Det första som slår en när man kommer in i Gnosjö är att det finns så många företag som bär familjenamn: Nyströms, Nordbäcks Trä, Turessons…

Det andra är att tätorten är så liten. Att en så till synes obetydlig plats har kunnat bli ett begrepp?

Det tredje är att Gnosjö har två industrimuséer, ett i vardera änden av samhället.

Det fjärde är att det finns frejdiga människor i Gnosjö. På pizzeria Tre kronor kommer jag i samspråk med Anders Jingmark och hans tioåriga dotter Jennifer. Jingmark äger Skärpfabriken, leverantör till H&M, Ellos, Gekås i Ullared och andra företag.

För två år sedan hade han tio anställda, nu är de 18 varav några arbetar deltid. De tillverkar 600 000 bälten per år.

Vi åker bort till fabrikens låga tegelbyggnad. I lokalen luktar det läder, en maskin dunkar i ett hörn. Där står Jeab Vichitong, inflyttad till Gnosjö från Thailand 1984, och präglar bälten med bilnamn. Toyota. Subaru. Han ska åka runt och sälja dem på marknader i sommar.

Det blir pengar det med, precis som det blir pengar från den lilla butiken på andra våningen.

Man behöver inte prata med Anders Jingmark i mer än en kvart för att inse att han är född företagare. Men som barn, säger han, flöt han med. Han hade inga mål eller visioner. Inga drömmar. Så han blev företagare. ”Brorsan drömde om att bli polis och blev det.”

Denna beskrivning är förstås skämtsam, men innehåller en större sanning.

Ingen föds till någonting, man präglas av sin miljö, av förväntningar, av vad alla andra gör. I Gnosjö är man företagare.

Varför? Vad skiljer Gnosjö från andra platser?

– Orädsla, säger Jingmark. Våga prova. Ta tag i saker.

För ett par decennier sedan köpte riskkapitalbolag och större bolag upp familjeföretag i Gnosjö. De rationaliserade, specialiserade och tog ut rejäla vinster. Flera personer beskriver hur företagen gick sämre när de ytligt sett blev effektivare och modernare: uppfinningsrikedomen försvann, och arbetsglädjen.

Det visade sig också att om en fabrik åter blev familjeägd, så blev den också mer framgångsrik. ”Vi lever och arbetar sida vid sida med de anställda”, säger en av företagare vill vara anonym. Han vill inte ”sticka ut hakan”.

Kanske är hemligheten att gneta på och inte vara girig.

– Man måste inte tjäna en massa pengar, säger Anders Jingmark. Det viktigaste är att det är trivsamt på jobbet.

Hans fru Birgitta är VD. Själv har han en friare roll. ”Jag är ägare.”

De tar ut modesta löner.

De har anställt en kvinna som ska hjälpa dem att modernisera produktionen vilket, om jag förstår Jingmark rätt, betyder att ställa maskinerna i rätt ordning så att man börjar med tillskärning och slutar med förpackning.

Jag kommer mig inte för att fråga i vilken ordning maskinerna står nu. Jag blir så förtjust i tanken att allt fortfarande inte måste vara hypereffektivt för att nå framgång.

Jingmark lyfter upp ett svart bälte ur en packlår.

– I år gör vi 250 000 sådana här åt H&M.

Det femte som slår mig i Gnosjö är att det är märkligt hur kulturer kan förbli så lokala. Sedan TV kom på 1950-talet har det pratats om hur Sverige blir allt mer likriktat. Dialekterna försvinner. Vi flyttar omkring. Förr såg alla samma program, nu för tiden läser alla samma deckare.

Den beskrivningen är sann. Men lika sant är att jag på tre dagar har passerat brukskulturen i Klarälvsdalen, raggarnas Töreboda och småföretagarnas Gnosjö.

Folk står med fötterna i den egna myllan, bara storstäderna flyter ovanpå.

Vad är det bästa och sämsta med din kommun?

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article16402049.ab

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article16402056.ab