Startsida / Inlägg

Bombardier de la Côte d’Azur

av Marcus Leifby

Marseille.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om Marseille.

För många är tillfällena då man fått höra att stan är ruffig, ett kriminellt tillhåll för gangsters (ni kanske har sett den hårdkokta French Connection) och andra rövare, och att man inte går säker någonstans. Visst har det varit så en gång i tiden.

På 1600-talet lät Ludvig XIV bygga två fort mitt emot varandra precis vid inflödet till den beryktade hamnen. Det ser ut som att de står där för att skydda staden mot pirater och inkräktare, men faktum är att kanonerna riktades in mot staden.

Det säger väl något om en del Marseillebor.

2013 är Marseille EU:s kulturhuvudstad, droghandeln är fortfarande ett stort problem men som stad att lulla runt i är Marseille inte värre än Rom, Paris eller Prag.

Snarare tvärtom.

När resten av Frankrike stod i lågor under kravallerna och upploppen 2005 så var det lugnt i Marseille. En förklaring kan bottna i att staden inte är fullt lika segregerad som andra franska städer. I Marseille lever fransmän, araber, afrikaner och turkar sida vid sida, och har så gjort under ganska lång tid.

Sen behöver man ju inte dra på sig en pingisvärldsmästarfylla och slå en lov i hamnen framåt småtimmarna.

Marseille är också staden dit några Gunnar stack på 50-talet. För det fanns en tid i svensk fotboll då alla inte hette Glenn.

Gunnar Green och Gunnar Nordahl känner alla till, den historien är väldokumenterad. De utgjorde 2/3-delar av Milans och svenska landslagets Gre-No-Li-trio.

Gunnar Andersson däremot är och förblir lite av ett mysterium. Tillsammans med Gunnar Johansson (och Dan Eknér) lämnade han  Sverige för Frankrike och l’OM på 50-talet.

Ingen blev lika stor som Säffle-Gunnar.

Sydeuropéerna vet hur man vårdar minnet av en gammal hjälte, för oavsett vem du pratar med i Marseille, gammal som ung, så har de koll på Günnar Ändersönn.

Historierna är många och flertalet, dessvärre, mycket tragiska. Andersson förälskade sig i den förrädiska pastisen. Det sägs att han var helnykterist när han flyttade ner till sin nya klubb, men sydfransoserna kunde inte förstå varför han drack mjölk i stället för vin till maten, och till slut gav han vika.

Under en period bodde han nere i Marseilles tunnelbana och när han segnade ner, bara 41 år gammal, och dog – så gjorde han det i rännstenen.

Bokstavligt talat.

Roger Magnusson och hans lagkamrater gick på begravningen och hans urna står på Cimetiére Saint-Pierre i Marseille. Dagarna efter hans bortgång tryckte tidningen La Provence rubriken ”Pardon Gunnar” över ett uppslag, en ursäkt, å stadens vägnar, för att de inte lyckades ta bättre hand om honom.

Bombardier de la Côte d’Azur.

Det är kanske det tyngsta smeknamnet en svensk idrottare har belönats med.

Vi avslutar där, med en topp 5-lista över de bästa smeknamnen i den svenska fotbollshistorien.

1. Gunnar Andersson – ”Bombardier de la Côte d’Azur”.
2. Nils Liedholm – ”Il Barone”.
3. Gunnar Nordahl – ”Il Bisonte”.
4. Robert Prytz – ”Der Kugelblitz”.
5. Johnny Ekström – ”Il Ciclone”.

Har jag missat någon?

Ur ett internationellt perspektiv tycker jag att de står sig ganska bra jämfört med favoriterna:

Hakan Sukur – ”Toro del Bosporo”.
Dennis Bergkam – ”Non-Flying Dutchman”.
Javier Zanetti – ”Il Tractore”.

Håller ni med?

Trevlig helg,

/Leifby

  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB