10. ”Answering bell”/”The rescue blues” (2001)
Med andra soloalbumet ”Gold” försökte Ryan Adams skapa ett nostalgiskt nu.
Ambitionerna var skyhöga.
Han ville att skivan skulle vara som radiostationernas ”classic rock”-shower, programmen som, om man rattar in rätt frekvens, spelar The Who, The Rolling Stones, The Temptations och The Shirelles efter varandra. ”Gold” var hans version av den rockhistorien.
I en pr-film som marknadsförde skivan pratade Ryan om en dröm:
– Jag ber varje dag för en romantisk revolution, att människor ska tycka att Oscar Wilde och Emily Dickinson är coola. Eller att The Velvet Underground är viktiga.
Musiken på ”Gold” är jordbunden rock med stars and stripes och läsglasögon. Låtarna är som ett fat med fläsk, potatis, Heinz tomatketchup och en novellsamling av Richard Yates.
I cd-häftet finns en rad svartvita foton där Ryan Adams sträcker ut sig på en säng och kelar med fotomodeller och pistoler. Samtidigt döper han en låt efter Sylvia Plath, en amerikansk poet och författare och feministikon som tog självmord i London 1963.
”Gold” är det mest kommersiella och tillgängliga Ryan Adams gett ut. ”When the stars go blue” nådde exempelvis långt utanför den alternativa countryscenen. Balladen har spelats in av flera andra artister, däribland irländska The Corrs – en duett med Bono från U2 – och norska Venke Knutson. Låten hördes även i den äckligt tillrättalagda tonårsserien ”One tree hill”.
Listan innehåller redan ett par spår från ”Gold” – ”New York, New York” och ”Suicide handbook”- versionen av ”Firecracker”.
Här är två till, på delad tionde plats. Nej, jag kan omöjligen skilja dem åt. Hur ska man annars få in allt bra som Ryan har gjort?
De första sekunderna av ”Answering bell” är en hyllning till The Band. Efter de första ackorden väntar man sig att Levon Helm ska komma in med rutig skjorta och leriga stövlar och sjunga en helt annan text från en helt annan klassiker: ”I pulled into Nazareth, I was feelin’ about half past dead…”
Medan ”The rescue blues” är urban gospel som, med tanke på den outgivna musikvideon, också kunde ha hetat ”A southern boy in New York”. En passande beskrivning av Ryans resa från uppväxten i North Carolina till rockstjärna.
Klippet med ”Answering bell” talar för sig själv. Ryan Adams uppträder hos Jay Leno med två pappfigurer i kören, Chewbacca och Darth Vader. Gästen Adam Duritz från sorgligt underskattade Counting Crowes vill inte vara sämre.
Han har en hel wookie på huvudet.

Den outgivna musikvideon till ”The rescue blues”. Omar från ”The wire” (Michael K. Williams) skymtar förbi i taxin.

9. ”La Cienega just smiled” (2001)
Mer från ”Gold”. Låten som fick Elton John att utbrista: ”He’s a talented little fucker, ain’t he?”

8. ”Dear Chicago” (2003)
Behöver låtar vara längre än två minuter och tolv sekunder? I fallet ”Dear Chicago” är svaret nej.
Få låtar är mer Ryan Adams än ”Dear Chicago”. Titeln innehåller en geografisk plats i USA. Texten handlar om den gastkramande och tomma friheten efter ett förhållande. Slutsatsen ”I’ve been thinking some of suicide,
but there’s bars out here for miles” borde bli en t-shirt.
Ryan Adams spelade in den kolsvarta balladen flera gånger innan den släpptes på skivan ”Demolition”. Från början var tanken att ”Dear Chicago” skulle vara det sista spåret på ”Heartbreaker”.

7. ”Dear Anne” (outgiven låt, ”The swedish sessions”, 2001)
De oupptäckta diamanterna. Oljan under isen i arktis. Förbundsarken i slutet av ”Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten”. De där låtarna som får fansen att slita sitt hår av lycka när de hittar dem. Spåren som ingen, inte ens upphovsmännen själva, kan förklara varför de aldrig gavs ut at the time.
Det finns några stycken. Bob Dylans ”Blind Willie McTell”. Bruce Springsteens ”Loose ends” och ”The Promise”. Ryan Adams ”Dear Anne”.
Precis efter att Ryan Adams slagit igenom som soloartist gjorde han en kort och krånglig soloturné på små ställen i Sverige. Han bråkade med journalister och fotografer och publiken och verkade vara på riktigt uselt humör.
Jag såg honom på Södra teatern i Stockholm. Ryan tyckte att scenbelysningen gjorde ont i ögonen. Han fick personalen att släcka lamporna och satt och muttrade i mörkret. Han inledde, om jag inte minns fel, med en sju minuter lång version av en ballad som ingen hört förut – ”Dear Anne”.
Melodin har obegripligt nog stannat kvar i arkiven sen dess. Ryan har själv förklarat att han gillar ”Dear Anne” lika mycket som fansen. Men det har aldrig känts rätt att ge ut den på skiva. Ämnet är för allvarligt och tungt. Han är rädd att framstå som fånig.
I dag är det lättare att begripa varför ”Dear Anne” blev en samlarraritet. I början av 2000-talet gjorde Adams sitt bästa för att vara svår och rock’n’roll. Hur bra passade ”Dear Anne” in i den mytbildningen? En öm vaggvisa om Anne Frank?
 

6. ”Fix it” (2008)
Coldplay har ”Fix you”. Ryan Adams har ”Fix it”. Om låten var en tåglinje hade ”Fix it” varit en station mitt mellan New Yorks rockklubbar och Memphis. Blåögd southern soul som hänger på en bar i East Village. Ryan borde spela in ett helt album med ”Fix it”-liknande låtar.

5. ”Dancing with the women at the bar” (1997, Whiskeytown)
Bedårande countryballad om att titta på månen i närheten av Sunset Strip i Los Angeles, vad annars? Om man får tro på texten kan det gå illa. Originalet släpptes på Whiskeytowns ”Strangers almanac”. Men den här versionen från Adams senaste solokonsert i Oslo är bättre. Lyssna på andra versen. Lyssna på hur Ryans röst fyller hela rummet. Men lyssna på egen risk. Det här är farlig musik. Konsekvenserna kan bli dyra. Skyll inte på mig om du vaknar upp på golvet bredvid tomma whiskeyflaskor och en främmande naken människa efter ”Dancing with the women at the bar”.