Dorotea är en särdeles solidarisk kommun och har därför tagit emot fler flyktingar per invånare än nästan alla andra i Sverige. Men det är förstås inte hela sanningen. Varje flykting är också värd mycket pengar.

Margareta Skoog, 55, enhetschef på Lärcentrum, berättar att flyktingmottagningen numera sorterar under kommunens tillväxtenhet istället för social- och utbildningsnämnderna. Av det kan man dra två slutsatser, antingen att flyktinghanteringen är affärer eller att Dorotea ser flyktingarna som blivande kreativa medborgare, kommunens framtid.

Det ena behöver inte utesluta det andra.

Kommunen har 2 896 invånare, hälften bor i tätorten. På Storgatan frågar jag en dam efter Centrumhuset där flyktingmottagningen finns. Hon råder mig att kolla med turistbyrån på torget, 50 meter upp i backen. När jag kommer dit har damen hunnit före. Föreståndaren för turistbyrån pekar genom rutan på Centrumhuset som ligger 100 meter bort. Jag ser det. Föreståndaren frågar:

– Vill du ha en karta?

Jag svarar att jag hittar ändå och går till flyktingmottagningen som ligger bredvid Ica. På Ica träffar jag efter ett par timmar damen som jag frågade om vägen och som jag därefter mötte på turistbyrån.

Detta säger något om Doroteas storlek. Denna lilla ort har sedan 1990 tagit emot 998 flyktingar från Sierra Leone, Libanon, Irak, Palestina, Somalia, Bosnien, Kosovo, Afghanistan, Eritrea, Rwanda och Sudan. Syrien är på gång.

Margareta Skoog har sitt tjänsterum på andra våningen över Systembolaget och med utsikt mot Ica:s snöiga parkering. Hon bjuder på vetekaka och hjälper mig att bena ut ekonomin.

• 445 000 får kommunen i grundersättning för att den hyser en flyktingmottagning.

• 83 100 kronor utgår i ersättning under två år per flykting i åldern noll till 64 år.

• 52 000 kronor är ersättning i två år per flykting som är 64 år och äldre.

Tidigare var detta en tämligen stabil verksamhet. Flyktingen fick socialbidrag vilket innebar att han eller hon stannade i två år, för andra kommuner tog inte gärna emot personer som saknade egen försörjning.

Första december 2010 beslutade riksdagen om den så kallade etableringsreformen. Den innebär att flyktingens ersättning numera utbetalas via statliga Försäkringskassan. Och det medför att flyktingen är fri att flytta vart som helst inom Sverige.

Av de som kom till Dorotea 2011 finns inte en enda kvar.

– De använder kommunen som språngbräda, säger Margareta.

– De tar bidragen och drar vidare till större städer. Om de åtminstone kunde stanna ett par år, säger det sociademokratiska kommunalrådet Greger Lindqvist.

För varje person som är skriven i kommunen utgår statligt utjämningsbidrag. Så det gäller att hålla flyktingarna kvar till första november. Då sker avräkningen. Dorotea erhåller 24 518 kronor i statsbidrag för varje invånare. Men om en person kommer femtonde november och försvinner femtonde oktober får kommunen inte ett öre.

Sålunda är de fem somalier, den rumän och den eritrean som pluggar svenska för invandrare i rummet bredvid Margaretas en ekonomisk och mänsklig tillgång som måste vårdas. De arbetar tyst och plikttroget med de meningar som läroboken tillhandahåller:

”Jag gillar inte fusionsjazz.”

”Jag tycker att Ingmar Bergmans filmer är fantastiska.”

Som alla industrier genererar flyktingindustrin indirekta arbetstillfällen: i affärerna, skolan, dagis…

Den tillförordnade kommunchefen berättar om neddragningar. Skatteintäkterna minskar. Staten monterar ner servicen. Kommunens två poliser går i pension och ersätts inte. Arbetsförmedlingen har sämre bemanning än tidigare.

– Hela Sverige ska tydligen inte leva längre…

I långa loppet står och faller Dorotea med invandrarna. Idealet är sådana som Théoneste Kayigamba från Rwanda. Han anlände för knappt tio år sedan med sin fru. De har stannat. Han är utbildad undersköterska men arbetar nu på flyktingmottagningen.

– Varje själ som vill vara här är värdefull på många sätt, säger Margareta Skoog. De tillför kommunen ny kunskap. Vi behöver nya influenser. Vi arbetar frenetiskt för att få dem att bli kvar.

Någon främlingsfientlighet har Margareta aldrig mött. Inte Théoneste Kayigamba heller. Det enda klagomål Margareta fått är: Varför tar vi emot så många när de ändå inte stannar?

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/article16358456.ab