En kompis mejlar: Du måste kolla på det här klippet! 

Så jag kollar.

Tja, det var väl kul, men inte mer än så … tills jag får höra att killen i marinblå tröja som gravallvarlig säger att det är ”helt oacceptabelt att vi har ungdomsgäng som är kriminella”, inte är satiriker eller någon som försöker göra en David Brent i The Office. 

Killen är på riktigt. Han heter Anton Abele och kandiderar för Moderaterna till riksdagen. 

Anton Abele har en massa idéer om det här med våld och kriminalitet. I dag bloggar han på SVT:s hemsida om att man måste skärpa lag och ordning i den rabiata bloggosfären. Han är för både yttrandefriheten och nätet – om de användas ”i goda syften”. 

Kul kille.

Åsa Linderborg

I dag blev jag indragen i en hetsig debatt på Twitter tack vare Jimmie Åkessons (SD) polisanmälda debattinlägg på Aftonbladet.

I den antimuslimska artikeln använder sig Jimmie nämligen av begreppet oikofobi, som han lånat från en brittisk konservativ tänkare – filosofen Roger Scruton – som bland annat bidrar med sina alster i den svenska tidskriften Axess.

Scruton är tydligen en mycket omtyckt tänkare hos Sverigedemokraternas elit. Och likaså en av konservativa Axess favoriter.

Nej, Scruton är inte nazist. Axess är inte heller en sverigedemokratisk tidskrift. Men Sverigedemokraterna är tvärtemot vad många vill göra gällande ett intellektuellt parti som hämtar sin ideologiska näring i den extrema konservatismen. Hos högerns filosofiska husgudar.

Det vore ju så bekvämt om de bara varit ett gäng arga skinnskallar som hatar alla som pratar konstigt, men så är det inte. Partiet leds av en kvartett historiskt överintresserade före detta Lundastudenter som mer än gärna svänger sig med klassisk litteratur och politisk teori.

Axess redaktör Johan Lundberg, försvarade sig med att Sverigedemokraterna även gillar ickekonservativa skribenter: Astrid Lindgren till exempel. Pressekreteraren Mattias Karlsson har till och med citerat gammelproggaren Björn Afzelius på sin blogg.

Sjävklart kan man inte rå för att man har samma favoritförfattare som en rasist.

Men om man inte kan se att Roger Scrutons envisa angrepp mot homosexuella, liberaler och muslimer bygger upp Sverigedemokraternas främlingsfientliga ideologi så är man oerhört närsynt.

Jag skulle imponeras om den konservativa högern vågade ta ställning mot SD:s politiska filosofi. Tyvärr kommer det nog inte att hända eftersom Jimmie och hans vänner suger näring ur samma reaktionära världsbild.

Lite länkar:

Scruton generaliserar om Islam på Axess tv.

Mattias Karlsson (SD) hyllar Axess tv.

Mattias Karlsson listar sina favoritförfattare.

Sydsvenskans reporter Niklas Orrenius var behjäplig med att hitta SD-länkarna. Det betyder så klart inte att Orrenius har något med mina åsikter att göra.

Årets svenska barn-och ungdomsbok:

Zulmir Becevis: Svenhammeds journaler (Alfabeta)

Elvira Birgitta Holm: Månskensvargen (Bonnier Carlsén)

Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman: Skriv om och om igen (XPublishing)

Pija Lindenbaum: Siv sover vilse (Rabén och Sjögren)

Cilla Naumann: Kulor i hjärtat (Alfabeta)

Sofia Nordin: Natthimmel (Rabén och Sjögren)

Jag vet så lite om dom här böckerna, men jag vet att Skriv om och om igen hade gjort mig väldigt lycklig (och kanske lite rädd – alla verkar så kloka och lyckade) om jag ens hade kunnat drömma om den som trettonåring.  

Årets svenska fackbok:

Cecilia Björk, Lars Nordling och Laila Reppen: Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890-2010 (Forskningsrådet Formas)

Karin Johannisson: Melankoliska rum (Albert Bonniers)

Lena Sundström: Världens lyckligaste folk (Leopard)

Johan Svedjedal: Frihetens rena sak (Wahlström & Widstrand)

Elisabeth Åsbrink: Smärtpunkten (Natur & Kultur)

Brutus Östling och Susanne Åkesson: Att överleva dagen (Symposion)

En större spridning bland förlagen i fackboksgenren, med andra ord. Jag vet inte vad jag ska hoppas. Saknar Gellert Tamas De apatiska på listan.

Nomineringarna till årets Augustpris är klara.

Årets skönlitterära bok kan bli:

Eva Adolfsson: En liten historia (Albert Bonniers)

Johannes Anyuru: Städerna inuti Hall (Norstedts)

Per Agne Erkelius: Hotel Galicja (Norstedts)

Aris Fioretos: Den siste greken (Norstedts)

Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar (Albert Bonniers)

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz (Albert Bonniers)

Jag noterar ställningen: Bonniers – Norstedts 3-3. För övrigt hoppas jag på Ann Jäderlund. Inte bara för att hon är poet, och inte heller för att hon är en av de största svenska poeterna, utan för att just den här boken är alldeles häpnadsväckande lös och vild och modig. Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar är precis som sin titel; förtvivlad och ömsint, bråddjup och helt enkel. 

Efter en hård kampanj från brittiska dagstidningen the Guardian bestämde sig Royal Bank of Scotland i söndags för att börja visa sin gigantiska konstsamling offentligt.

”Vi ska uppfylla de plikter som följer av stödet vi priviligierats med” sade en taleskvinna för banken.

Hon syftade på de 20 miljarder pund som de brittiska skattebetalarna betalat till den konkurshotade bankjätten. 

Samtidigt auktionerar ökända Lehman Brothers ut 650 verk ur sin konstsamling. Man räknar med att få in en miljon dollar att betala av lite skulder med.

Sverige har mycket att lära.

Investmentbanken Carnegie är en av de största spelarna på den svenska konstmarknaden. Man samlar konst, hjälper sina kunder investera i konst och delar ut stipendier till konstnärer. Varje år visar banken visserligen upp vinnarna av det kostsamma priset Carnegie Art Award på en liten turné, men sedan försvinner tavlorna in i bankvalven igen.

Hittills har banken kostat staten fem miljarder i nödlån och tvångsförvaltning. Slutnotan har vi ännu inte sett. 

Skänk Carnegies konstsamling till Moderna museet. 

Ok, det finns väldigt mycket viktigt att säga om Kim Jong Il denna dag.

inte minst att han är en folkrättsbrottsling. En diktator som svälter ihjäl sitt isolerade lands befolkning med hjälp av en helt egen och bisarr politisk ideologi som kompass.

Men samtidigt kan jag inte släppa att han sportat Grace Jones stil från Warm leatherette i flera decennier nu.

Protesterna mot ett förändrat kulturtidskriftsbegrepp och medföljande eventuella neddragna stöd har varit starka och i Dagens Nyheter i dag kommenterar så kulturminister Adelsohn Liljeroth det hela med att tillsätta en grupp som ska se över definitionen. Tack! Det blir härligt när mumlandet upphör.

Mindre härligt att tidskrifterna Fältbiologen (årligt bidrag 25 000) och Miljöaktuellt (inget bidrag från Kulturrådet) pekas ut som tidskrifter som inte ska räkna med pengar. Det här är förstås ett kulturkrig, inte en översyn. Det är makaber okunskap, byggd till en markering, så att alla som nu går och hukar med sina minimala bidrag, (bidrag som går till tryckkostnader och knappt räcker till det) ska huka ännu lite mer. Så att det där med kultur kan anses överflödigt och lyxigt och dyrt.

Hur fullständigt olyxigt det är kan man läsa i John Swedenmarks utmärkta text om gratisarbetet som den stora sponsorn i tidskriftsvärlden.

I går blev det ett liv och ett kiv när kulturministern plötsligt sa sig ogilla ordet kultur. Hon vill problematisera och bryta ner begreppet. Samtidigheten i dessa två utspel är ganska talande. Småpengar i kulturvärlden görs till stora symbolfrågor samtidigt som det flörtas med kulturföraktet. För vad är det som är så jobbigt med att människor börjar tänka på symfoniorkestrar när de hör ordet kultur? Eller på bibliotek eller på vad som helst? 

Snart kommer kulturtidskrift alltså bara heta tidskrift (eller vi tar bort det där med skrift, det verkar också för jobbigt, rentav elistiskt) och kultursidan rätt och slätt sidan. Sen börjar vi om och reclaimar sakta orden, som bögarna gjort, som flatorna gjort. Inga problem.

”I ett alltmer integrerat Europa är svenska medier fortfarande i huvudsak nationellt orienterade. Med undantag av den nordiska utgåvan av Le Monde Diplomatique arbetar inga svenska tidningar eller tidskrifter aktivt för att inlemma europeiska perspektiv i det kulturella samtalet. X svarar på denna isolation med nätsidessatsningen X Europa, möjliggjord med hjälp av stöd från institutionen Fritt ord.”

Nej, jag bara skojade. Såna kulturelitistiska satsningar har vi ju inte i det här landet. Byt ut ordet ”svenska” mot ”norska” och X mot Vagant. Besök sedan den digra, pigga och sällsynt intelligenta tidskriften Vagants hemsida www.vagant.no. Läs Barbara Vinkens essä For alltid døtre om Rebecca Martin, Maria Sveland och Tracey Emin, läs Ruth Klüger om Herta Müllers senaste bok Atemschaukel, läs Jenny Diski, Mircea Cartarescu, med flera. Alla fint översatta till ett språk nära dig. 

Aftonbladet ska om drygt ett år flytta till Kungsbrohuset – ett skinande nytt supermodernt hus mitt i Stockholm, som tydligen värms upp av de människor som passerar Centralen.

Jag längtar. Att äntligen få kroppsvärme. Att verkligen få sitta i ett glashus och kasta sten.