fördummare”.  Texten toppar sajten och har i skrivande stund 32 kommentarer. De flesta är väldigt negativa. Någon tycker att artikeln var väldigt kort. Bara ett stycke. Någon anklagar honom för att ha stavat fel i en faktaruta. 

Men det har han inte.

Ali Esbati har inte skrivit på Newsmill över huvud taget. Han har skrivit en debattartikel på Aftonbladets kultursida, som vår redigerare gett rubriken ”Newsmill årets fördummare”.

Newsmill citerar ett stort stycke ur texten och länkar sedan vidare till Aftonbladet. På så sätt klarar de sig visserligen från att begå en flagrant textstöld.

Men problemet är att Ali Esbati inte har valt att publicera sig på Newsmill. Han har faktiskt stora invändningar mot hela Newsmills verksamhet, vilket framgår av hans text.

För ett par veckor sedan publicerade Newsmill en text av en människa som inte finns. Idag publicerar de en text mot en skribents vilja. Om det här är den journalistiska förnyelse som juryn för Stora Journalistpriset väljer att premiera ikväll så kommer det att bli riktigt pinsamt.

Klockan 7.45 imorse lade båten ut som ska ta mig till Mariehamn.

Karaokebaren – stavas det så? – öppnade redan klockan 9 och befolkas av glada och förväntansfulla människor som sjunger vemodig tango och även om ingen dansar, är det många som lyssnar.

Jag också. Jag lyssnar så jag inte vet vart jag ska ta vägen med min dator, på vilken jag försöker få ihop ett svar på Kajsa Ekis Ekmans och Carl-Michael Edenborgs debattartiklar om markis de Sade. Jag ska inte skylla ifrån mig, men om min kolumn på söndag ger ett okoncentrerat intryck, skyller jag på mannen i svarta byxor och mustasch som sjunger tango på det sättet som tangon måste vara avsedd för.

I kväll ska jag prata litteratur med Claes Andersson. När jag var tonåring kunde jag hans dikt Hon går med vinden i sitt hår utantill. Sedan dess har både han och jag blivit äldre.

Återigen förfasar sig svensk media och politiker över att grisar behandlas illa i djurindustrin. Och den här gången kan vi inte bara muttra att danskarna nog alltid varit lite slappa och sadistiska i sin djurhållning, för nu är det faktiskt ”våra egna” svenska bönder (till och med en som sökt fru) som låtit grisar leva under förfärliga förhållanden. Som vanligt möts avslöjandena av storögd bestörtning: ”Oj, så hemskt” ”Vi visste ju inte”. Men om vi inte visste det här, vad exakt var det då vi visste? Hur många köttätare har någon aning om under vilka förhållanden djuren de tuggar i sig har levt och dött? 

”Du vet väl inte om Kalle Karlsson är en hyvens grisbonde eller inte”, som Karin Ahlborg skriver i dagens Aftonbladet. Hennes slutsats är att ”konsumentmakt inte existerar när det gäller griskött”. 

Hon har rätt, men ändå fel. Det är lätt att ta den där makten. Ät inte grisarna.  

I Vi läser läser vi artikeln ”Ett litet rum för poesi” av Anne-Marie Körling – en text om att läsa på toa. Och om ett smidigt sätt att lära sig dikter utantill – sätt upp dom på dass så sitter dom i huvudet så småningom. Jag vet precis vad skribenten menar och har provat många gånger. I ett hus i Malmö satte jag upp T.S. Eliots The Hollow Men på den silvriga toalettväggen och alltsedan dess är den en av de dikter jag känner mig mest intim med. Tyvärr lärde jag mig dock aldrig riktigt hela. Ty mitt minne är kort och min matsmältning hastig. 

Mistah Kurtz—he dead.

      A penny for the Old Guy

      I

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;

Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us—if at all—not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.

      II

Eyes I dare not meet in dreams
In death’s dream kingdom
These do not appear:
There, the eyes are
Sunlight on a broken column
There, is a tree swinging
And voices are
In the wind’s singing
More distant and more solemn
Than a fading star.

Let me be no nearer
In death’s dream kingdom
Let me also wear
Such deliberate disguises
Rat’s coat, crowskin, crossed staves
In a field
Behaving as the wind behaves
No nearer—

Not that final meeting
In the twilight kingdom

      III

This is the dead land
This is cactus land
Here the stone images
Are raised, here they receive
The supplication of a dead man’s hand
Under the twinkle of a fading star.

Is it like this
In death’s other kingdom
Waking alone
At the hour when we are
Trembling with tenderness
Lips that would kiss
Form prayers to broken stone.

      IV

The eyes are not here
There are no eyes here
In this valley of dying stars
In this hollow valley
This broken jaw of our lost kingdoms

In this last of meeting places
We grope together
And avoid speech
Gathered on this beach of the tumid river

Sightless, unless
The eyes reappear
As the perpetual star
Multifoliate rose
Of death’s twilight kingdom
The hope only
Of empty men.

      V

Here we go round the prickly pear
Prickly pear prickly pear
Here we go round the prickly pear
At five o’clock in the morning.

Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow
                                For Thine is the Kingdom

Between the conception
And the creation
Between the emotion
And the response
Falls the Shadow
                                Life is very long

Between the desire
And the spasm
Between the potency
And the existence
Between the essence
And the descent
Falls the Shadow
                                For Thine is the Kingdom

For Thine is
Life is
For Thine is the

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

”Jag har redan sett honom tre gånger. En gång i Kalifornien och två gånger i Berlin. Men man får ju passa på när han är i stan”, viskade en av landets mer kända piratpartister utanför riksdagens förstakammare i onsdags.

En kö med ryggsäckar och svårdefinierbara frisyrer ringlade ut på Riksplan. Dagens föreläsare hade samlat betydligt fler internetrebeller än riksdagsledamöter.

Men Lawrence Lessig är inte vilken Harvardprofessor som helst. Han är nätpiraternas Kapten Krok. Den akademiker som hårdast tagit kampen mot  upphovsrätten bland annat genom att uppfunna ”Creative Commons” – en sorts ”mjuk” upphovsrätt för digitalt material. Till råga på allt bjuder han på den bästa Power Point-showen på den här sidan Atlanten. Varje mening illustreras med hoppande bokstäver i en multimediashow som The Knife skulle varit stolta över. Om de gjort Power Point-föreläsningar, vill säga.

Men det är inte lika lätt att hålla med om att dagens upphovsrätt utgör ett sånt fruktansvärt hot. Är det verkligen nödvändigt att ändra ”upphovsrättens arkitektur” bara för att skydda skojfriska remix-filmer på Youtube? Eller för att Lawrence Lessigs barn inte ska ”stämplas som kriminella”, när de kopierar musik?

Hans lösning är inte heller direkt övertygande – en uppmjukning av upphovsrätten, där proffs garanteras inkomster och amatörer kan använda material gratis.

”Är inte en juridisk indelning mellan proffs och amatörer ett problem”, frågar någon i publiken utan att få ett bra svar.

”Ska inte en musiker ha möjlighet att hindra att hans musik används av högerextrema grupper”, frågar en annan.

Det är dags för såna artister att börja ”suck it up”, svarar Lessig.

Jag ska inte låtsas som att jag var i mitt esse när jag var på P1 alldeles nyss för att debattera med Per Gudmundson från Svenska Dagbladets ledarsida. Han har i ett antal artiklar försökt tolka svensk pophistoria ur ett högerperspektiv och nu var det dags för honom att få lite mothugg. 

Men jag gjorde mitt bästa denna regngråa novemberdag. Resultatet kan ni höra här.

Jag skulle dessutom spela lite popvänster-pop.

Det blev Neon Lights av Kraftwerk. 

För att de kom från ett musikkonservatorium och ändå lyckades förändra rockhistorien. Kanske kan statlig kulturpolitik trots allt leda till avantgardistisk konst? 

Dessutom gjorde de totalt av-individualiserad musik, lånade estetiken från Bauhaus och sovjetfuturisten El Lissitzky (han tackas på skivomslaget) och albumtiteln Man machine togs från ett av upplysningstidens materialistiska manifest. (På franska här. På engelska här)

Hade jag haft tid skulle jag ha spelat Riot Squad. På omslaget till singeln Fuck the tories tackar de GBH för att de fått låna deras instrument. Lyssnar man riktigt, riktigt noga kan man höra att de kanske inte hunnit repa så mycket som de borde.

Pop och rock är medelklassens musik hävdar Gudmundsson. Stämmer bra. Det kostar att spela pop. Och i ett samhälle som var lite mer rättvist än Thatcher-England skulle Riot Squad troligen haft något att spela på.

Av alla röster på Sveriges Radio har nog Kulturradions Maria Edström den jag avundas mest: tung och erfaren – ofta kongenial till de lekfulla, underfundiga recensionerna hon begåvar oss med på morgnarna. Små språkliga mästerverk som nu rättvist tilldelas Sveriges Radios språkpris.

Allt jag undrar är: Borde Maria Edström inte ha fått det här priset för länge sen? Borde hon inte få det alla år?