1. ”I love you but I don’t know what to say” (2011)
Den vackraste soulballaden sen Jeff Tweedy i Wilco skrev ”You are not alone” till Mavis Staples i fjol. Och, precis just nu, det bästa Ryan Adams gjort. ”I love you but I don’t know what to say” avslutar nya skivan ”Ashes & fire”. Klippet ovan är inte i närheten av albumversionen, men det får duga tills vidare. Han som sjunger är inte samma artist som spelade in solodebuten ”Heartbreaker” för elva år sedan. All cynism och sarkasm och rock’n’roll har vuxit bort. Kvar finns en mogen och saktmodig värme, insikten om att det svåraste som finns är att säga ”jag älskar dig”, och mena det. Att lyssna på ”I love you but I don’t know what to say” är som att se de första gråa hårstråna växa fram på en människas tinningar. Här börjar Ryan Adams medelålder. Här blir han ett amerikanskt svar på Nick Lowe. Och fortsättningen kan bli hur bra som helst.

Därmed är också årets långsammaste lista klar. Tack för att ni lyssnade och läste.

1,25 ”She wants to play hearts” (2002)
Oops. Höll på att glömma den här. Det var nära.

2. ”I taught myself how to grow old” (2007)
Före albumet ”Easy tiger” har Ryan berättat att han gick ner sig ordentligt. Han sniffade en blandning av heorin och kokain. Men han lyckades nyktra till och lämna missbruket bakom sig. ”I taught myself how to grow old” är ljudet av människa som reser sig och går vidare.

3. ”Oh my sweet Carolina” (2000)
Duetten med Emmylou Harris. När det gäller låtar om hemlängtan är ”Oh my sweet Carolina” däruppe bredvid The Byrds ”Hickory wind” och Merle Haggards ”Sing me back home”.

Och resten av listan såg ut så här:

4. ”Blue hotel” (2007, länk)
5. ”Dancing with the women at the bar” (Whiskeytown, 1997, länk)
6. ”Fix it” (2008, länk)
7. ”Dear Anne” (2001, länk)
8. ”Dear Chicago” (2003, länk)
9. ”La Cienega just smiled” (2001, länk)
10. ”Answering bell”/”The rescue blues” (2001, länk och länk)
11. ”Come pick me up” (2000, länk)
12. ”Like the twilight” (också känd som ”Drunk and fucked up”, 2001, länk)
13. ”Two” (2007, länk)
14. ”Dear John” (2005, länk)
15. ”Harder now that it’s over” (2001, länk)
16. ”Tiny dancer” (Elton John-cover, 2002, länk)
17. ”Goodnight Rose” (2007, länk)
18. ”A kiss before I go” (2005, länk)
19. ”Empty room” (2011, länk)
20. ”Firecracker” (”The suicide handbook”-version, 2001, länk)
21. ”Miss Sunflower” (2001, länk)
22. ”Excuse me while I break my own heart” (Whiskeytown, 1997, länk)
23. ”To be young (is to be sad, is to be high)” (2000, länk)
24. ”Darkness” (2010, länk)
25. ”Karina” (2001, länk)
26. ”New York, New York” (2001, länk)
27. ”Let it ride” (2005, länk)

Albumet ”Ashes & fire” släpps 11 oktober.
Och, här kommer den riktiga skatteåterbäringen, Ryan gör konserter i Sverige i november. Han spelar i Göteborg 8 november, Uppsala 9 november och Malmö 12 november. Läs mer här.
Dessutom äger han omslaget i nya numret av tidningen Sonic.

Ryan Adams & The Cardinals, live på BBC 4, 2007.

4. ”Blue hotel” (2007)

2006 producerade Ryan Adams albumet ”Songbird” till Willie Nelson.
Adams valde att producera countrylegenden eftersom han inte ville kompromissa med The Cardinals sound.
Skivan blev en måttlig försäljningssuccé som Willie Nelson sällan pratar om. Kanske för att han själv hade väldigt lite att säga till om.
”Songbird” består mestadels av covers, och Nelson var tveksam till att spela in låtar som redan fanns i andra, mer klassiska versioner. I en intervju muttrade han att ”Songbird” var och är ett Ryan Adams-projekt, från början till slut.
I en artikel i musiktidningen Sonic berättade gitarristen i The Cardinals, Neal Casal, för Lennart Persson om Ryan Adams arbetsmetoder.
Casal undvek partajandet och drogerna, men var imponerad över hur långt Adams var beredd att gå i sin jakt på ”den perfekta låten”:
”Det är underbart att få vara med när han befinner sig mitt i det där flödet. Det är inspiration i dess renaste form.”
Men ibland verkade det också som att Ryan inte behövde anstränga sig ett dugg.
”Tjugo minuter innan Willie kommer till studion sätter Ryan sig ner vid skrivmaskinen och börjar maniskt skriva på en text. Samtidigt formar han en melodi i huvudet. När Willie kommer till studion drar Ryan papperet ur maskinen och säger att han har en ny låt till honom. Han sätter sig ner med Willie och spelar upp den – det är första gången han över huvud taget spelar den! – och den är så jävla bra.”
På ”Songbird” finns bara en nyskriven låt av Ryan Adams – ”Blue hotel”. Balladen hade kunnat sluta som ett imponerande men bortglömt albumspår med Willie Nelson.
Men Ryan var inte färdig. Han vägrade släppa taget och spelade in en egen version som släpptes på ep:n ”Follow the lights” 2007.
Han drog ner låtens tempo och lade till ytterligare två minuter soul.
I dag är ”Blue hotel” den fjärde bästa låten han gjort.

19. ”Empty room” (vinylsingel, 2011)

Det finns många tomma rum i pophistorien. Gary Moore hade ett. Sanna Nielsen marknadsförde framgångsrikt ett omöblerat rum i Melodifestivalen 2008. Queensrÿche sjöng om ”My empty room”. Death Cab For Cutie bidrar med ”My heart is an empty room”. Listan är lång.
I år, på singeln ”Acoustic nightmare” som såldes på den akustiska soloturnén, löser även Ryan medlemskort till ”Empty room”-klubben.Verserna skulle få Jackson Browne att fråga efter en näsduk. Melodin är det vackraste Ryan Adams har skrivit sedan albumet ”Easy tiger”.

18. ”A kiss before I go” (2005)

2005 släppte Ryan Adams tre skivor, dubbeln ”Cold roses”, ”Jacksonville city nights” och ”29”. Det var en sorts comeback. Karriären hade trampat luft i några år. Det är långa bussresor mellan ljuspunkterna på albumen ”Rock n roll” och ”Love is hell 1–2”.
2005 presterades även nya kompbandet The Cardinals på skiva. Gruppen signalerade starten för Ryans andra storhetsperiod som soloartist. De blev lika viktiga för Ryan Adams sound som Crazy Horse för Neil Young. Eller The Bad Seeds för Nick Cave.
Musiken på ”Jacksonville city nights”, titeln syftar på Adams födelsestad, är lika country som ett potatisland. Speciellt i inledningsspåret ”A kiss before I go”. Refrängen är ett recept för lyckade avsked:
En shot. En öl. Och en kyss.

17. ”Goodnight Rose” (2007)

Ryan Adams är fenomenal på öppningslåtar.
”To be young (is to be sad, is to be high”” på ”Heartbreaker”. ”New York, New York” på ”Gold”. ”A kiss before I go” på ”Jacksonville city nights”. Och ”Goodnight Rose” på ”Easy tiger”.
Skivan ”Easy tiger” är över huvud taget bland det aboslut bästa Ryan Adams gjort. Jag har arbetskollegor som på allvar tycker att samtliga låtar borde finnas på listan. Och jag säger egentligen inte emot.
Jag och min storebror såg turnén efter ”Easy tiger” på Chinateatern i Stockholm.
Mellan låtarna betedde sig Ryan som vanligt. Han muttrade, kliade sig i kalufsen, suckade när han behövde byta instrument, klagade på medhörningen och ljudet i allmänhet och förlämpade publiken. Konserten avbröts i en kvart på grund av tekniska problem och belysningen hade glömt betala elräkningen. The Cardinals var, för det mesta, bara några mörka silhuetter på scen. Det var fantastiskt.
För när en låt väl startade, något som ibland kändes högst osäkert, gick stämningen från disträ till kompakt koncentration på två sekunder. Jag minns framför allt en ”The rescue blues” där Ryan sjöng ner publiken i skorna och rakt genom golvet. Neal Casals stämsång, ingen manlig röst har passat Ryans bättre, bör också nämnas.
Efteråt var ett par av mina yngre vänner missnöjda. Vi kan kalla dem för Peter Ottsjö och Ronnie Sandahl. De stod utanför i regnet och rökte och svor. De köpte biljett för att höra ”La Cienega just smiled” och ”Oh my sweet Carolina”, men i över två och en halv timme ignorerade Ryan i stort sett materialet från ”Heartbreaker” och ”Gold”.
Jag och brorsan log i mjugg. Vi är båda överens om att, exempelvis, ”Easy tiger” är precis lika bra som Ryans uttjatade debutalbum. Vi fick valuta för pengarna redan i första låten – ”Goodnight Rose”. Och när vi kom hem fortsatte vi att spela ”Goodnight Rose” på stereon tills DN dunsade in genom brevinkastet.

16. ”Tiny dancer” (cover, 2002)

Ryan Adams har, precis som alla anständiga artister, gjort mängder av covers. Några av de mest lyckade var tillsammans med Elton John.
De uppträdde på ”CMT Crossroads”, en tv-show där två olika artister eller grupper möts och spelar varandras låtar. Elton John har länge beundrat Ryans musik. Han har sagt att ”Heartbreaker” fick honom att spela in skivan ”Songs from the West Coast” från 2001.
Elton gjorde utmärkta versioner av ”La Cienega just smiled” och ”Oh my sweet Carolina” på ”CMT Crossroads”. Men Ryans ”Tiny Dancer”, som fick ett andra liv tack vare filmen ”Almost famous”, stal showen.
Elton John presenterar den för publiken med en blygsam underdrift:
– See if you know this one…

Bonuscovers

Ryan och Emmylou Harris i Gram Parsons ”Return of the grievous angel”.

Whiskeytown gör Johnny Cashs ”I still miss someone”.

Ryan spelar Oasis ”Wonderwall”. Utsökt liveversion från 2000.

22. ”Excuse me while I break my own heart” (Whiskeytown, 1997)

Inspelningarna av Whiskeytowns andra album ”Strangers almanac”, där Ryan Adams på allvar började bli altcountryscenens mest omtalade wonder kid, var kaotiska. Producenten Jim Scott, som bland annat har arbetat med Tom Petty, ville polera upp soundet och få skivan att fungera som en helhet. Gruppen ville förstöra låtarna.
Adams har efteråt berättat att han avskydde inspelningarna i Nashville. Han var deprimerad, missbrukade receptbelagda mediciner och var allmänt missnöjd med bandet. Känslorna var ömsesidiga. Gruppen var som en svängdörr där bandlemmarna kom och gick i komisk Charlie Chaplin-fart. ”Svisch-svisch”. Och om turnéerna efter ”Stranger almanac” hade filmats skulle dokumentären ha blivit den amerikanska countryrockens ”Spinal Tap”. Under en omskriven konsert i Iota Club i Arlington satt dåvarande gitarristen Phil Wandscher ovanför scenen. När han inte spelade gitarr försökte han att pricka Ryan Adams med ölflaskor.
Ryan Adams jämförs ofta med Gram Parsons. Men där Parsons kombinerade honky tonk med Stones och The Byrds hade Adams vuxit upp med The Replacements, 80-talets skränigaste punk och garagerock samt… Fleetwood Macs ”Rumours”. Det märktes ofta på Whiskeytowns tre album.
”Excuse me while I break my own heart” är en av gruppens finaste låtar. En slirig rocker med smutsiga boots, gråtande steel guitar och hulkande munspel som handlar om den allmängiltiga rätten att krossa sitt eget hjärta. Man kan föreställa sig hur Whiskeytown framför den i en skitstad mitt i ingenstans, bakom ett hönsnät som bombarderas av ölglas och svordomar.
Det finns en liten detalj som lyfter låten över mängden, några sekunder som totalt förändrar dess karaktär och gör den lika vemodig som en tom whiskeyshot.
Lyssna när gästande Alejandro Escovedo kommer in med sin varma baryton och sjunger om Mississippi och regn…

21. ”Miss Sunflower” (outgiven låt, ”The suicide handbook”, 2001)

När Ryan Adams skriver countryballader känns de inte som Memphis eller Nashville. De är mer noir, som ett regnigt Kalifornien på film. Pianot i ”Miss Sunflower” bor på västkusten, med utsikt över Stilla havet.

20. ”Firecracker” (outgiven version, ”The suicide handbook”, 2001)

På ”Gold” är ”Firecracker” heartlandrock som vill toppa hitlistan. Det är en av de rakaste poplåtarna Ryan skrivit. Den avskalade originalversionen påminner snarare om balladerna där Neil Young plockar fram sin ljusaste falsett och kryper ihop över en akustisk gitarr.

(Uppmärksamma läsare märker att listan med Ryan Adams 25 bästa låtar har vuxit och blivit 27. Hade glömt två mycket viktiga spår. Och det bästa med digitala medier är att inget är hugget i sten. Allt kan suddas ut, redigeras bort och förändras på ett ögonblick. Men fler än 27 stycken blir det inte. Tror jag.)

 25. ”Karina” (från outgivna albumet ”48 hours”, 2001)

Om Ryan Adams själv fått bestämma hade uppföljaren till solodebuten ”Heartbreaker” låtit annorlunda än ”Gold”. Han ville släppa ”The suicide handbook” i stället, men skivbolaget tyckte att albumet var för sorgset och deprimerande. Skivan stoppades och har blivit ett samlarobjekt. Det färdigmixade materialet fyller en dubbelcd. Många fans rankar ”The suicide handbook” som det bästa Ryan Adams gjort efter sitt debutalbum.
Men det slutade inte där. Ryans arbetstempo var sanslöst.
År 2002 hade han hunnit spela in ytterligare tre skivor: ”48 hours”, ”The Pinkhearts” och ”The Swedish sessions”. Ingen av dem gavs ut. I stället gjorde skivbolaget, utan Ryan Adams inblandning, en sorts ”greatest hits” av de outgivna skivorna, albumet ”Demolition”.
Ryan Adams har återvänt till sin kanske mest kreativa period flera gånger, både live och på skiva. Flera spår från ”The suicide handbook” arrangerades om, spelades in på nytt och gavs ut på ”Gold”. Andra låtar har dykt upp på ”Cold roses” och ”Easy tiger”. Numera finns i princip allt tillgängligt på Youtube.
Ryan Adams påminner om Neil Young, Bob Dylan och Bruce Springsteen. På fler än ett sätt. Framför allt har han en outgiven låtkatalog som är overkligt stor och obehagligt bra. Det tar veckor att gå igenom den. Den som vill veta mer surfar in på sajterna Answering Bell och Ryan Adams Archive.
Och mycket tvingar mig att vrida upp volymen på stereon och ropa: ”Hur fan kan den här ha blivit dumpad?”
En förklaring till att Ryan byggt upp en hängiven publik beror på att de officiella studioalbumen bara är toppen av isberget. På 2000-talet har han släppt tolv skivor, varav två dubbelalbum. Men den som gräver på rätt ställe vet att det alltid finns mer, en tidigare oupptäckt raritet eller en bättre version av en gammal favorit.
Enligt myten – och Ryan har skapat många myter om sig själv – spelades ”48 hours” in under två dagar precis efter ”Gold”, därav titeln.
Ryan arbetade med samma producent som på ”Heartbreaker”, Ethan Jones. Soundet är snarlikt, med akustiska instrument i förgrunden och en känsla av att allt är inspelat i en tagning.
”48 hours” har, med all rätt, fått en ikonstatus hos fansen. Fyra spår har getts ut på olika versioner av ”Demolition”. Men frågan är varför låtar som exempelvis  ”Angelina”, ”Walls”, den nästan plågsamt sköra balladen ”Little moon” och ”Karina” fått sitta kvar på avbytarbänken och göra åkarbrasor?
”Karina” påminner om de råa och kärva protestsånger som Dylan brukade fnysa ur sig före 1965. Men det är i så fall en ilsken protestsång om kärlek. Noterbart är att Adams byter ut sina ständiga referenser till amerikanska gator och städer i texten mot Oxford Street och Hoxton Square i London. Och i förbifarten sammanfattar han sann kärlek i en mening:
”If it were easy, you wouldn’t need me.”

24. ”Darkness” (2010)

Sin vana trogen gör Ryan Adams inget större väsen av sina bästa låtar. De får inga parader, trumpetfanfarer, singlar eller videor. Ibland ges de inte ens ut. ”Darkness” kunde laddas hem gratis från hans nya hemsida strax före jul. Och det är ytterligare ett bevis på att Adams förtjänar något så omodernt som en välgjord box. Om inte annat för att publiken ska få en behändig koll på alla japanska bonusspår.
Melodin i ”Darkness” suger in lyssnaren i musiken. Den är så självklar och bekant att låten verkar vara en cover. Det känns som om jag har vuxit upp med den, att den spelades på radion medan pappa bakade sockerkaka i köket hemma i Kiruna. Bono i U2 skulle kunna döda, eller åtminstone odla en ny hockeyfrisyr à la 1983, för att kunna skriva en låt som ”Darkness” idag.

23. ”To be young (is to be sad, is to be high)” (2000)

Öppningsspåret på ”Heartbreaker”, som ramlar igång med ett glädjetjut efter att Ryan och David Rawlings bråkat om en Morrissey-låt. Countryrock om att vara ung och hög och ledsen. Musiken luktar billiga cigaretter och bakfylla. Instrumenten hoppar sönder hotellsängar och slänger ut tv-apparater och hånglar på golvet. Vilka som kompar Ryan här? Det måste vara Bob Dylans ”Highway 61 revisited”. Oh, man…

”I always love you, though, New York.”

26. ”New York, New York” (2001)

Ryan Adams andra soloalbum ”Gold” är hans största försäljningssuccé hittills. När skivan släpptes jämfördes omslaget, där Ryan poserar framför en upp och nervänd amerikansk flagga, med Bruce Springsteens ”Born in the USA”.
Tanken var att ”Gold” skulle vara ett dubbelalbum. Men det dåvarande skivbolaget Lost Highway bantade ner det till en skiva, och gav ut en limiterad upplaga där en bonuscd med fem extraspår ingick. (Ett av dem gör comeback längre upp på listan.) Ryan flög i taket och har i intervjuer sagt att skivbolaget pippade fansen där solen sällan lyser.
”Gold” inleds av ”New York, New York”, en rak och enkel rocklåt som kunde ha skrivits av John Mellencamp. Musiken är lika amerikansk som en delistore med grön markis. Mot slutet mynnar låten och texten ut i en jazzig kakofoni som fångar det urbana bruset mellan Upper West Side och Avenue B.
Videon till ”New York, New York” spelades in 7 september 2001. Fyra dagar senare flög två plan in i World Trade Center.
När ”Gold” släpptes den 25 september samma år hade ”New York, New York”, där Ryan Adams står och spelar gitarr med två förlorade torn i bakgrunden, blivit en hyllning till en stad som inte finns längre.

Ryan Adams, New York, 2007. Gitarren har en egen fåtölj till höger. Foto: AP

27. ”Let it ride” (2005)

Listan är i högsta grad inspirerad av en krönika av Jan Gradvall.
I krönikan, som ni kan läsa här, skriver Gradvall om dagens media.
Eftersom senaste nytt hela tiden distribueras snabbare på exempelvis Twitter än papper är idén att tidningar och magasin bör satsa på att vara inaktuella i framtiden. Annars blir de irrelevanta. Att sätta saker och ting i perspektiv, att fördjupa i stället för att snuttifiera, tar inte bara tid. Ambitionen får inte plats på 140 tecken.
Tanken på arbetsmetoden ”helt inaktuellt” svindlar. Och eftersom den här bloggen ska vara mer papper än digital, både vad gäller ton och innehåll, kommer idén som gammal rörpost från ovan. Eller som ett fax på kontoret.
Det finns inget bättre sätt för mig att översätta teori till praktik genom en lista med de 27 bästa låtarna Ryan Adams har gjort.
Få artister har varit mer inaktuella än Ryan Adams, både som soloartist och medlem i Whiskeytown. När resten av samtiden surfade på den digitala vågen spelade Adams traditionell countryrock i flanellskjorta. Ett tag flummade han till och med runt i en rad Grateful Dead-covers. Han jammade sig helt vilse i pannkakan.
På sin senaste akustiska soloturné skällde Ryan Adams ut åskådare som försökte spela in konserterna med sina Iphones. Ett sådant ögonblick fångas på en utmärkt bootleg från Folketeatret i Oslo. En stackars kvinna i publiken får sina fiskar varma. Efter det lågmälda utbrottet muttrar Ryan insiktsfullt:
– Grandpa has spoken.
Ryan Adams arbetar på ett nytt album, ”Ashes & fire”. Skivan gästas bland annat av Benmont Tench från Tom Pettys Heartbreakers – Benmont har alltid varit inaktuell med stil – och Norah Jones. Men att börja i den änden, med nyskrivna låtar som ”Empty room” och ”Dirty water”, vore alldeles för aktuellt.
Listan smyger i stället igång med ”Let it ride”. Låten finns på blåa dubbelskivan ”Cold roses” från 2005. Lyssna på den anpråkslösa och lediga framåtrörelsen som The Cardinals skapar med hjälp steelguitar och lågt mixade mandoliner. Musiken fångar textens budskap – ”låt det rulla” – perfekt. Soundet är bomull och taggtråd. De som har körkort kan också jämföra med hur en bil med bra fjädring kränger och svänger och åker på en highway i lagom hastighet.
Tanken är också att listan ska göra Ryan Adams svåröverträffade talang och briljans tydligare för nybörjare och fans. Gudarna och Gram Parsons ska veta att man får vaska hårt för att hitta guldkornen i det digra och ojämna låtarkivet.
Det är en reservationslös hyllning till en av de bästa låtskrivarna och artisterna och rösterna jag känner till. Jag håller nästan Ryan Adams närmare hjärtat än Jim James.
Och jag lovar att listan, till 98 procent, kommer vara helt inaktuell.

Ryan spelar ”Let it ride” hos Letterman.

En annan version av ”Let it ride”, som det brukar låta på Ryan Adams akustiska soloturnéer.

Foto: Roger Lundsten

Krönika publicerad i Nöjesbladet, 1/7, 2011.

Vissa artister är som monstren i skräckfilmer.
De kommer alltid tillbaka.
Ryan Adams är en av dem.

Adams spelade i Stockholm och i Malmö i början av juni.
Jag missade båda konserterna.
Men eftersom världen är uppkopplad spreds det snabbt en briljant bootleg från spelningen på Folketeatret i Oslo den 11 juni.
Ryan Adams uppträder ensam och spelar flera låtar som han länge har ignorerat. Han inleder med balladen ”Oh my sweet Carolina” – bara en sån sak – och blandar upp solomaterialet med några fantastiska Whiskeytown-spår.
Personligen kan jag inte minnas när han sist sjöng ”Dancing with the woman at the bar” med liknande inlevelse. 
Det är en tio år äldre version av den Ryan Adams som turnerade på små klubbar och teatrar efter debutalbumet ”Heartbreaker”. På den tiden brukade han dämpa scenbelysningen så mycket att bara cigarettglöden syntes i mörkret.
Han tycktes ha ett passivt men aggressivt förhållande till publiken, som om biljettköparna var ett nödvändigt ont. Han skrev oavbrutet och prövade nya låtar varje kväll. Flera av dem, som mästerverket ”Dear Anne”, har fortfarande inte getts ut. Han söp och muckade gräl och ställde in intervjuer.
Ryan Adams passade inte in nånstans. Gamla countrypuritaner avfärdade honom som en posör. Och indieadeln i Stockholm fnös åt hans rutiga rockskjortor. Eller de gråtmilda ”sista beställningen”-balladerna om att känna sig så ensam att man vill dö. 
Men i dag känns konserten i Oslo som att lyssna på hur en gammal skatt grävs upp ur marken.
Till och med jag, som alltid rankat Ryan Adams som en av 2000-talets bästa låtskrivare, brukar glömma bort hur hjärtskärande bra han kan vara.
Elton John, som har en bättre näsa för talanger och låtar än de flesta, upptäckte Ryan Adams tidigt. 2002 gjorde Ryan och Elton en gemensam konsert i Nashville. Och Elton Johns version av ”La Cienega just smiled” är värd att googlas fram.
Ryan Adams sålde en ny vinylsingel på senaste soloturnén, ”Acoustic nightmare”. A-sidan, ”Empty room”, hade platsat på albumet ”Gold”. Melodin är den bästa Jackson Browne inte har skrivit på 20 år.
Men det är ingen comeback. Ryan Adams har aldrig varit borta.
Bara lite bortglömd.

(slut)

Fotnot: Startar snart en sommarserie på bloggen där jag listar Ryan Adams 25 bästa låtar. En per dag. Måste konsultera mina främsta Ryan-experter först: Klas Ekman, min storebror Mattias och Joacim Persson.

Elton John sjunger ”La Cienega just smiled”.