Om du undrar något i Jokkmokk – vad som helst – kan du ringa 0971–172 63.

Det går till Maria Petersen, projektansvarig i Framtid Jokkmokk, en kommunal satsning för att locka nya till bygden. Petersens uppgift var ursprungligen att bistå flyktingar som placeras i Jokkmokk, men det kan vara svårt för svenska utsocknes att finna sig tillrätta också. I så måtto är det ingen skillnad på somalier och göteborgare.

Var får man fiska? Var köper man olja till skotern? Älgkött? Var klipper man sig? Hur får man tag i en villa?

Ring Maria!

Hon kom i gång med hjälpverksamheten i oktober och när jag frågar hur många svenskar som hört av sig säger hon:

– Ingen.

Telefonnumret, och Maria Petersens lakoniska svar, sammanfattar Jokkmokks dilemma, liksom många, många andra landsbygdskommuners. Få vill flytta hit, åtminstone högutbildade,och det är lite märkligt med tanke på att de norrländska kommunerna på 60- och 70-talen blev kända för parollen: Vi flytt int

Människorna slogs förtvivlat för att få stanna kvar i hembygden när jobben i skogen och gruvorna försvann.

Nu är problemet delvis det motsatta. Kommunen lockar och ber folk att komma, få lyssnar. Vi flytt int – till Jokkmokk. Det är beklämmande tydligt när man promenerar genom byn. Få människor. Tomma affärslokaler.

Det är därför jag är här. Socialchefen Ted Sandin har över telefon berättat om sin långa kamp för att hitta en sjuksköterska till äldreboendet. Ja, Sandin själv kan illustrera svårigheten att få hit folk.

Göteborgaren Sandin flyttade till Jokkmokk för att tillträda som personalchef i kommunen. En av hans uppgifter blev att rekrytera en ny socialchef. Det gick inte att få tag i någon. Till slut sökte Sandin själv jobbet. Han fick det.

Hur kan det vara brist på arbetskraft i en kommun med tio procents arbetslöshet?

Därför att det saknas folk med rätt utbildning. De som vill studera flyttar till kusten eller söderut. Och där blir de kvar.

Vi promenerar från kommunhuset, över stadsparken och ner till äldreboendet Kaitum där sköterskan saknas. Sedan förra våren har Sandin försökt få tag i någon. Han gaskar upp sig och säger att han har kontakter, det finns namn, och han är beredd att betala hyggligt.

På Kaitum stöter vi ihop med områdeschefen Jan-Olov Westman som berättar hur han 2010 inledde jakten på en sköterska som sommarvikare.

– Jag bjöd på ett paket: hög lön, fri bostad, fri resa hit och som tack en avslutningsweekend i Årrenjarka fjällby. För sköterska med partner. Det skulle ha kostat oss 50 000 i månaden. Alla jag hade kontakt med tackade nej.

Kan ett ord bli en förbannelse? Denna dag tycks ordet NEJ sväva över Jokkmokk.

Jag ber att få träffa någon som bor på Kaitum. Av en händelse stannar vi utanför Anna Lundvalls dörr.

Hon fyller 102 i år.

I höstas bad hon kommunen att få flytta till äldreboendet. Hon tyckte inte att det kändes tryggt att leva ensam hemma längre. Kommunen sa nej. Anna Lundvall ansågs för pigg.

Det blev en nationell skandal. Med hjälp av dottern Gudrun Ek, 73, överklagade Anna till förvaltningsrätten och vann. Kommunen fick ge sig, nejet blev ett motvilligt ja och sedan en dryg vecka har Anna rum på Kaitum.

Lena Stenman, en av äldreboendets två sköterskor, ser till Anna. När Stenman kommer ut ur rummet säger hon:

– Det är otroligt ledsamt att det är så svårt att få tag i en sköterska. Det är så många som inte utbildar sig…

Det blir dyrt med vikarier, och vikarier för vikarierna, och att be personalen komma in på semestern och jobba. Jokkmokk höjde kommunalskatten med 50 öre i december, delvis för att äldrevården blir allt dyrare.

– Och ändå är detta en sån fantastisk plats, säger Ted Sandin. Jag köpte en villa för 440 000 när jag flyttade hit. Jag öppnar dörren, sätter på mig skidorna och forsar rakt ut på de stora vidderna. Och jag behöver inte låsa när jag går hemifrån.

Hem ljuva hem, står det på väggen i Kaitum, och den som är sugen på att flytta till Jokkmokk kan som sagt ringa 0971–172 63.

 

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/article16356725.ab