”I have been to hell and back. And let me tell you it was wonderful” broderade Louise Bourgeois på en blårutig näsduk. ”Jag känner att jag behövs” fick alla deltagare i Malin Arnells konstverk som var en syjunta sy med blodröda bokstäver på vitt.

Birgit Engströms pappa dömdes för spioneri 1952, när SÄPO:s hetsjakt på kommunister pågick som värst. I ett avsnitt av P1-programmet Tendens berättar hon om hur hon äntligen har broderat sig fri. 75000 stygn ingår i hennes korsstygnsdukar om den så kallade Enboms-processen, där pappan dömdes mot sitt nekande och den trettonåriga Birgits eget liv föll i bitar. Inte förrän drygt femtio år senare började hon närma sig sin sorg, handgripligen. I flera år steg hon upp i gryningen och tillbringade timmar med att sy, eller som hon säger, ”skriva”, vandra omkring, gråta. Ett mäktigt minnesarbete där hon aldrig slutade trä nålen rakt in i såren. På frågan om varför hon sydde istället för att skriva på papper svarar hon helt enkelt: ”Det är roligt att sy”. 

Hon pratar om sin sorg och sitt arbete så att det inte går att slita öronen från radion. Nålen genomborrar och helar, broderierna lyser fast jag inte kan se dom. Och jag tänker på Lenke Rothmans ord ur boken Stygn: 

”Sy ihop orden, orden till ett stort täcke, ord och meningar, det sedda, det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna, trottoarens kvadratiska stenar. Sy ihop. Sy ihop fotsulorna med foten. Sy, sy ihop. Sy ihop madonnas röst med din egen. Sy ihop Mona Lisas leende. Sy ihop.”

Missa inte Tendens samtal med överlevnadsbrodösen Birgit Engström. Det sändes första gången den 10 november och går att höra via webben nu. 

På mitt lokala Stockholms-Konsum får man passa sig så man inte av misstag handlar något som producerats av antroposofer. I mjölkhyllan hörs svaga muanden från dolda högtalare. På den ekologiska avdelningen är allt förpackat i brunt och man får istället lyssna på fågelkvitter när man vandrar runt i någon sorts bondgårds-inredning.

Att handla där ska inte bara vara ekologiskt. Det är viktigt att det känns ekologiskt. Och i sanningens namn skiter nog de flesta kunderna om produkterna är bra för miljön, bara det ser ut så.

Att konsumera är en estetisk handling på 2000-talet.

Man ska inte bara handla rätt grejer, man ska handla dem på ett snyggt sätt.

I modebranschen samarbetar man med konstnärer för att åstadkomma känslan av att befinna sig i ett galleri, snarare än en butik. ”The art of shopping” står det på en stor skylt på Västermalmsgallerian i Stockholm.

Dumt. 

Men vissa kunder som överkonsumerat Sex and the City och diverse modebloggar tror säkert på att det är en konst att köpa saker.

Det är med andra ord inte så konstigt att den underbara dokuserien Ullared blivit en chock för den snyggköpande medelkassen. Ullared visar konsumtionen som den är: monoton, tråkig, ful, dyr och något som måste göras alledeles för ofta. Själva antitesen till ett sexigt eko-varuhus där varje inköp är en moralisk handling.

Ullared drar helt enkelt ner Filippa K-brallorna på alla som lurats att tro att det är vackert att köpa saker. Det är därför Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter yrar om att Ullared är ”civilisationens bortre gräns” och Hanna Fahl i Svenska Dagbladet kan påstå att ”ingen känner igen sig i Ullared”.

Fotnot: Tredje avsnittet av Ullared visas på måndag kl 20:00 på Kanal 5.

Jag skrev en liten notis häromdagen. Några rader om det senaste Axess-numret, som överraskade därför att det var riktigt bra. Bortsett då från det lilla märkliga greppet med en konst-topplista.

Det borde jag tydligen inte gjort.

Nu hittar jag mitt efternamn i olika sura sammanhang.

Men jag är ändå bestämt övertygad om att man inte kommer till rätta med kvalitetsbegreppet genom att producera puttrig text om diverse verk ur konsthistorien (utom att man förstås skapar en liten mini-kanon, men det är en lite annan sak – fortfarande finns ingen förklaring till varför just detta äger en viss – hög – kvalitet och inte något annat). 

Anna Brodow menar i sin blogg att det är just det man gör, eftersom det enligt henne räcker att utgå ”ifrån exemplen konst och där genom användandet av språket och dess relation till en konkret livsvärld lyfta fram kvalitet.” Om man alltså går med på att Wittgensteins språkspelsteorier kan användas om konst. Det kan man visst göra. Talet om konsten, som en av flera sociala konstruktioner, tillför då en mening. Problemet är att det vore ett nederlag, faktiskt, att låta det räcka där. Då är en fullt basal text om ett konstverk, med lite biografiska detaljer om konstnären, kort sagt konsthistorieskrivning modell 1A, fullt tillräckligt och det enda vi behöver syssla med som konstkritiker.

Kvalitetsbegreppet följer så att säga med av bara farten, eftersom vi är så språkligt drivna. Ja, eller snarare eftersom vi är vi. Ursäkta, men på vilket sätt skiljer sig detta från till exempel ett institutionellt konstbegrepp?

Johan Lundberg, redaktör på Axess som förstås måste försvara sin tidskrift, strör sina elak- och dumheter på det fina lilla sätt han alltid gjort. Om man inte orkar läsa hela filibuster-bloggen kan man suga på denna lilla karamell: ”Att man idag ser ett värde i kulturtraditionen beror kort sagt på att den är just en kulturtradition: på att konst vid olika tider har sprungit fram ur en strävan att bearbeta fundamentalt mänskliga predikament…” Und so weiter.

Går vi i cirklar allihop? Eller bara några av oss?

Knappt har gårdagens sjunkbomb i den mediala ankdammen briserat – att Anna Anka tar upp konkurrensen med Kalle Anka på julafton – innan Aftonbladet Kultur släpper nästa.

Vi är oerhört stolta att kunna presentera årets julvärd – den självklara kombinationen av Arne Weise och diverse tecknade fågeldjur –  Charlie Christensens Arne Anka!

På julafton publicerar vi ett specialskrivet avsnitt av ”Arne Anka och hans vänner” så att pappa har något att läsa när han gått ut och köpt kvällstidningen.

Puh, vad gammal jag kände mig när jag skrev det där sista.

Open source-journalistik och läsarmedverkan är hetare än en radioaktiv bakpotatis i medievärlden just nu. Att redovisa sina källor och att låta läsarna bidra med research och tolkningar av materialet.

Svenska Dagbladet har just inlett ett grävprojekt inför öppna dörrar. Journalisterna Alexandra Hernadi och Tobias Olsson gräver i hur kommunerna Vara och Staffanstorp använder biståndspengar.

Det är en mycket begåvad idé som lett till svidande kritik. Dessutom är det ett nytt sätt att skriva. Inte lika överskådligt som en traditionell nyhetsartikel, men helt klart intressant…

Men det är inte bara i Sverige som ämnet står högst på den journalistiska dagordningen.

Brittiska the Guardian ska från och med nästa år låta sin lokaljournalistik skrivas av lokalt förankrade bloggare och till och med i det mediekonservativa  Frankrike  har Le Monde startat Lepost.fr där läsarna bidrar med 90 procent av innehållet.

Nu kommer tiopoängsfrågan: Hur ska läsarna bidra till att göra kulturjournalistiken bättre?

Vad säger du?

Vi vill ju inte undanhålla våra läsare denna lilla film, trots att den inte är purfärsk. Ett inlägg i bostadsdebatten som är både handgripligt och humoristiskt. Större variation i boendeformerna, ja tack!

Häromdagen diktade Göran Greider en liten limerick till kronprinsessparet samtidigt som han avsade sig all medverkan i det lätt komprometterade poesiprojektet initierat av Liljevalchs Mårten Castenfors.

I dag svarar Castenfors i Dagens Nyheter (texten ligger inte på nätet). De tillfrågade poeterna ska inte alls skriva dikter till någon kunglighet, bara till kärleken. ”Allt tal om beställda hyllningsdikter och panegyrik till de nygifta är med andra ord ren dikt”.

Det är fint med fina formuleringar. Som den här till exempel som inledde det brev Castenfors skickade till ett utvalt antal poeter:

”Det kan knappast ha undgått någon att Kronprinsessan Victoria från Drottningholm skall ingå äktenskap med Daniel Westling från Ockelbo.”

Nej, det har inte undgått så många. Och om kunskapen om detta förestående bröllop är själva förutsättningen för uppdraget att skriva kärleksdikt lär det knappast undgå någon att den sortens dikt är – panegyrik, hyllningsdikt, dikt som bejakar monarkin och monarkins överlevnad.

Allt i namn av kärleken, vilken ytterst banal sak att gömma sig bakom.

Via den alltid lika uppdaterade bloggen Mymarkup.se hittar jag ett fantastiskt ambitiöst nätprojekt.

BBC:s nya hemida Democracy live där man simultant kan följa debatter i House of Commons, House of Lords, Eu-parlamentet, Skotska parlamentet, Nordirlands parlament m m… live!

Här kan medborgarna i realtid följa det långsamma, segdragna, tjatiga och alldeles, alldeles underbara arbete som är demokrati i praktiken.

Men den allra mest revolutionerande är att det finns en sökfunktion för talade ord! Man kan alltså söka på allt som sagts i de olika parlamenten.

Att sedan en mening som egentligen lyder ”the money that’s availlable to pay for the Freedom passes of London” av BBC:s sökmotor förvandlas till ”the money that surveillance plane that Freedom Party” kanske man får räkna som barnsjukdomar eller bara en digital uppmaning till ledamöterna i The house of commons att sluta prata så sluddersnobbig engelska.

Man kan ju hoppas att SVT inser att det här är ett lysande sätt att utvidga sitt Public Service-ansvar till Internet och därför kopierar BBC rakt av. Det har de ju gjort förr.

Den fina filmtidskriften flm är först ut med en summering av det 00-tal vi snart ska slippa. En enkät bland landets filmkritiker skapar följande tio-i-topplista:

1. De ofrivilliga

2. Sånger från andra våningen

3. Lilja 4-ever

4. Låt den rätte komma in

5. Du levande

6. Tillsammans

7. Darling

8. Farväl Falkenberg

9. Det nya landet

10. Lasermannen

En imponerande liten samling, när flm frågade sina läsare kvalade också Fyra nyanser av brunt och Om jag vänder mig om in. Själv saknar jag den sorgligt förbisedda Fyra kvinnor av Baker Karim. Om jag nu måste sakna. Eller jo: jag saknar också alla dessa dokumentärer som prisas så av kritikerna men ändå inte hissas till samman nivåer som spelfilmerna. Men ändå. Visst vill jag se om varenda av de här listade filmerna, och visst var 00-talet politiskt på ett sätt: inte de stora men de små berättelserna, de sociala spelen som handlade om både kön och klass, det dokumentärt inspirerade sättet att berätta. Om dessa filmer är de vi tar med oss (och inte 100 Beck-filmer) har vi ett bra 10-tal att se fram emot.

Årets Mare Kandre-pris delades ut på Stockholms poesifestival igår, och vinnaren är Jonas Brun. Han får priset för sin tredje bok, den prosalyriska Det amfibiska hjärtat. Jag tycker väldigt mycket om den boken. Ett slags lyriskt bestiarium där ensamheten breder ut sig i språket och människosorgen är torr som riktigt kall snö. Missa inte.