Vad är det här för trams?

Den senaste tiden har vi, tyvärr, fått se mer och mer av den här sortens sattyg. Är det inte finanskristyngda och understimulerade islänningar som bygger mänskliga cyklar så är det ormtjusande afrikaner som vill bli upptäckta.

Eller, som i fallet ovan, överinnovativa spanjorer (och fransmän) som måste ta till en bil för att få tid i teve, eftersom de spelar i ett lag, i en liga där den breda allmänheten i stort sett bara intresserar sig för två lag.

Fotbollen blir mer och mer kommersiell. Och farsoten som nu sprider sig, det kreativa målfirandet alltså, är förstås en frukt av det. Konkurrensen hårdnar, det blir svårare och svårare att sticka ut, att synas. Men om alla hela tiden ska överträffa varandra så… vart hamnar vi då?

Kommer Bolton att fira ett ligamål, låt säga hösten 2018, med att skicka upp Johan Elmander i omloppsbana runt jorden? Eller kommer Roma att fira lagets första mål i ligapremiären mot Albinoleffe med att fingera en…konklav?

Jag tyckte att Fransesco Totti var farligt nära gränsen redan för några år sedan. Men han kom undan med det för att det var nytt, oväntat, överraskande… och för att det var just Totti som gjorde det.

Spanjorer, afrikaner, islänningar, och många andra också för den delen, har passerat den gränsen nu. Jag vill se genuin glädje över att ha gjort ett mål. Inte en massa trams, flams eller välregisserade cirkusnummer.

Jag kommer ihåg när den lille skotten Gordon Strachan gjorde mål på Västtyskland i VM 1986. Han sprang ut till reklamskyltarna för att fira. Han tog ett skutt, insåg att han inte kunde ta sig över och slängde i stället upp foten lite lattjo.

Bosse Hansson tog fram de superlativen han satt inne med på den tiden… det vill säga ”fyndigt”, ”fräckt” och ”finurligt”. Och jag var hur nöjd som helst med det. Det blev ju mål. Han blev glad. Det räckte gott så. I dag gör det tydligen inte det.

Så… frågan jag ställer er är. Behöver vi mer underhållning än själva målet?
Räcker det inte med att en målskytt bara, som på 20-, 30-, 40-, 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet, knyter en näve eller tar ett par hoppsasteg? Vräker sig i gräset? Gör en piruett?

Eller, och det är den bästa av alla varianter, inte gör någonting alls…?

*****

Och följdfrågan blir förstås…
Är det här verkligen någonting att hetsa upp sig för och bli upprörd över?
Nej, det är väl tveksamt. Men jag hade inget bättre för mig.

*****

Det kan rentav vara farlig att överdriva sitt firande också.
Fråga bara Paulo Diogo.

/ Leifby