Lustigt att Kiruna är den sista utposten för den svenska modellen, för det var här den först började spricka, med den vilda gruvarbetarstrejken 1969.

Plötsligt framstod inte Sverige längre som mönsterlandet med ständiga framsteg och en glad och tacksam arbetarklass vilken röstade på socialdemokraterna. Gruvarbetarna krävde bättre arbetsmiljö och slopade ackord. De ville bli behandlade som människor.

Strejken förändrade Sverige. Den känns långt borta när jag en blåsig men mild kväll står utanför Hjalmar Lundbohmsskolan och pratar med Jan Thelin, ordförande i Gruvtolvan. Denna kväll är han orakad och ser trött ut. Han håller händerna i fickorna på en parkas och pratar om bolaget, LKAB: ”en av landets bästa arbetsgivare… omtanke om medarbetarna… ett otroligt bra förhandlingsklimat…”

Gruvtolvan har just avslutat ett upprört årsmöte i skolans aula. Det skulle hållas i Folkets hus, men under dagen sa så många att de tänkte komma att facket i sista stund styrde om till en större lokal.

Det plötsliga intresset berodde på att 20 arbetare åkt fast med att fuska med övertid. De utgjorde tre skiftlag. På helger turades de om att låta en stämpla in för de andra som stannade hemma med full lön och övertidsersättning.

En pikant skandal som till och med blev en notis i riksmedia. En tragedi för fuskarna som varslades om avsked på grått papper. Och efter förhandlingar mellan företag och fack tilläts säga upp sig själva i onsdags förra veckan.

Varför upprörde det övriga gruvarbetare så till den milda grad? Årsmötet ville kasta ut samtliga journalister ur skolbyggnaden. När mötet var slut troppade deltagarna grinigt och fientligt ut, satte sig i sina bilar som stod parkerade längs snödrivorna och körde bort i den mörka kvällen.
De ville inte ens säga om Jan Thelin blivit omvald som ordförande. En ung man ropade:
–Kommunistjävlar!

Och varför var denna händelse så känslig att LKAB:s informationschef Anders Lindberg vägrade säga ett ord utöver det omsorgsfullt formulerade pressmeddelande han räckte mig över ett kafébord i Folkets hus?
De 17 raderna var resultatet av ett kommittéarbete med representanter för personalavdelningen och informationsavdelningarna i Kiruna och Luleå. När jag frågade hur många personer som varit med i skrivprocessen ville Lindberg inte svara på det heller.
– Du lägger pussel.

Kiruna är litet, knappt 23 000 invånare i kommunen, varav 18 000 i tätorten. De 20 fuskarnas namn blev snabbt kända i vida kretsar, men det förklarade heller inte varför skandalen väckte sådana känslor.
Man måste gå tillbaka till gruvstrejken för att ana varför. Kirunas gruvarbetare blev berömda. De genomförde en aktion som satte avtryck i svensk arbetsrättslagstiftning och medbestämmande. De satte sig i respekt.

Skulle de nu bli till åtlöje? Betraktas som ett gäng fifflare?
Men där fanns något annat också. På Folkets hus har LKAB informationskontor och utställning. Jag tittade på den medan jag väntade på informationschefen Lindberg. Skärmar berättade om framsteg och stora planer:
”Malmfälten ska ha Sveriges bästa skolor”
”LKAB i spännande siffror”

Det liknade en utställning i den kommunistiska Sovjetunionen som berättade om produktion och strålande framsteg – leende arbetare, enorma maskiner – med den skillnaden att här var det sant. En skylt bredvid utställningen sa:
”Allt kommer att bli bra”

Efter några svåra år på 70- och 80-talen går statliga LKAB bättre än någonsin. Världen hungrar efter svensk järnmalm. Gruvan blir djupare. Kiruna stad måste flyttas, och då flyttar man staden. Nya gruvor öppnas i Svappavaara. Malmen tycks aldrig ta slut.

I Kiruna finns en utvecklingsoptimism som saknas i övriga Sverige. LKAB ska nyanställa minst tusen personer de närmaste åren. Kommunpolitikerna säger att arbetslösheten är lägst i landet.
Med de feta vinsterna, drygt 14 miljarder förra året, kommer generositet. Anders Lindberg lämnade med glädje en lista över förmåner som kommer de anställda till del. Den var lång och innehöll tandvårdsförsäkring, fritidsstugor, träningslokaler…

I april får varje anställd 33 763 kronor i ”belöning”. Förra året fick de 60 000. Företaget vill inte använda ordet bonus, ty det låter så krasst. Belöningen ges inte bara för att vinsten är stor utan för att medarbetarna tänker på säkerhet, miljö och sådant.

Säkerhetstänkandet tycks ha nått hittills oanade höjder. I Svappavaara satt Lotte Fernvall och jag i en barack och fick instruktioner om hur vi skulle ta oss ut ur baracken i händelse av brand. I första hand genom dörren vi just kommit in genom. I andra hand genom fönstret bakom oss. Höjden över marken var en meter. Vår värd sa att han hoppar först för att ta emot oss.

Ja, Kiruna är Sveriges sista bruksort, ett curlingsamhälle, folkhemmets sista rest där en välvillig överhet ger folket det folket behöver. Alla ska må bra!
…och så åker 20 man fast för att ha fuskat med övertiden.

Hur sköts ett företag där tre skiftlag bara låtsas att de är på jobbet och ingen märker att de är borta?
Vad är det för kultur där tre kollektiv – skiftlag – utformar ett system för att stjäla tid och pengar för företaget?
Informationschefen Lindberg teg. Gruvarbetarnas omvalde ordförande Jan Thelin stod utanför skolan och mumlade om att han vare sig vill lägga skuldbörda eller friskriva någon, fast ”man har inte skött arbetstiden”.

Detta var väl också typiskt för det gamla folkhemmet. Så välskött, så optimistiskt. Så mycket som skedde under ytan. Och den kollektiva chocken, raseriet och förvirringen, när fasaden sprack.

 

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/article16333288.ab