Startsida / Inlägg

Arvidsjaur: Svenska modellen har upphört. Hänvisning saknas

av Lotte Fernvall

 

När jag ringer LO-facken i Arvidsjaur säger en automatisk röst att numret har upphört och hänvisning saknas. Till slut får jag tag i en representant för LO, en av världens starkaste fackföreningsrörelser och hörnsten i det svenska samhällsbygget.
Han heter Alrik Lundmark, är 65 år och tänker lägga av innan året är slut.

En dag med snöyra träffas vi i ABF:s rödmålade villa på Garvaregatan, ett stenkast från Nyborgstjärn och tre stenkast från skogen. För yngre läsare kan jag berätta att ABF betyder Arbetarnas Bildningsförbund.

Alrik, en öppenhjärtig karl med hes röst och tangorabatt på överläppen, tillhör en utrotningshotad art. Den svenska fackföreningsmannen.
Han har försvunnit så hastigt att vår självbild inte har hängt med. Vi betraktar oss fortfarande som ett genomorganiserat land där normaltillståndet är att tillhöra en fackförening och där de flesta ”egentligen” är socialdemokrater.

LO-sektionen hade tidigare plats på den socialdemokratiska partiexpeditionen. Det blev för dyrt. Nu lånar Alrik rum ABF-huset när han behöver.
LO-sektionen hade tidigare plats på den socialdemokratiska partiexpeditionen. Det blev för dyrt. Nu lånar Alrik rum ABF-huset när han behöver.

Alrik är den siste representanten för LO i Arvidsjaur.
Han skulle nog inte hålla med om den beskrivningen, säkerligen för att ett sådant konstaterande gör för ont, men också för att han ännu inte gett upp hoppet.
– Jag ska jobba för att få in ungdomar i facket. Det måste göras. Utan facket blir vi slavar.

Stolta ord. Verkligheten ser ut så här: När Alrik för ett år sedan skulle sammankalla det stadgeenliga mötet i LO-sektionen insåg han att det inte fanns någon att kalla. Medlemsförbunden hade inte nominerat några representanter till LO-sektionen. Alrik var ensam.
”Om vi varit två hade jag kunnat sammankalla ett möte. Men det var bara jag.”

Vi brukar ju också betrakta oss som ett land av folkrörelser. Men kan man ha en folkrörelse utan folk – och rörelse?
LO-sektionen hade tidigare ett skrivbord på den socialdemokratiska partiexpeditionen på Storgatan, genomfartsleden i Arvidsjaur. Där fanns till och med en anställd person som svarade i telefon och skötte administrationen. LO-representanterna brukade sammanträda på hotell Laponia. Det var på den tiden de var flera stycken.
– Om man är tre kan man diskutera. Men de andra försvann. De fick annat att göra.
Jag anar vemod i Alriks röst. Vi sitter i köket i ABF-huset. Alrik bjuder på kaffe och kakor. På bordet är ett träställ med kort som ska lära en att tänka ljust och se möjligheter.
”Använd positiva ord”
”Du är en livskonstnär”
”Följ din egen stig”

Maria Stenberg, 46, socialdemokratisk riksdagsledamot och vice ordförande i LO-distriktet tillsammans med Alrik Lundmark.
Maria Stenberg, 46, socialdemokratisk riksdagsledamot och vice ordförande i LO-distriktet tillsammans med Alrik Lundmark.

Om Alrik ska berätta om sin bakgrund säger han så här:
– Morsan jobbade i skogen. Farsan var bonde, gruvarbetare och skogsarbetare. Jag minns hur det var att såga för hand i skogen.
Alrik har arbetat i gruva, varit småbrukare och kört testbil på vintrarna för Volkswagen. Nu är han varannan vecka lastbilschaufför under jord i LKAB:s gruva i Kiruna.

Att vara medlem och aktiv i facket är en fråga om fostran, anser han.
– Förr var det självklart att man gick med. En tjej som jobbade halvtid sa till mig: Jag klarar mig ändå. Ett halvår senare mötte jag henne och då sa hon: Jag har gått med. Mamma tvingade mig.
Alrik kluckar. Han håller armarna i kors över bröstet. Sedan säger han:
– Man orkar inte engagera sig. Man har haft det för bra.

Bredvid Alrik sitter Maria Stenberg, 46, socialdemokratisk riksdagsledamot och vice ordförande i LO-distriktet. Det omfattar Norrbotten och Västerbotten. Den nya organisationen började gälla första januari och är den senaste i en serie omstöpningar och neddragningar som i verkligheten är en hastig reträtt.

– Utan fack går det ännu mer åt helvete, säger Alrik.
– Utan fack går det ännu mer åt helvete, säger Alrik.

– Den svenska modellen bygger på att du tecknar frivilliga avtal, till exempel om övertidsersättning, friskvård och arbetstider, säger Maria. För att göra detta måste vi ha starka fackföreningar.
– Utan fack går det ännu mer åt helvete, säger Alrik.
– Just nu är det ganska stilla. Att värva nya medlemmar till partiet är heller inte lätt, säger Maria.

Detta samtal äger alltså rum i mars 2013, när Sverige har haft en borgerlig regering i sex och ett halvt år, en regering som enligt socialdemokraterna fört en arbetarfientlig politik med attacker på fackföreningarna.
• Om ni inte lyckas värva medlemmar nu, när ska ni då klara det?
Maria sitter tyst.
Alrik ruskar ljudlöst på huvudet.

 

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/article16357535.ab