Roland Bäckman sitter med armarna i kors över bröstet och svarar på frågan när socialdemokraterna i Ljusdal senast var i minoritet.

– Jag tror aldrig vi har varit det förut, säger han.

– Jo, 1976 var det Centern som styrde, inflikar Örjan Fridner, ordförande i arbetarekommunen. Och 1985 var det en borgerlig kartell. Annars har Ljusdal alltid varit socialdemokratiskt styrt, fast ibland med stöd av andra.

Bäckman är en stor karl med mustasch, Fridner är tunnare och utan mustasch. Det är kväll och vi sitter på Stadshotellet. På andra sidan gatan är järnvägen med ett enormt upplag timmer.

Bäckman och Fridner ska berätta vad som sker i kommunen. Jag har under dagen träffat flera politiker som gett en tragikomisk bild.

De är överens om en sak. Att det är bråkigt, obehagligt och att den viktiga utbildningsnämnden är lamslagen.

Stökigt är det ofta i politik, men striderna i Ljusdal har nått episka dimensioner.

Socialdemokraten Stina Michelson polisanmälde i höstas moderaten Torsten Hellström för sexuellt ofredande och förolämpning. Han skulle ha kallat henne för sosseluder och sossefnask.

– Jag känner mig kränkt som individ, kvinna och politiker, sa Michelson till Ljusdals-Posten.

Jag söker henne men hon ringer inte tillbaka. Hellström däremot, moderaten, känd för mustiga skämt, tar gärna emot. Han har hästgård utanför köpingen. Vacker utsikt över det flacka landskapet. Snön gnistrar i det skarpa vårljuset. Han beklagar att polisen la ner utredningen. Hellström såg fram mot en rättegång.

– Jag sa sossetjafs, inte fnask.

Sedan sjukskrev sig Malin Ängerå, ordförande i utbildningsnämnden. Jag söker henne men hon ringer inte tillbaka. I lokalpressen sa hon att hon mådde dåligt därför att andra mådde dåligt.

Tjänstemännen på utbildningsförvaltningen mådde så dåligt att Ängerå, som är politiker, blev sjuk. Tjänstemännen mådde dåligt därför att de politiker i utbildningsnämnden som inte är socialdemokrater begärde utredningar och svar, svar, svar!

För drygt två veckor sedan började en facklig representant gråta när hon inför nämnden skulle redogöra för personalens arbetssituation. Förvaltningen har skurits ner från 12 tjänstemän till fyra.

Under Malin Ängerås sjukfrånvaro var folkpartisten Mia Sparrow ordförande i nämnden. Nu har Sparrow lämnat nämnden i protest mot att arbetarekommunens ordförande Fridner tar plats i stället för en annan socialdemokrat.

– Fridner smutskastar mig och alla andra. Jag kände att det fick vara nog, säger Sparrow.

Fridner kallar nämnden ”rebellisk”. Fridner har sagt att nämnden ägnar sig åt häxjakt och kvinnoförföljelse när ledamöterna kritiserar ordföranden Ängerå.

Miljöpartisten Laszlo Gönczi säger att han är kränkt. Av Fridner, denne ”fridsfurste” som Gönczi uttrycker det med vällustig ironi.

Vänsterpartisten Conny Englund kräver att Malin Ängerå ska avgå.

Det sista är olyckligt för Socialdemokraterna eftersom Vänsterpartiet är deras samarbetspartner. Och där är kärnan i varför politiken ser ut som den gör i Ljusdal, och varför denna ankdamm kan lära övriga Sverige något.

Efter att alltid ha varit den självklara makten i Ljusdal befinner sig socialdemokraterna i minoritet. Allianserna har rämnat och politiken flyter. Inget är självklart längre, inte ens inom partiet.

Roland Bäckman kandiderade till riksdagen. Han var femte namn på valsedeln i Gävleborg. Blott fyra kom in och Bäckmans framtid var plötsligt osäker.

Han vände ögonen mot hemkommunen och utmanade partikamraten Marit Holmstrand, det sittande kommunalrådet som dessutom hade fått flest kryss på sitt namn. Men Bäckman trummade ihop en majoritet inom partiet och vann det interna socialdemokratiska valet som skulle bestämma kandidat till posten som kommunalråd.

– Jag var rädd för att partiet skulle spricka, säger arbetarekommunens ordförande Fridner.

– Det finns alltid risk för att partiet ska spricka, säger Bäckman.

Han blev kommunalråd och Holmstrand reducerades till ledamot i fullmäktige.

Partiet är delat i två läger. Runt dem har politiken blivit ett gungfly. Man kan inte ens lita på sin samarbetspartner Vänsterpartiet. Topptjänstemän slutar på grund av vresig ton och trist arbetsklimat.

Så kan det gå när gamla maktstrukturer vittrar bort och inte ersätts av nya.

Sitta med armarna i kors är ett talesätt för lättja. Men i Roland Bäckmans och Örjan Fridners fall är det en försvarsposition. Snart är det val igen.

– Vi är till för väljarna, säger Fridner.

– Det är partiet och inte individer som ska styra politiken. Det är jag otroligt noga med, säger Bäckman.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article16384828.ab

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article16384818.ab