Sitter i pressrummet och väntar på att Strokes ska börja. 

De går på vid midnatt.

Jag kommer stå i publikhavet tillsammans med konkurrentens Pappa Pop, som så många många gånger förut.

Känns tryggt, på nåt sätt.

Och stressen är som vanligt – hög. Men den här natten blir värre än vanligt.

Nästan bara sena konserter i Borlänge – och dessutom spelar Iron Maiden på Ullevi i Göteborg.

Det innebär att alla recensioner måste in så fort som möjligt för att redigererna ska hinna rita sidorna. Helst innan konserterna börjar, om redaktionen hemma i Stockholm fick välja. Flera uppslag står fortfarande tomma.

Jag har varit här förr. Men jag vänjer mig aldrig.

Ska jag hinna? Kommer jag drabbas av skrivkramp? De där nödvändiga formuleringarna – sitter de i ryggmärgen eller har de tagit semester? Tänk om jag missar eller skriver fel titel på en låt? Tänk om en ekorre äter upp sladden och hela nätverket brakar ihop? Ska jag skicka in recensionen via röksignaler?

Vid såna här tillfällen förvandlas jag till en orolig och otålig och neurotisk Woody Allen.

Skulle behöva betablockerare. Eller ett järn. Men jag tar en kaffe.

Och hur står det till i Borlänge?

Jo, det kan jag tala om.

Solen gömmer sig bakom moln. Ändå är det så varmt och klibbigt att det känns som om hjärnan börjar koka.

Det här inlägget är skrivet i kalsonger, by the way. Annars hade jag svettats sönder och samman.

Det måste bli en urladdning snart. Förslagsvis i form av regn och åska. Förhoppningsvis inte när The Strokes går på vid midnatt.

Den konserten ska jag recensera.

Och då är regn ungefär lika välkommet som dysenteri.

Får mess från min kollega Persson:

”Ja, här står jag och tittar på när 30 000 fans hoppar oavbrutet till 30 Seconds To Mars. Rimligt?”

Nej, inte alls.

30 Seconds To Mars är en stor anledning för att aldrg skaffa barn. Under en period har de på tok för dålig smak.

Själv gick jag och kollade in Oskar Linnros.

Eller rättare sagt: jag försökte kolla in Oskar Linnros.

Hans popularitet är betydligt större än scenen han spelade på.Varför står inte han på näst största scenen i stället, Peace And Love? Vad har ni missat?

Skulle behövt hjälp av en piketstyrka för att tränga mig fram.

Men Linnros var förträfflig.

Han ramade in sin urbana soulpop med en enkel och effektiv show. Om han utvecklas i samma takt som nu äger han snart sommarfestivalernas största scener. Och ingen kommer klaga.

Huliganallsången i ”25” – ”FY FAN VAD SKÖNT! – måste ha hörts till Grängesberg.

Och i ”Från om med du” blev publiken så exalterade att de till och med dansade uppe i träden.

Nej, jag skojar inte.

Bäst hittills.

… Veronica Maggio.

Känns som om drottningen av Spotify – hennes låtar är ständigt några av musiktjänstens mest spelade –  samlade hela festivalen redan klockan 15.30.

Annars kan det här vara festivalens blekaste dag, rent artistmässigt.

Vad ska man se?

Ziggy Marley? 30 Seconds To Mars? Volbeat? Mustasch? U.D.O.?

Stirrar hellre på ett tomt glas vatten.

Själv har jag dragit mig undan på hotellrummet för att skriva några försenade texter.

Dagens bästa nyhet?

Det drog in moln under nån timme på eftermiddagen. De är borta nu, men ändå.

Efter att alla texter lämnats – två stycken – finns det bara en sak att göra.

Ställa sig backstage.

Pratade lite kort med Jeppson, denna älskvärde man. Han var alldeles rörd efter repetitionerna med Dala Sinfoniettan.

The Ark avslutar torsdagen på Peace And Love. I sex låtar uppträder de med en symfoniorkester. Däribland ”Calleth U, cometh I”. Kan bli nåt. Låten har alla chanser att bli ”larger than God”.

Men framför allt träffade jag Biffen. Tut-Bjurre. Borlänges Duke of Earl. Dalarnas största afro på 90-talet. Per Bjurman.

NHL-experten var på ett strålande humör. Vi dryftade bland annat Svenske Kocken i ”Mupparna”. Muppar är trots allt vårt gemensamma intresse.

Bjurman lämnade området tidigt med orden:

– Mamma går inte och lägger sig förrän jag kommer hem.

Efterfest?

Jo, jag och Håkan Steen och Jocke ”Herr Kärv” Persson och Chris ”Kreddpajsaren” Röstlund satt på mitt rum och smuttade lådvin och diskuterade Slipknot fram på småtimmarna. As you do.

Eller: i dag släpps andra numret av Aftonbladets magasin Hårdrock! Röstlund hade med sig ett ex som Håkan Steen bläddrade i med stort intresse medan han pratade om Accept. Accept var hans första stora konsert i livet. 1986, tror jag det var.

Jag intervjuade Slipknots basist Paul Gray 2004.

Han visade upp kanylärren på armarna och sa:

– Det ser äckligt ut. Vad fan höll jag på med?

Det var inte över. I fjol dog han av en överdos.

Sånt kan man också tänka på och prata om när solen går upp.

Nu fortsätter festen.

Får redan upprörda mail från Dylan-fansen.

De har läst norska tidningar, som tydligen höjer The Bobster till skyarna. Och de kräver nästan att jag bedömer Dylans kommande konsert på Peace And Love objektivt. I det här fallet betyder ”objektivt” inget annat än ”var snäll”.

Lugn nu. Jag ska inte recensera Dylan. Tack så mycket, men jag är inte intresserad.

Och apropå norska recensioner av gamla giganter… kritiken går inte att lita på. De är alldeles för insmickrande och populistiska. Norska journalister verkar fortfarande leva kvar i den gamla tidningsdevisen ”bra kritik säljer fler lösnummer”.

Kan inte finnas nån annan förklaring till de ständiga och orimliga överbetygen.

Framme efter en sex timmar lång resa i bil från Göteborg.

Jocke Persson körde lika stabilt som han är kärv. (Och DET är stabilt.)

Och Håkan Steen plockade fram sitt magiska cd-fodral och pluggade gammal musik med sväng. Ni vet, låtar där trummorna verkar vilja hångla upp allt som har en puls.

Som New Orleans-klassikern  ”Mother-in-law” och Wanda Jacksons magnifika cover av Bob Dylans ”Thunder on the mountain”.

Han hann även med en hel del Hellström, The Hormones ”Brian Wilson”, The Dream Syndicate, Noah And The Whale – bra för att vara indie – och, i höjd med Grängesberg, Lionel Richies ”Dancing on the ceiling”.

Utmärkt uppladdning, om ni frågar mig. Värdig och mogen. Jag behövde tvätta bort Coldplays pampiga lagomsås som klibbat fast i örat sen igår.

Det råder Peace And Love-väder i Borlänge. Det är med andra ord lika varmt som i Arizona (en delstat i USA). Man känner sig som en smörklick i öknen.

Jag ögnar igenom årets program, och det är som vanligt – arrangörerna bokar tammefan det mesta.

Från Ziggy Marley till I Blame Coco. Från Oskar Linnros till Radioaktiva Räker. Från Bob Dylan till Vietcong Pornsürfers. Och så Bob Geldof. 

Det finns nåt tilltalande i festivalens groteska frosseri i… allt. Och Peace And Love har verkligen blivit den folkliga lägerelden som samlar rock-Sverige.

Årets festival är naturligtvis utsåld. Det har till och med sålts fler biljetter än i fjol. Den slutgiltiga publiksiffran presenteras från scen på lördag. Det tyder på att det gott bra, väldigt bra. Annars hade resultatet knappast basunerats ut.

Ser fram emot: Maskinen, Linnros, ”Maggan” (Veronica Maggio), Lykke Li och Håkan Hellströms avslutning. 

Undviker gärna: 30 Seconds To Mars (Jared Leto var bättre i tv-serien ”Mitt såkallade liv” och där stod han mest och lutade sig mot en vägg och sa ”ugh”), U.D.O., Foreigner, Kings Of Leon och Bad Religion.

Nu ska jag försöka alla festivalers största problem: att äta anständig mat.

Det vankas plankstek…

Nå hej.

Meningen är att jag ska blogga här från och med nu. Om muppar och mavericks. Så gott jag nu kan.

Det här är en sorts premiär. Med tanke på mitt yrke (huvudsakligen rockkritiker) skriver jag det första inlägget på en passade tid (klockan två på natten).

Behövs inga stora ord eller en grandios presentation. Det är alldeles för sent för det nu, och dessutom ska jag upp och åka bil till Dalarna okristligt tidigt. Vi kör bara.

Har precis varit på festivalen Where The Action Is i Göteborg. Jag såg framför allt Coldplay. Det var en ganska färglös upplevelse, tyvärr.

Efter att ha lämnat recensionen hade jag och mina kära kollegor, Håkan Steen och Jocke Persson, rådslag i Aftonbladets lägenhet. Vi satt i köket och försökte klura ut vilka konserter som ska plussas under Peace And Love-festivalen i Borlänge. Det tog ett tag.

Alla tyckte det kändes rätt märkligt att diskutera Foreigner år 2011. Alla var överens om att Vietcong Pornsürfers borde vara givna i tidningen, om inte annat för namnets skull.Och Håkan Steen kunde inte sluta äta Robert Lauls kvarglömda godis. Under tiden sov resten av Sverige och drömde om Måns Zelmerlöws förväntade allsångssuccé.

Återkommer när vi är framme i Borlänge.

Eller ”Bolange”, som Jay-Z kallade staden i fjol.