Nu är Gellert Tamas i montern och pratar om sin nya bok, De apatiska. Den handlar om de apatiska flyktingbarnen men lika mycket om alla andra som blivit apatiska, alltså de flesta andra. Vi som vet att flyktingar avvisas under omänskliga former men ändå inte riktigt bryr oss om det, än mindre protesterar. Tamas skrev den geniala kioskvältaren Lasermannen, och nu hoppas jag på ett lika stort genomslag för den nya boken. Så att vi börjar agera, goddamit.
Hämtar tidningar, slänger godisskräp, brygger kaffe, tittar i böcker, sköter vätskebalansen, ångrar det för varma klädvalet, tänker på svininfluensan, skvallrar, träffar efterlängtade vänner och undviker andra, skvallrar igen, planerar kvällen, ångrar kvällen, skummar någon tidskrift. Går inte på seminarier. Ja, det är väl typ det hela.
2007 års Olofpalmepristagare Parvin Ardalan kunde inte ta emot sitt pris, hon stoppades på planet från Teheran. Men nu under bokmässan kunde den iranska kvinnorättsaktivisten komma till Sverige, inbjuden av kulturtidskriften bang. ”Bra, nu fick jag pris två gånger” kommenterade Ardalan själv och tillade att priset inte är hennes, utan alla iranska kvinnors.
Priset gick till Ardalan för att hon 2007 ”har lyckats göra kravet på lika rättigheter för män och kvinnor till en central del av kampen för demokrati i Iran.”. Läs hela prismotiveringen här.
Ardalan kom till Sverige på inbjudan av kulturtidskriften bang, och i Aftonbladets monter intervjuades hon av de två chefredaktörerna Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger. Ett samtal om kamp för rättvisa och mot diskriminering i Iran. Och en kamp som är allas.
Nu är det dags för prisutdelning i montern. Olof Palmepriset ska delas ut till den iranska aktivisten Parvin Ardalan. Sen samtalar Lawen Mohtadi och Sonja Schwarzenberger från bang med Ardalan. Bokmässans absoluta topp! Vi är lyckliga.
Nu är Bokmässan äntligen var kvinnas och mans egendom. Branschfolkets dagar är över och ”allmänheten” kommer in. Men det är ganska glest, luften är hög och frisk. Men på en plats råder fullt tryck. I vår monter pratar Jan Guillou, mässans meste publikdragare. Det är skarpt, underhållande och roligt om livet som journalist.
Aftonbladets monter tillhör mässans mest välbesökta. Utom ibland, när fiskargubbeMarx tornar upp sig i ensamt majestät och mattan lyser stor och röd och tom. Det är så luftigt, för en stund. Denna tömning brukar sammanfalla med att undertecknad läser poesi. En märklig, årligen återkommande upplevelse, en sorts performance där skrivandets situation realiseras framför mina ögon. Jag läser för tomma stolar.
Jenny Tunedal
Göteborgspostens litteraturpris går i år till Kerstin Norborg, som i våras gav ut sin femte bok, romanen Kommer aldrig få veta om hon hör (Norstedts) en roman som undersöker relationen mellan minne, berättelse och sammanhang. Kanske minns vi för att vi vill tillhöra någonting, som kan vara en familj. 
Norborg började som poet, hon debuterade med diktsamlingen Vakenlandet 1994 och även hennes prosa har en sorts avklarnad närvaro som man kan kalla lyrisk. Det är ”för att hon med vardagsvacker högtidlighet och smygande humor utmanar tillvarons alla tvivel, och fyller de mänskliga tomrummen med ett sällsynt minnesrikt språk” som hon nu får priset.
Vi gratulerar!
Jenny Tunedal
”reklam/propaganda/politik/religion/undervisning/natur/ungdom/musik/film/konst/teater/vuxen/med mera/maskineriet”
Något som skulle kunna vara en sammanfattning av mässan hittar jag i Christina Kullmans poesibok Print (OEI Editör). Vid 18-tiden i eftermiddag ska hon läsa i den numera bakåt och vänsterut flyttade (efter åtta år ligger den inte längre på höger sida när jag ilar alternativt hasar in på mässan; förändring, förändring, förvirring) där OEI, Glänta, Vertigo, Pequod, Axl Books kränger några av mässans något mindre kommersiella produkter.
”det är vi / här i rummet / vår tid / inom de väggarna
vi kommer att göra saker här”
Jag vill vara där när det händer.
I dag blir det spännande i Aftonbladets monter på bokmässan.
Klockan 12:00 kommer socialminister Göran Hägglund att drabba samman med Åsa Linderborg i en debatt om kulturradikalismen.
Klockan 15:30 ska den iranska feministen Parvin Ardalan äntligen få ta emot det Olof Palme-pris som hon fick redan 2007. Den gången greps hon på planet när hon skulle till Sverige
Lena Sundström talar i montern. Hon har skrivit en bok om hur rasismen fick så starkt fäste i den danska politiken. Världens lyckligaste folk heter den.
Sitt inte och glo på den här bloggen. Läs Lenas bok istället. Den är viktig.