• 1987 – Tre Kronor
• 1994 – Fotbollslandslaget
• 1998 – Handbollslandslaget
• 1989 – Bordtennislandslaget

Under de senaste 25 åren har bara fyra lag tilldelats Svenska Dagbladets Bragdguld och det var fanimej på tiden att en laginsats och ett grupparbete belönades med det finaste priset vi har i svensk idrott.

En bragd är en bragd och så vitt jag vet behöver man inte vara ensam för att utföra en bragd. Vi älskar våra stafettlag och de 22 magra åren mellan Ottossons, Wassbergs, Svans och Mogrens OS-guld i Calgary vittnar väl om hur in i helsike svårt det är att vinna en skidstafett. Om fyra skidåkare lyckas med bedriften att pricka formen exakt samtidigt, få kroppen att reagera på rätt sätt på precis rätt dag, inte bli snuviga, lyckas med sin taktik, valla rätt och samtidigt göra det snäppet bättre än de där norrmännen, så är det en bragd.

Punkt slut.

Sen kan man förstås tycka att bragdjyryn agerade lite fegt som inte gav medaljen till Marcus Hellner själv. Jag var helt övertygad om att han skulle få den. Han tömde sig totalt i OS-premiären över favoritdistansen 15 kilometer fritt och föll ihop när han gick i mål, en sekund från ett OS-brons. Han hade kunnat bli liggande där men han reste på sig, borstade bort snön, körde skiten ur allt och alla på jaktstarten och fick Petter Northug att se ut som en motionsåkare med håll under den sista sträckan på stafetten.

Men hur många OS-guld hade Hellner tagit om han inte Anders Södergren, Daniel Richardsson och Johan Olsson dragit sitt strå till stacken under de tre inledande sträckorna? Hade han vunnit jaktstarten om inte Olsson hade hjälpt till att dra isär fältet, och om inte Södergren hade legat där bak och bromsat och förstört för alla andra som var på jakt och började känna vittring?

Jag är inte säker på att han hade tagit något.

Det var laginsatsen som låg till grund även för Hellners guld och Olssons brons på 30 kilometer. Det vittnar inte minst Anders Södergrens reaktion på. Han gled in som tia – och var gladast av dem alla. Ungefär som när Gunde Svan var mer glad för Torgny Mogrens skull efter hans VM-guld, än för sitt eget VM-silver, på femmilen i Val di Fiemme 1991.

Jag är helt övertygad om att juryn valde in svenskarnas laginsats även under jaktstarten i sitt beslut.

*****

För övrigt anser jag att stadgarna kring Bragdguldet borde rivas och skrivas om för det är ingenting annat än löjligt att en idrottare inte kan vinna priset mer än två gånger.

För… en bragd är en bragd – oavsett vad du gjort tidigare.

Under några sekunder i vintras trodde inte jag att Anja Pärson skulle landa igen, när hon bara flög och flög och lyfte och lyfte, efter det där sista hoppet när hon var på väg mot en medalj i damernas OS-störtlopp. När hon väl landade trodde jag inte att hon skulle resa sig igen. Jag kommer aldrig att glömma de sekunderna, hur det vred sig i magen på mig, hur alla på redaktionen bara skrek av ren skräck, eller de knäpptysta sekunderna av ren chock som följde.

Anja reste på sig, blåslagen och öm, tog liften upp, kastade sig ut för samma stup redan dagen efter och tog ett OS-brons i kompinationen.

Är inte det en bragd är ingenting en bragd.

*****

I november 2008 opererades Anders Södergren för cancer. Han plockade bort en testikel. Knappt 1,5 år senare hjälpte han sina lagkamrater till medaljer i jaktstarten och några dagar senare fick han stå högst upp på OS-pallen efter stafetten. Det hade varit för jävligt om inte han hade belönats med ett Bragdguld.

*****

Anders Pärson borde också få ett pris – för att han inte tuppade av när Anja kraschade.

*****

Undrar vad Thomas Wassberg säger i dag. Han var med och tog OS-guld i stafett både 1984 och 1988 men fick inte juryns gehör. Han har ju haft synpunkter på det, förut.

*****

Curlingdamerna stod för en mirakelvändning i finalen och tog ett historiskt OS-guld… men sporter som har någonting som kallas för fruktstund kan aldrig vinna ett Bragdguld. Eller?

/ Leifby