Ett smakprov,  ur essäboken Der Teufel sitzt im Spiegel:

”Innan jag skriver en mening betraktar meningen mig. Jag börjar skriva den när jag tror mig veta hur den ser ut. Men varje gång visar det sig att jag inte på långt när vet hur den ser ut när jag tror mig veta det. Jag måste söka och söka. Ständigt söka nya ord och nya ordföljder för att träffa det som meningen består av. För att sätta ihop meningen så som den ser sig själv.

Det är en lögn om jag inte skriver meningen så som den uppfattar sig själv. Lögnen förblir inte tyst. Det är en lögn som skriker. Det är som när man ser någonting och påstår sig se något annat. Det märker man själv, det märker framförallt meningen, och den visar det inte bara för mig, den visar det för alla som läser den, att den inte är sådan som den ser sig själv. Alla som kan läsa märker det.”

Herta Müller

Jag har inte blivit så glad sedan Jelinek. Precis som den gången handlar det om en författare jag inte läst så mycket av. Men det jag har läst, som Hjärtdjur (1996) och Redan då var räven jägare (1994), har golvat mig.

Müller är inte bara en fenomenal stilist, vars prosa är skärande vacker och skarp, utan en författare vars berättelser om förföljelse och exil angår många människor. Och hon är dessutom en sällsynt skarp person. 

Jag minns poesifestivalen i Trondheim för två och ett halvt år sedan. Herta Müllers alldeles lysande närvaro. En blick skärpt av erfarenhet och intelligens. En precision i varje ord som kom ur munnen. 

Hon talade om rädsla. Om språket som maktmedel och som medel. Om skrivandet som vägen ut ur en rädsla för själva språket, så som det ter sig i händerna på förtryckare. Och hon talade om förföljelse och exil, om sin egen konkreta erfarenhet av att censureras och förbjudas. Om vad som händer med människor som lever under ett hårt, hårt tryck. Grannar som anger varandra, misstänksamheten och paranoian som sprider sig. 

Det som gjorde starkast intryck på mig var hur Müller insisterade på att prata om verkligheten, stanna där, på ett sätt som kändes sällsynt och sällsynt gravallvarligt. Denna stora stilist ville inte prata så mycket om hur hon skriver, hon ville prata om vad hon skriver, och varför. För att berättelserna om att vara ”den andre”, den förföljda, den utsatta, måste berättas och måste läsas. 

Jag hoppas att alla kommer att göra det nu.

Jag minns också min norska väns katt. Hon hette Herta Müller och var nattsvart och sprang ut i natten och försvann.

När jag tog jobbet som kulturchef för Aftonbladet fattade jag ett beslut: Jag ska aldrig låtsas ha läst nåt som jag inte har läst. Jag fick nog av det på universitetet, där ingen vågade säga, att nej, den där avhandlingen, den där artikeln har jag inte hunnit läsa. Den där epoken, den där teorin kan jag inget om.

Årets Nobelpristagare i litteratur heter Herta Müller.

Jag har aldrig läst Herta Müller, men jag blev intresserad av att göra det, när jag för ett par år sedan tog del av, bland andra, Hanna Hallgrens recension av ”Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv”. Hon hamnade på den där läsa-listan som bara växer. Nu sitter jag med just den boken och förstår genast att Svenska Akademien idag ger mig ett författarskap som jag tror att jag kommer att tycka mycket om.

Herta Müller bearbetar erfarenheterna av åsiktsförtryck och censur i diktaturens Rumänien. Det är 20 år sedan Berlinmuren föll, men löftena om frihet har bara delvis infriats. Och paradoxalt nog: 1989 trodde vi i väst att yttrandefriheten aldrig kunde villkoras i vår del av världen – i dag ser vi hur den hotas i land efter land.

Herta Müllers författarskap är sorgligt nog aktuellare än det borde vara.

Visserligen har vi redan spikat vår Nobelpris-vinnare på kulturredaktionen – den kanandensiska poeten Anne Carson – men i sista stund börjar fler namn cirkulera.

Ska man gardera med Gerald Murnane, Chinua Achebe, Dag Solstad… Péter Nádas?

Vi gratulerar Joe Hill, rockartisten och rebellen som fyller 130 år idag. Som bekant dog han inte den där dagen i november 1915 när han ställdes inför avrättningspatrullen.

Samtidigt kan vi passa på att vinka lite till 37-årige Joe Hill (Han fyllde 4 juli). Skräckförfattaren och sonen till Stephen King som döpts efter den odödlige socialist-ironikern från Gävle.

Rulla vidare nu.

Fire!

På torsdag presenteras årets Nobelpristagare i litteratur. Vi är som vanligt mycket insatta – vi vet att det blir Anne Carson – men denna vetskap förstör lite av feststämningen här, varför vi ändå har satsat 20 kronor på varsin kandidat:

Martin Aagård: Mario Vargas Llosa

Helena Bergstrand: Adonis

Åsa Linderborg: Mircea Cartarescu (med försvenskad stavning)

Lars Sjöstedt: Tomas Tranströmer

Ulrika Stahre: Alice Munro

Jenny Tunedal: Rosmarie Waldrop

Vinstsumman går till en flaska punsch och en burk Kronans ärtor som skickas till Amos Oz, som kan tröstäta den lejongula sörjan med sin tesked.

Han är tillbaka! Anka mot Anka i ankdammen.

Idag gör Arne Anka ett av sina sällsynta gästspel i Aftonbladet.

I morse ringde min mobil klockan 06.35.

– Väckte jag dig? frågar en äldre man.

– Ja, faktiskt. Har det hänt nåt viktigt?

– Det blåser storm där ute. Minns du Estonia? Olle Stenholm, han brydde sig inte och fick avgå. Det ska du också tvingas göra.

Jag klickar av. Efter en minut ringer han igen.

– Varför har du satt ut ditt telefonnummer i tidningen, om du inte vill prata?

Jag trycker än en gång bort samtalet. Det är omöjligt att somna om, går ut i köket, sätter på kaffe, viker upp Dagens Nyheters kulturbilaga för att scanna av om mitt idiotiska Nobelpristips finns i tryck. Mannen ringer en tredje gång och har nu lyckats purra upp även min son. Jag struntar i att svara. Han lämnar ett meddelande på min telefonsvarare:

”Varför är du så otrevlig? Har du PMS? Eller vad skyller du på? Har du tänkt på att det är jag, som köper tidningen, som betalar din lön?”

När Kulturredaktionen bestämde sig för att börja blogga, formulerade jag tre principer för mig själv: 1)  Jag ska aldrig blogga 2) Jag ska aldrig hänga ut mina läsare. 3) Jag ska aldrig prata om vad jag gör när jag inte är på jobbet.

Den första regeln bröt jag mot direkt, den andra lika så. Nu har jag även lämnat den tredje. Det är ett helvete att ha principer. 

Dagarna räcker inte till för allt som ska göras och alla liv som ska levas, men det vore bra mycket enklare om inte tekniken hela tiden gäckade. Det tog mig 42 minuter att komma in på mejlen idag. Mobiltelefonen lade av. I Norstedts växel blir jag hela tiden bortkopplad.

Jag blir så frustrerad, att jag tappar en kopp kaffe i golvet, men när jag torkar upp det bruna blasket, som stänkt över mina jeans, skäms jag som en hund över min reaktion. För hundra år sedan gick man oroad en hel sommar över om skörden skulle så fel. Stressen rev repor i vinternatten över att skafferiet var tomt. I magen växte kräftan, som ingen kunde bota. Samtidigt som jag kastar en penna på den livlösa datorskärmen, pinar mänskor sina händer och ryggar och själar för att få ihop ackordet vid löpande bandet – där tekniken också strular.

Allt är relativt.

Wanderson do Carmo

som dundrat in mål för Gais i två månader utan arbetstillstånd. Jalla Jalla – tillstånd åt alla.