Claude Levi-Strauss är död. Han blev 100 år gammal.

Han var kanske den siste av de stora franska filosoferna från 1900-talet. De där teoretikerna som dikterade tänkandet inom all humanioraforskning i hela världen från diverse professorsstolar på diverse franska universitet. Antropologen Levi-Strauss var en av pionjärerna för det strukturalistiska tänkandet. 

I Aftonbladet har han skrivit en gång. 1995 skrev han om sin favoritfilm: Paris Qui dort av René Clair från 1924 (texten finns inte på nätet).

En  25 min lång science fiction-film om en galen professor som använder en magisk stråle för att frysa ner människor som varit ute och festat till gryningen. En liten grupp människor som inte blivit förstenade börjar plundra Paris och partajar i sin tur loss i Eiffeltornet.

Filmen ”för oss med en gång in i det moderna livets hjärta” skrev Levi-Strauss i sin artikel.

Jag kan inte komma på något bättre sätt att hedra minnet av strukturalismens fader än att bege sig in i det moderna livets hjärta och bli helt stenad i natt.

I början av november, när det lackar mot totalt jävla mörker, infaller den nordiska poesins sommar – det är festival nästan hela tiden, som om Way out west följdes av All Tomorrow´s Parties och sedan Roskilde under en och samma vecka. 

Jag kom hem från Way out west-varianten i söndags, lyckliggjord av Ann Carson, Lotta Lotass, Fredrik Nyberg och många andra. Göteborgs poesifestival är genomarbetad, trivsam och samtidigt rätt hardcore – poesin får breda ut sig i tiden och rummet, utan att någon ber om ursäkt för det. 

Audiatur i norska Bergen, som jag tyvärr aldrig besökt, verkar spela i en helt egen liga. Att döma av den tegelstensliknande katalog de släpper i samband med festivalen är det här en sorts stenhård, underbar och utmattande biennal för de riktigt dedikerade. I årets program deltar svenska poeter som Mara Lee och Helena Eriksson tillsammans med internationella briljanter som Claude Royet-Journoud, Anja Utler och Marie-louise Chapelle. Med flera, med flera. 

00tal, som arrangerar Stockholms poesifestival, satsar på den stabila, personliga mixen: lite poesi följs av dans/musik/nycirkus som följs av lite mer poesi som kanske följs av pop eller confetti. En känsla av man vill ge något till alla – ibland funkar det eklektiska,  ibland resulterar det i att ingen riktigt får någonting.

I år är line-upen ovanligt stark. Två kenyanska poeter, Shailja Patel och Ngwatilo, samt ett antal svenska – däribland Ann Jäderlund, Sofia Stenström, Staffan Söderblom och Johannes Anyuru. Plus bland annat en ”kärleksarmé”. 

Det börjar på Dramaten klockan 18 och kunde jag skulle jag vara där. Men jag läser poesi på annat håll. Poesi är nästan det enda som hjälper mot november. 

Den danske författaren Christian Yde Frostholm distribuerar idag med hjälp av ett gäng kollegor ett flygblad på tågen i Köpenhamn med omnejd. Novellen Followers beställdes av DSB, den danska motsvarigheten till SJ, och skulle tryckas i stolficksmagasinet Ud & Se, som varje månad gör en viktig insats för den danska samtidslitteraturen genom att trycka en nyskriven skönlitterär text av en dansk författare.

Yde Frostholm fick dock nobben, eftersom han vägrade att ändra en mening i sin novell. Meningen som gick över gränsen lyder:

”Man kunne overveje, om det overhovedet er forsvarligt at beholde et tog i rute, når lyset er gået i samtlige vogne.”

DSB försvarar censuren med att Ud & Se måste ta hänsyn till de människor som arbetar i DSB:s tåg, för vilka exempelvis frågor om säkerhetsprocedurer är verklighet, vardag och allvar. 

Yde Frostholm och hans kollegor besvarar denna urspårning med ”Operation Virkelig, Hverdag og Alvor” – eftersom litteratur och konstnärlig frihet är verklighet, vardag och allvar för dem.  Alla uppmanas att ladda ner hans fina novell om statusuppdatering som samtida ritual, skriva ut den och sprida den på de danska tågen. ”Jeg er selv ret overbevist om, att Ud & Se:s læsare er i stand til att gennemskue, at det drejer sig om en tanke i en fiktiv tekst”, skriver han på sin blogg http://afrivningsblog.blogspot.com/ 

Läs den farliga novellen på http://www.cyf.dk/followers/

Boktipsen inför årets allhelgonahelg får vi så klart från bibliotekarien från helvetet, Glenn Danzig, en gång sångare i skräckpunkbandet Misfits, numera anabolastinn hårdrockare med en ganska speciell boksamling.

Bland annat bör alla skolbarn läsa Nicholas Goodrich-Clarkes The occult roots of nazism, tycker Glenn.

Och vem håller inte med om det?

Strax efter att Kanye West sprang upp på scenen på MTV-galan och avbröt Taylor Swifts tacktal så lade han in sig på rehab.

Han verkar inte må särskilt bra just nu.

Dessutom har han gjort ett gästspel på Jay-Z:s nya platta Blueprint 3 som inte heller blev så lyckat.

På hitlåten Run this town får Kanye rappa en strof om att han kommit upp sig här i världen. Han har gått från att vara ”Joe Blow” till en situation han blygsamt beskriver som ”everybody on your dick”. För att inga missförstånd ska uppstå avslutar han med det lilla utropet: ”No homo!”

Mest av allt vill man bara säga: Ta det lugnt Kanye. 

Men det roliga är att när videon visas på MTV censureras inte bara som brukligt är, alla könsord. Även ordet ”homo” är bortklippt.

Skyddar MTV Kanye West från sin egen dumhet eller betraktas ”homo” numera som en könsglosa? Något som inte får nämnas högt?

Som vanligt är svaret lite mer komplicerat än så.

”No homo” är ett (jodå) homofobiskt slanguttryck från Harlem som är så etablerat i hiphopen att det konsekvent censureras i amerikansk radio.

Jonah Weiner på Slate vet mer om uttryckets historia men tror, lustigt nog, att det kan bidra till att göra hiphopen lite mer gayvänlig.

”Om Sverige är ett värde i sig, om vi upplever det som en av våra främsta livsuppgifter att vidmakthålla svenskheten, att bevara sambandet mellan svenskheten och det stycke jord som en gång blev vårt, då framstår de hysteriska försöken att bromsa repatrieringen som ett förräderi mot Sverige. Folkmordsdefinitionen måste omformuleras så att den sätter folkets kultur i fokus och således inbegriper angrepp på vårt kulturväsen. Främlingens liv får aldrig jämställas med nationens.”

Raderna är hämtade ur den novell som Andrzej Tichy, på uppdrag av Sydsvenskans kulturredaktion, skrivit om ett framtida sverigedemokratiskt Sverige. Tårtkalas i afgrunden går rakt in i ett triumfatoriskt, sverigedemokratiskt språk och skriver fram en liten värld i ett litet nordligt land år 2040, där fosterlandskärleken och rationaliserandet av grymhet går hand i hand. Dystopin kan tyckas svavelosande satirisk, men den har välbekanta drag. Det där bevarandet av sambandet mellan svenskheten och det stycke jord som en gång blev vårt pågår redan hela tiden, varje dag. Och det finns ingen anledning att tro att mänsklighetens framtid inte ska bli lika mörk som vårt förflutna när vårt nu är lika mörkt som någonsin. 

Novellen finns att läsa här.

28 poeter har fått ett brev där dom ombeds skriva kärleksdikter till Kronprinsessan V och hennes blivande man. Jag är tydligen en av de 28. Fast jag har inte sett något brev, lita inte på posten, lita inte på någon som säger att du är en av de 28, lita inte på ordet ”poeteliten”.

Aftonbladet rapporterar på nätet och kompletterar med ”strofer ur legendariska svenska kärleksdikter”. Valet av Fröding känns inspirerat: 

”Jag köpte min kärlek för pengar,

för mig var ej annan att få,

sjung vackert, I skorrande strängar,

sjung vackert om kärlek ändå.”

”Alla gifta kvinnor är horor”, som Valerie Solanas skaldade. 

Göteborgs poesifestival börjar bli anrik, nu i helgen går den av stapeln för 28:e gången. De senaste åren har sett en viss förnyelse (innan dess gav programmet en ständig déjà vu) och nu får den som är på plats lyssna på både kanadenska Anne Carson, vars Röd självbiografi kom i svensk översättning i våras och slovenen Aleš Šteger, aktuell med boken Berlin. Den som är på plats alltså.

Aldrig har jag längtat så mycket till den regniga staden i väster. På söndag: årets match på Ullevi. Jag bekämpar pessimismens demoner och tänker att ja, i år kanske faktiskt det svartgula hjärtat kan få närma sig den där bucklan. Det är ju AIK:s tur, eller hur?

Det kan bli hur poetiskt som helst.

Jag gillar litterära skyltar. Det blinkar ofta till i mig på olika platser i Stockholm, som Sockenplan (Marie Silkeberg-skylten), Sätrabadet (Lars Mikael Raattamaa-skylten), Myrorna på Hornsgatan (Petter Lindgren-skylten), Globen (Jörgen Gassilewski-skylten), Hagaparken (Katarina Frostenson-skylten), Storkyrkan (Birgitta Trotzig-skylten), Lundagatan (Lisbeth Salander-skylten), och så vidare och så vidare. Staden är liksom också en bok. 

Det finns dessutom sjuttio faktiska, för alla synliga, litterära skyltar i huvudstaden. Imorgon invigs, med pompa och ståt får man förmoda, den sjuttioförsta, som är tillägnad Lennart Hellsing och kommer att sitta i Blåsut.