Barnkulturhuset Palatset i Stockholm begärdes i konkurs igår.

Det var inte oväntat.

Till och med  de 12-åringa besökarna kunde se att huset var lite väl påkostat.

I gamla Riksarkivet på Riddarholmen – en av Stockholms mest fascinerande järnkonstruktioner – byggdes ett lekland fullspäckat med underhållning för 2000-talets mediabarn. Filmkameror, green-screens, musikstudios, scener… På Palatset hade man workshops, inte fruktstund och bollhav.

Personalmässigt var det en önskedröm.  När jag besökte stället var de anställda nästan fler än barnen. Inte sedan indieklubben Metropolis huserade på Riddarholmen har den lilla ön mitt i Stockholm varit så skojig att besöka.

Men självklart var det alldeles för dyrt. Det fanns inte en chans att få ekonomin att gå ihop. 

Facebook-kampanjerna har inte låtit vänta på sig. Ett tusental namnunderskrifter lämnades nyligen in till kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och krävde att stan skulle skjuta till det som saknades.

Men det är exakt det här som är konsekvenserna av Sjöstedts kulturpolitik. Hon förlitar sig på att privata aktörer ska ta över ansvaret för huvudstadens kulturliv. Den som skaffar fram många sponsorer får också mycket pengar från kommunen. Eftersom Palatset fick 14,5 miljoner från Postkodlotteriet gick staden in med sex miljoner. Samtidigt får samlingslokaler för barn som saknar sponsorer noll kronor.

Men förlitar man sig på glada entreprenörer och den fria marknaden måste man också räkna med att vissa misslyckas. 

Dåligt skötta företag går i konkurs.

Palatset var inte too big to fail, även om man nog trodde det.

Det är dags för Madeleine Sjöstedt att inse att långsiktiga satsningar på kultur kräver stabila operatörer. Om det nu inte är Pop up-institutioner av Palatsets typ hon vill ha.

Sex miljoner som skulle kunna ha drivit flera småpalats i flera år har nu spolats ner i Stockholms ström.

Martin Aagård

Under rubriken Varför inte sitta naken i klassrummet? skriver Lars Åberg (ännu en?) krönika på kultursidan i Göteborgs-Posten om heltäckande slöja, Skolverket och ”könsseparation med facistiskt ansikte” (ännu ej på nätet). Skolverkets lite ängsliga rekommendation om att heltäckande slöja ska kunna förbjudas vid särskilda tillfällen, tolkades häromdagen av Martin Aagård som en eftergift åt främlingsfientliga debattörer. Åberg tänker helt tvärtom: att Skolverket inte drog till med att rekommendera totalförbud tycks han se som en eftergift åt relativismens fanbärare, åt toleransens tyranni, åt kvinnohatet.

Hur hänger detta ihop? Att Skolverkets rekommendation är vag är en sak, att de får mothugg från båda håll helt följdriktigt. Det brukar bli så när man vill vara alla till lags.

Vi har religionsfrihet i Sverige. Det innebär också att uttryck för tro borde vara tillåtet så långt det är möjligt. Att jämföra heltäckande slöja med Ku Klux klan, som Åberg är gör, är därför osmakligt. Liksom att jämföra omskärelse med att skära av örsnibbar, som en del debattörer gör i den nu pågående debatten om manlig omskärelse. Jag kan förstå att man i nitisk upplysningstradition vill göra upp med religionsutövande som man upplever som förtryckande. Men det är något lurt med den traditionen: den är, framförallt, eurocentrisk. Allt ska vara rationellt, västerländskt och begripligt. Lars Åberg avslöjar sig tydligast när han använder ord som ”vidskeplig sekterism”, ”tokerier”.

Jag tror inte heller på någon gud. Men jag har väldigt svårt att inte respektera andra människors tro och utövning. De flickor och kvinnor som provocerar Lars Åberg så mycket när de kräver att få klä sig som de vill i ett klassrum har i de allra flesta fall valt det själva. Liksom de kvinnor och flickor som klär sig västerländskt. Eller vill Lars Åberg förbjuda tajta kläder också? Eller nej visst nej, han vill ju att alla ska vara nakna.

Den ende som är naken torde vara Åberg själv.

Tidigare i höstas tryckte vi Republikanska föreningens blankett för utträde ur monarkin, utformad av konstnären Carl Johan de Geer. Flera hundra skickade in sin ansökan till Republikanska föreningen, som idag överlämnade en stadig bunt till Konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson.

Blanketten finns att ladda ner på Republikanska föreningens hemsida.

Den kristna tidningen Amos har nappat på Aftonbladet Kulturs nystartade kampanj för gerillabroderi, även om de förhåller sig lite tveksamma till gerillabroderimanifestets udd mot religiöst broderi.

Vi blir naturligtvis oerhört glada över att gerillabrodörernas skara blir större och att idédebatten inom gerillabroderiet växer och fördjupas.

Även Amos säljer sina gerillabroderier och skänker pengarna till fonden för Martin Schibbyes och Johan Perssons advokatkostnader.

Sagt och gjort – Kulturchef Åsa Linderborg har redan bjudit tusen riksdaler för ovanstående broderi. Häng på nu.

På grund av ett beslut hos DO från i höstas förklarade Skolverket igår att svenska skolor får förbjuda elever och lärare att bära slöja om ”samarbetet”  försvåras av att man inte kan se någons ansikte.

Det är oklart hur.

Oklart varför.

Och det är fortfarande oklart hur blinda elever och lärare påverkas av beslutet.

Men mest oklara är de lagliga grunderna.

I senaste numret av den feministiska tidskriften Bang avslöjar nämligen DO-juristen Naiti del Sante spelet bakom beslutet.En kvinna på Västerorts vuxengymnasium i Stockholm ansåg sig 2009 diskriminerad då hon inte tilläts täcka sitt ansikte och anmälde därför Stockholm stad till DO. Men istället för att pröva målet i domstol fegade myndigheten ur redan från början, av rädsla för en eventuell debatt. Kvinnan skulle inte få sitt ärende prövat i rätten. Ärendet lades helt enkelt ner. 

Skolverkets riktlinjer bygger alltså på ett fall som aldrig utretts eller prövats ordentligt och en feg och ryggradslös rädsla för att stöta sig med anti-muslimska debattörer. 

Avpixlat – religionsfriheten: 1-0

Martin Aagård

2012 ägnar vi oss åt gerillabroderi. Varje dag får vi ett nytt kuvert med dukar från läsare. Det är grovt, knäppt, roligt, obegripligt, fräckt, stenhårt, ömsint.

Skicka ditt broderi till:

Aftonbladet Kultur

105 18 Stockholm

Några av dukarna har vi till försäljning. Priset är 200 kronor, pengarna sätts in på Reportrar utan gränsers konto 5567-3918, till stöd för Martin Schibbye och Johan Persson. 

Årets första gerillabroderi har just köpts av Eva Franchell på ledarredaktionen.

Läs mer här

Martin Schibbye och Johan Persson, fängslade sedan den 1 juli 2011, ansöker om nåd. Det betyder i praktiken att de erkänner sig skyldiga till ett brott – terrorism – som de inte har begått.

Det är det enda rimliga, och ett djupt mänskligt beslut, att inte överklaga en dom som formulerats på politiska grunder och därför aldrig skulle gå att ändra.

Martin Schibbye är 31 år och Johan Persson 29. De har sina livs kanske viktigaste år just framför sig. Om de benådas kommer de förhoppningsvis hem till sommaren – och kan fortsätta sitt journalistarbete om Lundingruppen och Carl Bildt.

Åsa Linderborg

”Jag gråter hellre i en BMW”.

Kommentaren, som yttrades av deltagaren Ma Nuo i dejtingprogrammet Om du är den rätte, blev något av en ögonöppnare för kinas censurmyndighet SARFT i höstas. Den unga kvinnan hade nobbat en dejt som bara hade en cykel.

Ansvariga på kanalen Jiangsu kallades upp på ministeriet. Nu hade det gått för långt. Trots att regimen aktivt stött tv-industrins framväxt (1,2 miljarder kineser tittar numera varje dag) drog den i ytlighetsbromsen. Från den 1 januari kapar Kina all underhållnings-tv med två tredjedelar. Allt för ytliga program stoppas helt. Sexprat ska bort och språket vårdas.

Det låter som Lena Adelsohn Liljeroths planer för SVT, tänker ni nu. Och ja… jo… men Kina går längre i sin jakt på dokusåpor, dejtingprogram och talangjakter. Landets 34 satellitkanaler får framöver bara sända max 90 minuter underhållning varje dag. Tomrummen ersätts med statskontrollerade nyheter. 

Kinas nya Axess-tv-doktrin är ett fint bevis på hur kulturkonservatismen låter sig lånas till alla politiska ideologier. Svenska tv-skeptiker från höger till vänster kan nu förenas i sitt förakt för fördumnings-tv med Kinas hyperkapitalistiska hybriddiktatur.

Men i Kina finns något annat än moral bakom den växande Paradise hotel-ångesten. Underhållningsprogrammen har ogenerat visat upp en generation som anammat det nya kinas materialistiska ambitioner och bestämt sig för att klättra på klasstegen. Och det vill inte myndigheterna skylta med.

Det blev lite för mycket reality, helt enkelt.

Martin Aagård

Svenska bönder kunde knappast haft en bättre jordbruksminister än Eskil Erlandsson. Vid snart sagt varje sammanvägning av motstridiga viljor landar ministern i försvar av branschintressena. När de ansätts av samvetsömma djurrättsaktivster och veterinärer som saknar insikt i jordbrukets ekonomiska realiteter eller av slemma danskar, tyskar, och polacker kan de lita på att Erlandsson står upp för konkurrenskraften.

Systematisk grym minkuppfödning? Marginella justeringar av burmått. Utfiskning av Östersjön? Öka torskkvoterna. Avslöjanden om griskannibalism och vanskötsel? Ja, jo, det är nog beklagliga undantag.

Sina fyra minkpälsar i betyg har han under året förtjänat genom att trotsa riksdagen och i just konkurrenskraftens namn lyckas skjuta upp förbudet mot obedövad kastrering av griskultingar till 2017. Tillsammans med dåvarande miljöminister Andreas Carlgren kokade han också ihop ett sätt att gå runt EU:s kritik av vargjakten genom att döpa om den till skyddsjakt. Och så har han pytsat in 90 miljoner i statssubventioner till slakterierna – så de har råd med veterinärkontroller utan att nalla på vinsten.

Petter Larsson

Ska man förstå den borgerliga kulturpolitiken måste man förstå Antonio Gramscis idé om hegemoni, om hur kampen om samhället gäller makten över institutionerna.

Lena Adelsohn Liljeroths uppdrag som kulturminister var att köra 68-orna från scen och knäcka vad man uppfattade som en vänsterbastion. In med sponsring, decentralisering, volontärer och käcka entreprenörer. Ut med livstidspensioner åt kultureliten, avlöva Kulturrådet och sätt de vänstervridna samhällstidskrifterna på svältkur.

Det har gått sådär.

Samhällstidskrifterna får fortsatt stöd, Kulturrådet lever vidare, och själv pratar hon allt tystare om den saliggörande sponsringen. Orsaken är att regeringen missbedömde motståndet: det fanns alltför många borgerliga kulturälskare som inte var beredda att låta kapitalet styra.

2011 var i den meningen ett stilleståndsår. Nästa stora strider blir om filmavtalet och om public service. Återstår att se om Adelsohn Liljeroth då har tillräckligt med krut kvar i den marknadsliberala arsenalen för att höja sin tvåa i betyg.

Petter Larsson