2011 blev året då Carl Bildts historia som oljeprofitör började hinna ifatt honom. Förundersökning pågår mot Lundin Oil, böcker skrivs, filmer görs. Men kanske blir oljedroppen som får Arvfurstens palats att svämma över hans kommentar till gripandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson  i Etiopien: ”Det är ett mycket farligt område som man bör hålla sig borta ifrån”.

Ni ville granska mina affärer, skyll er själva.

De orden kommer att hänga som mörka moln över Bildt – och regeringen – så länge journalisterna är fängslade.

Att han ändå får ett litet oljefat i betyg beror på hans enastående handlag med journalister, som ständigt underskattar vikten av extrem precision i frågorna för att nagla fast undanmanövrernas mästare vid ett enda rakt svar.

Frågan är hur länge det räcker. När han 2006 utsågs till utrikesminister var det ju mindre för att man förväntade sig diplomatiska stordåd och mer för att Fredrik Reinfeldt ville blidka de gamla moderaterna.

Och ju säkrare Reinfeldt nu sitter, desto lösare sitter belastningen Bildt.

 Petter Larsson

Han har visserligen fel både om vad problemen är (stök och flum) och hur de ska lösas (disciplin, krav, sortering). Men med en för utbildningsministrar lika ovanlig som förödande effektiv kombination av målmedvetenhet och nonchalans inför skolforskningen har han placerat skolan mitt i byn och sig själv som debattens självklara utgångspunkt.

Därför är Jan Björklund en av landets absolut skickligaste politiker. I år har hans gymnasiereform börjat träda i kraft. Nytt betygssystem, som ännu ingen begriper meningen med eller kan använda, och en hårdare klassortering, där jobbarnas barn utbildas till jobbare och akademikernas till akademiker.

Det har blivit svårare att komma in på högskolan och tusentals fullt kompetenta lärare lär kickas ut för att de inte har formell kompetens när lärarlegitimation nu införs.

Som politiker får han högsta betyg, fem pekpinnar.

Däremot får den hierarkiska sorteringsskola han återskapar med Björklunds nygamla betygsvokabulär ett F. Som i flumskola.

Petter Larsson

Ge dem tillräckligt med rep, så hänger de sig själva. De får träta och babbla, jag tar ju ansvar för Sverige. Så lyder Fredrik Reinfeldts strategi mot oppositionen. Småpartierna och fackministrarna får göra knäppa utspel, ta konflikter och kritik, medan Reinfeldt skyddas. 

Massarbetslöshet? Jag tar ansvar för Sverige.

Finanskris? Jag tar ansvar för Sverige.

Vanvård? Jag tar … etcetera.

Med grodkungen Håkan Juholt som motståndare har strategin visat sig ohyggligt framgångsrik: bara att casha in förtroendesiffror som kunde gjort Dalai Lama avundsjuk.

Att han inte får mer än fyra jobbskatteavdrag i strategibetyg beror på att hans tystnad efter massakern på Utøya blev närmast dånande. Först efter att ha blivit rejält utskälld av annars så lojala borgerliga ledarsidor lät han – sju dagar efter dådet – undslippa sig några plattityder om det öppna samhället.

Och där någonstans började misstanken gro på allvar: kanske är det som ser ut som ett smart trick också ett uttryck för att han faktiskt inte har något att säga. 

Petter Larsson

Birgitta Ohlsson är dubbelminister: EU och demokrati. Ja, ni skrattar  kanske redan åt motsättningen. Men  Ohlsson gör inga försök till spagat.  Hon väljer alltid EU-stolen, kanske därför att hon tror att det är samma sak som demokrati.

Visst, ibland går det ihop, som när  hon i våras gick ut hårt mot de danska gränskontrollerna. Att hennes  egen riksdagsgrupp sedan inte insåg vikten av att låta EU-kommissionen ha veto mot långvariga kontroller,  är en annan sak. 

Men när EU:s mäktiga i praktiken  förbjuder den grekiska folkomröstningen och ersätter både Greklands  och Italiens regering med egna ståt- hållare, är ohlssons enda synpunkt  att det är viktigt att nedskärningsprogrammen genomförs till punkt och  pricka. och när Merkel och Sarkozy vill låta för nas budgetar – så att ingen bångstyrig folkvald församling får för sig att  lägga alltför många miljarder på, säg,  järnväg och skola – då vill hon genast med i pakten. Bakbind de löjliga  nationalstaterna!

För EU-arbetet får hon fyra euro i respengar, för demokratijobbet, en enkel biljett till Syntagmatorget i Aten.

Petter Larsson

En barnminister ska slåss för barnen, en äldreminister för de gamla. Och vilken som helst kristdemokrat för båda grupperna. Inte mot dem.

Men barnminister Maria Larsson gav med en nästan moderat iskyla de vanvårdade fosterbarnen kalla handen. En liten ceremoni, javisst, men inga pengar. Och det i ett läge där den statliga utredningen redan höjt förväntningarna på skadestånd till kokpunkten. Först när hon stod in- för ett nederlag i riksdagen öppnade hon plånboken.

Två månader senare exploderade Caremaskandalen och Larsson fick en ny chans att visa lite närvärme, då som äldreminister, när mediestormen var på väg att blåsa månglarna ur vården. ”Jag vill verkligen uppmana till civilkura- ge hos all personal”, sa Larsson. Vinst- hungriga riskkapitalister? Nej nej, problemet är alla som är för rädda om sina jobb.

Kanske är hon bara ett offerlamm, som skickas fram för att skydda so- cialminister Göran Hägglund från de svåra frågorna. Men aldrig har väl en minister skadat sitt eget parti så mycket som hon.

För besväret får hon ett stycknoga vägd kissblöja.

Petter Larsson

in med produktiva arbetare, ut med kostsamma flyktingar. Så lyder migrationsminister Tobias Billströms uppdrag. I sak går det framåt. Anhöriginvandringen har strypts, massutvisningarna fortsätter.

Till och med vård till papperslösa vård har Billström lyckats förhala. Däremot kommer ännu inte så många arbetskraftsinvandrare, i år cirka 13 000, mest bärplockare. Men redan duggar reportagen om slavlöner tätt.

Att betyget bara blir två permanenta uppehållstillstånd beror på de mindre smickrande utåtriktade insatserna. Billströms unika förmåga att ståndaktigt upprepa inlärda fraser – rekordet slogs i januari, då han 19 gånger på 3 minuter och 27 sekun- der sa att han inte kommenterar Wikileaks uppgifter om hur han och Carl Bildt pratat skit om irakier – har inte haft avsedd medial effekt.

Och inte blev det bättre när han bytte taktik och kommenterade Ganna-fallet med att vi inte har råd att ge sjuka tanter uppehållstillstånd efter- som de inte arbetar och dessutom drar en massa medicinkostnader.

Där fick hjärtlösheten sin affischpojke 2011.

Petter Larsson

Den skånska teatergruppen Teaterrepubliken får en kvarts miljon kronor från Region Skåne för att sätta upp en pjäs om Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.

Jag har svårt att tänka mig något enklare sätt att reta upp sverigedemokratiska politiker än att använda kulturpengar till att kritisera dem, men jag älskar det. När teatern ställer sig mitt i samtiden och ställer till med problem långt innan premiären då har den lyckats. Dessutom är det uppfriskande att Teaterrepubliken ger sig i kast med just Åkesson eftersom alla andra svenska pjäser handlar om Olof Palme.

Ok, inte riktigt alla. Men palmepjäserna är som Ulf Lundells avskedsturneer. Det går sällan längre än två år mellan dem.

Henning Mankell har skrivit två pjäser om Palme och Palmemordet – Politik för Helsingborgs stadsteater och En enkel lunch i Vällingby för Radioteatern. Malin Lagerlöfs Olof Palmes leende handlar visserligen inte om Palme, men cirkulerar kring minnet av statsministern. Malmö opera invigdes med Peter Oskarssons uppsättning av Verdis Maskeradbalen där Palme var centralgestalt.

Majgull Axelssons dramatenpjäs Helgonlegender (2007) tog sin utgångspunkt i Palmemordet. En annan dramatiker vid namn Axelsson, Malin hade Palme på scenen i Och så levde vi lyckliga (2002) . I Malmöpjäsen Folkhemsnatten av Ulf Peter Hallberg var Palme en buktalardocka. Teater Bhopa spelade 2001 pjäsen Palme dör innan paus. Den handlade om folkhemmet. Till och med Lars Norén fick in Palme i pjäsen Endagsvarelser.

Har ni fått nog?

Nej då.

I januari har Lucas Svensson premiär på pjäsen…. wait for it… Olof Palme, en pjäs från Sverige på Stockholms stadsteater. Pjäsen sätts upp istället för en pjäs om Palme av…. wait for it ännu längre… Henning Mankell! Den store författaren blev nämligen sur på Stadsteaterns val av regissör och därför fick Svensson skriva istället. 

Vi får heller inte glömma Kjell Sundvalls filmkatastrof Hur som helst är han jävligt död som handlar om två killar som ska skriva en pjäs om Palmemordet.

Den uppmärksamhet Palme fått i svensk dramatik jämfört med andra politiker är så orättvist stor att man borde starta nån sorts löntagarfond för att jämna ut skillnaderna.

Jimmie Åkesson borde med andra ord ta Teaterrepublikens uppsättning som en stor, fet komplimang och inget annat. Det är en exklusiv skara han tillhör.

Martin Aagård

TILLÄGG: Teaterkunniga läsare har hört av sig och påpekat att jag missat några Palmepjäser. Inte minst den lakoniskt betitlade ”Palme” som 2009 skapades av en hel ensemble på Uppsala stadsteater. Dessutom handlade Dennis Magnussons statsministerdrama ”Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred)” från 2006 också om bland annat Palme.

”– Föräldraförsäkringen utgör ett särskilt problem när det gäller integrationen. Vi har sett att lång frånvaro från arbetsmarknaden ofta bidrar till väldigt låg förvärvsfrekvens bland kvinnor som är utrikes födda. Det kan behövas en översyn av reglerna för att ge dem tydligare drivkrafter att gå från föräldraledighet till förvärvsarbete.”

Anders ”Jag drömmer om att vara hemma mera” Borg blickar idag framåt i sitt fanzine Dagens Nyheter. Den senkapitalistiska västvärldens favoritfinansminister – tillika den ende i den svenska regeringen som kallar sig ”feminist” –  tycks ana en kvinnofälla.  

Han pekar svepande med hela handen mot en grupp över vilken han anser att arbetslinjens piska inte viner tillräckligt hårt och antyder att han vill ha särskilda villkor i föräldraförsäkringen för ”kvinnor som är utrikes födda”. 

Följdfrågor på det? 

Exempelvis om att skapa arbetstillfällen. Exempelvis om den strukturella rasismen på den svenska arbetsmarknaden. Exempelvis om varför minister ”Det finns en könsmaktsordning som inskränker individens frihet. Så kan vil inte ha det” inte arbetar hårdare för en individualisering av föräldraförsäkringen i stället för att antyda att han vill ha särskilda regler för ”utrikes födda”. Exempelvis och framför allt om det faktum att han uppenbarligen hämtar sina problemformuleringar från SD. 

Närå, Dagens Nyheter nöjer sig med att lyssna när en stor man, som dessutom går lite grann som en cowboy, talar. 

Krigets ramar och Osäkra liv

Judith Butler

Övers. Karin Lindeqvist respektive Sarah Clyne Sundberg

Tankekraft förlag

När Anders Borgs starka torso hyllas i Dagens Nyheter samtidigt som liggsåren sprider sig på vinstmaximerade äldreboenden. När alla pratar om Slussen och utsikter samtidigt som muren i Palestina växer. När Fredrik Reinfeldt står på Skansen med sitt julebudskap om att ”Våld förstör människor” samtidigt som flygplanen med avvisade asylsökande passerar ovanför hans huvud.  Då vill jag ge bort Judith Butlers två senaste böcker, som handlar om vilka liv vi sörjer och vilka liv vi inte sörjer, eller sörjer för, och den fruktansvärda skillnaden mellan dem.

Jenny Tunedal 

Prosa

Kejsarn av Portugallien

Selma Lagerlöf

Där jag växte upp var begreppet kultur något väl dolt av en gigantisk reserverat-skylt för folk som var rika och bodde i storstan. Men vi hade bibblan, platsen där min värld vändes upp och ner under översikt av de tålmodiga bibliotekarierna. Ett särskilt starkt minne är hur jag som elvaåring rotade runt i vuxenhyllan och råkade hitta Kejsarn av Portugallien, som fick mig att lipa flera dar i sträck. Nu minns jag tårarna som en symbol för det skönlitteraturen gett mig, mer än nån annan konstform.

För trots att vi levde i olika tid, i olika kroppar blev det tydligt, hur jag var Klara Gulla, hur jag var Kejsarn. Deras sorg och glädje var min. Och tack vare biblioteksbesökens empatiträning gick livet från att kännas isolerat till enormt och oändligt.

Ida Therén